Två dagar borta och nu har jag en gnällig stalker-katt efter mig vart jag än går. För stunden ligger hon på kanten (efter en försiktig manöver från min sida) av datorn och gör det svårt för mig att skriva. Men jag ser ju henne, det är huvudsaken. Min neuros-Mina.
Det är lite det bästa när humöret inte varit helt på topp; att få komma hem och mötas av tre välkomnande och finfina kattdamer i övre medelåldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar