Jag sitter och väger mellan att ta en långpromenad i det fina vädret eller att ta tjuren vid hornen och åka till gymmet och göra mig svettig på ett icke-rygg-belastande sätt (lite oklart hur bara). Det första är såklart trevligt, men jag har lite för lite musik i nya mobilen för att det ska räcka till nån längre stund, och promenader gör jag ju hela tiden. Det börjar bli tråkigt.
Jag saknar gymmet och jag saknar det ännu mer varje gång jag ser träningskortet i plånboken som påminner om att jag betalar för det varje månad utan att utnyttja det längre. What a waste, liksom. Jag vill träna, jag vill komma tillbaka till den där nyttiga, braiga känslan igen.
Igår insåg jag för första gången att jag höll på med något som i det närmaste kan kallas för tröstätande. Det började nog så smått redan under helgen med en märkligt ökad aptit och igår kväll blev det bara galet. Normalt sett är jag ingen tröstätande person, men just nu känns det lite svårt att blicka framåt, tror jag. Känner mig instängd och frustrerad och tydligen passar det då bra att straffa mig själv lite extra så att jag verkligen kan hitta den där ogilla-mig-själv-känslan ordentligt.
Well well. Det finns de som har det värre. Imorgon väntar ett lite läskigt möte som skulle kunna bli vägledande för hur saker utvecklar sig framöver. Förhoppningar och fasa på en och samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar