När rädslan står i vägen

Igår när jag och M var på möte med avloppsföreningen här i byn (det är så vi roar oss på landet ;)) började det plötsligt pratas om "tillgången" på orm häromkring i år. Håret i nacken reste sig på mig när det skickades runt en mobilbild med en ihoprullad huggorm... Jag vet ju sen tidigare att det finns en del orm i skogen en bit upp bakom husen här, men jag vill inte höra hur de stundtals setts på gårdsplanen hos en av grannarna. Att det varit fler än på länge just i år häromkring. Verkligen inte.

Jag börjar på allvar fundera över om det inte är dags att ta tag i det där. Jag skulle verkligen vilja vara ute i skogen och ta del av det, tydligen, generösa hjortronår som är. Men jag kan inte tänka mig det längre, och det är ledsamt. Jag gjorde det för några år sen så rädslan har helt klart eskalerat. Samtidigt är jag nog lite rädd för att ta tag i det. Jag är på nåt sjukt sätt nästan rädd för att inte vara rädd längre. Då skulle jag plötsligt kunna vara i närheten av ormar och det får det nästan att svindla. Knasigt, yes.