Läser att en bloggare jag följer har fått ont i ryggen och tilldelas samma typ av föreslagna hemmakur som jag fått (fast jag fick rådet att maxa voltaren och alvedon i en vecka, vilket smärtlindrade just den veckan men tog sönder magen). Däremellan har jag ibland lyckats få till lite annat, som akupunktur med el (via företagshälsovården, bra smärtlindring, hållbarhet ett par timmar max i mitt fall) eller sjukgymnastik (något hållbarare effekt, men tyvärr för kort och snabb för att lindra mer än det allra värsta). Efter ett par (tre?) år av ryggproblem kan jag nog konstatera att primärvården inte riktigt fixar det. Och de är inte så intresserade av att göra det heller. Smärtstillande tabletter tar bort symptomen, inte problemet (som i mitt fall är kronisk överspändhet, överrörlighet i ett par kotor m.m).
Läser iaf i AMO:s kommentarsfält att hon återkommande får samma råd som jag fått; naprapat. Och det är kanske så att det är min enda chans snart. Jag vill kunna röra mig utan att tänka mig för hela tiden, vill kunna hjälpa till med snöskottning, kunna ha axelväska och kunna bära hem en lätt kasse från ica utan att få ont ett dygn efteråt. Och inte minst; jag vill kunna börja träna igen. Verkligen.
Det finns två, eller kanske tre anledningar till att jag inte besökt en naprapat. För det första så handlar det om ekonomi. Jag tycks inte kunna få den hjälpen via företagshälsovården även då problemen är jobbrelaterade så jag får stå för det själv. Och det är dyrt. 450:- per gång hos den jag blivit rekommenderad. Visst, jag kan gå en gång, kanske tom två en bra månad, men sen är det tvärstopp rent ekonomiskt. Jag besökte en, vad jag vill minnas var, naprapat för ett antal år sen när en mildare form av samma problem dök upp. Efter tre kostsamma besök var jag en del fattigare och hon konstaterade att min rygg var snedare än före första tillfället (!). Jag har som inte riktigt lust med en repris av det.
Den andra anledningen är betydligt fånigare, men inte mer oviktig för mig för det. Jag är sjukt obekväm med att främmande människor ser och tar på min kropp sådär. Jag är aldrig så obekväm i mig själv som då. Sista omgången med läkarbesök och sjukgymnast var en plåga av just den anledningen (att det sen gjorde ont som f-n ibland kunde jag däremot leva med). Bara tanken att besöka någon som mestadels behandlar sportskador (dvs vältränade människor) får mig att må illa. På riktigt.
Men det är som en ond cirkel. Jag kan inte träna för att det gör sjukt ont i ryggen i flera dagar efteråt, vilket gör att jag inte fixar mitt fysiskt påfrestande arbete. Samtidigt behöver jag träna både för att få ryggen i form och bli mer motståndskraftig. Och sekundärt hela mig i form så att jag kan bli mer bekväm med mig själv igen.
Men när alla, även de som gett mig råd, säger samma sak, då kanske det är värt det? Eller?
