Det var kanske inte världens bästa idé ändå att köra både ner och upp under ett och samma dygn. Vi började vid halv ett natten som var*, kom fram en stund före åtta, blev inkallade halv nio, lämnade veterinären en timma senare och satte oss då direkt i bilen och körde hemåt. Vi var hemma igen kring 17-tiden. Det stora bekymret var väl egentligen att jag inte kan släppa kontrollen tillräckligt för att kunna sova medan M kör, så jag fick köra då jag kände mig som piggast. Då sov M och sen fick han dra det tyngsta lasset på hemvägen då jag efter att ha varit vaken nästan ett dygn inte var särskilt körbar. 140 mil på mindre än 18 timmar var kanske inte ultimat. Men det gick faktiskt bra och vi gjorde många korta stopp.
På fredag kan vi köra båda vändorna i dagsljus eftersom hon skrivs ut på eftermiddagen. Men jag funderar ändå på att försöka övertyga min trogna co-pilot om att åka ner redan på torsdagskvällen och unna oss en natt på hotell istället. Vi får väl se hur det blir.
Men trots orsaken till resan har vi haft trevligt, skrattat en hel del och hållit oss förvånansvärt icke-uttråkade, bortsett de sista 15 milen kanske. De är alltid jobbiga, oavsett hur man lägger upp en så pass lång resa.
*Vi passerade redan efter kanske 600 meter ut på E4:an en nyinträffad trafikolycka. Inte världens bästa roadtrip-start för neurotikern kanske, men desto mer glädjande att jag läste ikväll att ingen kommit till skada, mer än mitträcket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar