På fredag vänder det!

Efter sju motvilliga timmar i baksätet på bilen (hon jamade i varierad upprördhet i ca 6 av dem, varav den sista lät som om vi hade en brunstig ko som passagerare...) tänkte jag kanske att hon skulle vara lite mör och lugna ner sig så fort vi kom ur bilen. Men nja. Det gick bra i väntrummet, då låg hon spänt och kikade på alla hundar som kom och gick. Men väl inne i undersökningsrummet ville hon inte medverka mer än de första minuterna. Veterinären Jenny fick klämma och känna. Den snälla sköterskan Peter fick lov att raka tassen men att ta ett blodprov i den sen gick inte alls, något som inte brukar möta några protester. Det blev till en tratt på argbiggan för att inte riskera att bli biten. Efter det la hon sig på golvet under ultraljudsvagnen. Bara en hårt viftande svans stack ut och lät oss veta att det inte var vitt flagg.

Att lämna henne sådär gjorde ont i våra personalhjärtan. Det sista vi såg var när hon stuvats ner (försiktigt förstås, alla var verkligen snälla och försiktiga med henne) i den lilla korgen och vi kunde höra hennes arga jamanden när hon bars iväg av Peter. Vi lämnade universitetsdjursjukhuset med en tom bur och mina tårar gav säkerligen fel bild av vad som skett där inne, men det kunde inte hjälpas.

Vi har inget hört idag och då skulle vi utgå från att dagen gått bra för henne. Sedan kommer de ringa och uppdatera oss en gång per dag. Längtar efter att få höra något om henne. Jag hoppas att hon inte är så arg längre, att hon inte behövde tvingas till så mycket och att hon inte ligger i sin inredda bur och känner sig alldeles övergiven.

Jag hoppas den här veckan går fort.