Börjar så smått hjärnstressa upp mig inför den kommande resan söderut. Inte bara själva resan förstås, även om jag är nervös både för att köra långt i kanske-plötsligt-halt-land och för att vår lilla stjärna ska må dåligt hela resan. Men mest för att behöva lämna henne och åka hem igen. I fyra dagar. Utan att kunna berätta varför. Jag vet hur dumt det låter, men jag vill inte att hon ska få för sig att vi överger henne.
Men, jag försöker fokusera på efteråt. Att hon ska bli frisk igen. Att hon ska lägga på sig så att man inte kan räkna ryggkotorna på henne när man försöker kela. Att hennes päls ska bli sådär fin och otrasslig igen och inte släppa testar med päls när man borstar henne. Att hon ska må bra och få en chans till det där långa kattlivet jag önskar alla mina tre svansar.
M:s systers ena katt dog nyligen, 22 år gammal. Hemma i famnen på sin matte. Får Rosa, och de andra två förstås, tio bra år till har jag inget att klaga på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar