Rec: Midnight in Paris (2011)

Betyg: 3/5

Även om jag långt ifrån dyrkar allt som Woody Allen gjort har jag ett ganska gott öga åt honom och ser nyfiket fram mot hans kommande verk. Trots det tog det mig ett tag att se Midnight in Paris (2011). Kanske pga mitt blandade förhållande till Owen Wilson som skådespelare.

Wilson spelar Gil, en amerikansk man på semester i Paris med sin blivande fru Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar (Kurt Fuller och Mimi Kennedy). Gil, som är författare, är betydligt mer åt det dagdrömmande och romantiska hållet än Inez och medan hon och ett par amerikanska vänner hon träffar helst besöker platser på ett ganska ytligt turistande sätt vill Gil spendera tid åt att suga in den parisiska atmosfären, historien och försöka hitta inspiration till att slutföra sin roman. Han beger sig ut på promenad en kväll och bjuds in i en 20-tals bil som visar sig vara nån form av tidsmaskin som tar Gil tillbaka till Paris på 20-talet. Han träffar i stort sett varenda namnkunnig konstnär, musiker och författare du kan tänka dig (Picasso, Gertrude Stein, Cole Porter, TS Elliott m.fl) och inleder dessutom en liten fling med Hemingways älskarinna Adríana (Marion Cotillard). Mellan de nattliga tidsresorna fortsätter Gil sina nutida betänkligheter på egen hand då han vandrar på Paris gator, samtidigt som fästmön börjar undra vad som händer.

Wilson och Cotillard i 20-talsmiljö

Miljöerna är vackra och Allen har verkligen öst på med tysta, vackra filmsekvenser med dessa så att det stundvis känns som att det är en reklamfilm för Paris jag tittar på. Även 20-talets Paris känns lockande och vackert men det blir lite för mycket av allting. För många dåtida kändisar, för mycket miljöskildringar, för mycket försök till poesi som faller lite platt i dialogen. Och så har jag så innerligt svårt för dessa svart-vita skildringar där det huvudpersonen har är så fel och dåligt att man undrar hur det ens kan komma sig att han förlovat sig med denna kvinna samtidigt som alternativen är problemfria och guldkantade. Det blir för mycket plastig romkom att jag tappar engagemanget. Jag gillar dock det Allenska budskapet i bakgrunden, hans återkommande liv/död-funderingar och leken med tidsresorna. Det blir 3/5 i betyg och jag tror/hoppas inte att Allen tar hem någon Oscar för vare sig regi eller manus för bättre än såhär kan han (filmen har totalt 4 nomineringar).

Recensioner: Exp, SvD, Onyanserat