Efter en vecka med...
- dåligt samvete över att ha lämnat bort sin familjemedlem att missnöjt (antog jag, vilket visade sig vara rätt) få en spruta i halsen och bo i en bur under fyra dygn utan att förstå varför, och
- dåligt samvete över att jag pga 1) var tvungen att ta ledigt och dessutom ha tankarna någon annanstans under en av de veckor med absolut mest att göra och mest kaos i den egna funktionen, samt
- ständig känsla av att inte räcka till vare sig min syster, mitt jobb, mina kollegor eller andra runt omkring mig, inklusive mig själv
...sitter jag nu här i soffan en lördag och känner mig plötsligt uttråkad.
Jag har tusen saker att göra förstås. Vi har tex fortfarande två gigantiska segel på köksbordet som ska tas ut på gräsmattan och varsamt rullas ihop för vinterförvaring. Dessutom är huset i smått akut behov av städning, jag har inte kommit mig för att driva på och/eller genomföra ommöbleringen i sovrummet som känns så angelägen (åtminstone för mig), utemöblerna är fortfarande ute, inga vårlökar är planterade och ingen vinterförvaring av utekrukorna är fixad.
Eftersom bäckenet och jag inte befinner oss i samma vinkel (eller nåt, ont som f-n gör det i vart fall efter lite för många timmar i bil x2 samt oaktsamma rörelser på jobbet) så blir det lite svårt att fixa allt det där själv. Därav uttråkningen i soffan. Jag måste alltså jaga upp min trötta och minst lika veckostressade låtsasmake från källaren och WoW (I'm gonna be popular) och på något vis överföra min entusiasm att utföra det här på honom så att vi kan samarbeta med bibehållet glatt humör.
Det eller sitta kvar i soffan alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar