Attityd!

I transportburen i baksätet,
attityden tränger genom bilden, inte sant?

Det här är en katt med attityd, det har universitetsdjursjukhuset rätt i, och jag tror det syns? Som M sa skrattande efter första timmen i bilen "Är det såhär hon låtit så förstår jag att de ville skriva ut henne snabbt." Hon protesterade ju på vägen ner också, men nu var det ett lite annat ljud. Hest, förstås, som tillfällig komplikation av behandlingen, men med en helt annan styrka och bestämdhet. Vi hörde henne redan när de kom med henne i buren i korridoren på vårdavdelningen. Hon verkade inte alls särskilt glad att se oss, snarare skitförbannad över att ingen hörsammat hennes krav, antagligen.

Efter knappt tre timmar i bilen tog till sist tröttheten över. Hon flämtade och skakade och la sig ner och tonade ner lätena lite. Hon lät oss veta att hon fortfarande var kvar med jämna mellanrum och så snart vi gasade, bromsade, svängde osv bara lite för mycket i hennes tycke så satte hon igång sådär kraftigt för några sekunder igen. Vår attitydkatt...

Väl hemma har vi kelat, det har brummat om kissen, kompisarna har verkat glada över att vara fulltaliga igen och efter att hon druckit kopiösa mängder vatten fick hon och polarna varsin skål med mycket efterlängtad kokt fisk. Så nu är det jäsning som gäller här i huset.

Så himla skönt att vara hemma fulltaliga igen!