Plötsligt händer det!

Jag har en kväll framför datorn i vardagsrummet och sitter i godan ro och surfar efter bra reseguider till sommarens äventyr med tv:n på i bakgrunden då jag plötsligt får en känsla av att något är konstigt. Vänta nu.....

En...

Två...

Tre!!!

Ser ni? Tre kattor inom 1,5 meters håll på tre olika håll! Jag vågade nästan inte ta bilderna av rädsla att "jinxa" läget. Lillpipen måste ha ninjat sig hit (hon är en ninja, jag är säker sedan tidigare) och bara slagit sig ner en knapp meter ifrån mig på samma bord som datorn alltså står... Impressive!

Nu har de rört sig lite, åtmonstone Alice och Smilla, men det är fortfarande lugnt. Ingen morrar eller låter. Smilla gnydde lite innan hon hoppade ner från soffan och gick bort mot skrivbordet istället. Rosa har full koll på Alice som nu ligger på ett armstöd (precis som Rosa fast på andra soffan), men hon säger inget.

Jag pressar ner glädjeyttringarna av rädsla för att det bara är tillfälligt. Att det snart brakar loss nåt elände. Men det ser ju onekligen lovande ut?

Framgångar, tack!

Ett litet mål nådde jag idag i vart fall. Det kändes skojigt. Jag hade helt glömt att det var på gång. Så då fick jag klappa mig själv på axeln lite i vart fall:

Jag har en just startad pms-vecka, vilket jag sedan jag inledde mitt lilla projekt har lärt mig innebär att jag är hungrigare än annars. Inte bara sugen; hungrigare. Jobbigt som attan. Det i kombination med att jag har svårare för träningen under mens ger nästan två veckor av lägre prestation. Ska det behöva vara så? Dumt. Och orättvist.

Imorgon ska jag upp med tuppen och vara på däckverkstan klockan sju för att få mina beställda sommardäck pålagda. Jag som tidigare tyckte det var dumt att betala för däckbyte är verkligen nöjd med att ha gått över till däckhotell. Supersmidigt att få däcken kollade, tvättade, balanserade (vilket jag lärt mig sparar bränsle och därmed pengar) och förvarade utan att jag behöver göra mer än att dyka upp på bokad tid och dricka te i väntan på att nån annan gör jobbet. Klart smidigt. De ringde i mars och berättade att sommardäcken var snedslitna och behövde bytas och så bokade de in tid för att justera hjulinställningen. Det hade jag antagligen inte haft koll på själv.

Direkt efter det besöket ska jag över vägen och besiktiga Suzy. Stora årskollen. Jag hoppas att allt ska gå bra. Jag har kollat lampor och annat själv så det ska väl inte vara nåt uppenbart i vart fall. Jag tvättade henne dessutom igår men det är knappt att det syns idag. Så var det med det.

Suzy-dag imorgon alltså. Håll en tumme för att det är en nöjd Sara när allt är klart. Jag har presterat 10% viktminskning, då kan väl Suzy bjuda till lite?

Alice den modiga

Hon är inte så lätt att fånga på bild vår nya dam i kollektivet. Mycket fart är det, vilket vi övriga kanske inte är så vana vid...

Det går väl...framåt, om man väljer att se optimistiskt på det. Inte jättefort, men jag tolkar den senaste utvecklingen som en svagt positiv sådan. Alice har börjat bli lite less på att bli själv på nedervåningen, framför allt på kvällen då jag sagt godnatt och gått upp för att lägga mig. As we speak så har hon just kommit upp och gått in under sängen. Jag har mellankatten Rosa bredvid mig i sängen som har väldigt spetsade öron och som vädrar i luften till och från. Men än har hon inga ljud gett ifrån sig. I hallen var just Smilla och drack vatten. Det blev något ljud så jag utgår från att de möttes på nåt vis, hon och Alice, som har klar sikt rakt ut i hallen från under sängen.

Igår kom hon också upp men då blev det lite mer liv. Jag lyfte upp henne i sängen där de andra två var och det blev lite spänt och till sist en del fräsande och låtande (men inget närgånget alls, det har det aldrig blivit hittills) innan Rosa hoppade ner och gömde sig morrande under sängen och Smilla gömde sig bakom sängbordet. Alice la sig snabbt ner och visade sig underlägsen men det hjälpte inte. Hon var kvar på sängen i kanske en kvart vartefter hon gick ut i rummet och vandrade runt ett tag. När hon väl gått ner kunde jag lyfta upp två stela kattstatyer i sängen igen...

Ja okej. Nu när Rosa fick syn på Alice blev det morrande och när hon sen hoppade ner på golvet så tog Alice till flykten ner. Så kanske inte jätteframsteg från igår då.

Men positivt väl att Alice visar sig intresserad och nyfiken? Och modigt, skulle jag säga. Hoppas hoppas att de snart bestämmer sig för att vänja sig vid varandras existens. Det skulle göra personalens tillvaro lite mer avslappnad och bekymmersfri.

Det går framåt-nedåt, del 8

Det är ju så nära den där tvåsiffriga nivån av viktnedgång nu. Det har förvisso känts så ett tag men då det går klart lite segare nu än tidigare så har upploppet känts som i slowmotion. Och så har jag ju inte direkt levt strikt enligt metoden alla veckans dagar. Men jag är lite stolt över att det varit minus varje onsdagsmorgon sedan jag startade.

Helgen som var bjöd tex på fika vid ett par tillfällen, mat ute på fredagen då vi firade svärföräldrarnas bröllopsdag (jag åt dock ganska bra mat så det var nog inte ett större bekymmer) osv. Inte den sämsta helgen men det är ju så jag hävdar att jag vill ha det. Det är så jag ser vägen fram. Och trots det så visade vågen på ett minus i morse, så helt fel ute har jag inte varit. Jag tycker mig ha blivit ganska bra på att göra kloka val även då det kommer till att "unna sig". Jag tänker mycket i termer av vad som "är värt" och inte. Inget slentrianätande av onyttigheter på samma vis som förut. Jag behöver det inte, på nåt vis.

Så nog har en del ändrats. I helgen gick vi på stan och jag beklagade mig lite över att mina fina klänningar inte längre sitter bra. M tittade ut en klänning som han tyckte jag skulle prova, ganska olik det jag brukar sätta på mig. Och den såg riktigt bra ut. Han manade på att jag skulle prova en mindre storlek, medium, för att den skulle "hålla längre" och jag gick med på att prova även om jag inte trodde jag skulle få den på mig. Men det fick jag! Det sitter ganska precis förstås, men den är inte för liten. Nu är klänningsstorlekarna på Indiska mer generösa än i andra butiker, men det var ändå väldigt länge sedan jag kunde få på mig en medium. 

Jag hade den på mig idag då jag träffade Lil'sis för att simma idag och hon sa att jag såg ut att ha "fått mer av en midja"... Haha, ja, lite så tänker jag vissa dagar också. Att det faktiskt ser ut så. Andra dagar känns det som att inget hänt. Men det har det ju förstås, det vet jag ju. Inte minst hälsomässigt märker jag skillnaden.

Att hoppas stega över den där tvåsiffriga gränsen vid invägning på onsdag är nog att hoppas för mycket. Men snart, snart, snart, hoppas jag.

Framsteg i segregationen?

Veckan har präglats av dödläget mellan de två kattgenerationerna, kan jag ju säga. Varsin våning, inte hundraprocentig nöjdhet på något ställe och en splittrad personal som sovit lite extra dåligt.

Ikväll hände något som skulle kunna vara ett genombrott. Just innan M skulle till att fara hem så låg vi i sängen framför tv:n med de två äldre katterna hos oss i sängen när lillpipen började jama där nere. Jag gick ner en sväng och kelade lite och gick sne upp igen. Kort därpå pep hon igen, men det lät väldigt mycket närmare. Jag kikade ut och då satt hon i trappen, på nästsista trappsteget. "Är det dags nu?", sa jag och tittade på M. Hon kom mot sovrummet och jag lyfte upp henne i sängen. Rosa började låta irriterat och stirrade på henne intensivt. Men i nån slags underlägsenhet så la sig bara Alice ner längst ut på sängkanten och blundade. Rosa hoppade ner och gick under sängen och morrade till och från.

Smilla verkade först mest förvånad och morrade lite kort bara. Så började M kela med henne och då var det som att hon inte brydde sig så mycket. Istället la hon sig ner, blev kelad och spann högljutt.

Så hade vi det en lång stund. Jag la ner godis till morraren då och då och berömde henne som var kvar. Efter en stund kom hon fram också. Efter kanske 15-20 minuter hoppade Alice ner och gick ut och kikade nyfiket i vardagsrummet. Till sist gick hon ner igen.

Rosa har varit irriterad och inte på humör under resten av kvällen i stort sett. Men jag undrar om det inte ändå var något av ett litet litet steg framåt. Vi får se om det blir något genomslag på dödläget till imorgon kanske.

Och under tiden är personalen stressad och osäker på vad som är rätt.

Segregation i kollektivet

Lite nervös låste jag upp till huset ikväll. Lite, men bara lite, oroad för vad jag skulle mötas av. Men det var då ingen större fara. Lillpipen höll till i köket och var i vanlig ordning hungrig och ivrig att gödas. De andra två låg i sängen på övervåningen, ungefär som när jag lämnade dem i morse. Jag är ju annars van vid att åtminstone Rosa kommer ner och möter mig vid dörren. Tråkig förändring.

Så ja, alla fick mat så snabbt som möjligt efter respektive preferenser och sen fixade jag mat åt mig själv. Tänkte att jag för en gång skull skulle sitta nere i köket och äta, för att vara lite sällskap åt Alice, men hon gick iväg direkt efter maten och la sig under badkaret istället. Social typ.

När jag sen skulle se tv och promenera på bandet där uppe så var istället de andra två lite sociala. Tills Rosa försiktigt gick ner för trappan, för att gå på lådan. Jag gick med henne ned och såg hur orolig hon var. Först spejade hon in mot köket men när hon ingen såg där så gick hon in i badrummet. Och frös till is när hon antagligen fick span på lillskräpet under badkaret. Hon stod så ett par sekunder innan hon vände och sprang ut och upp igen.

Så vi kan väl konstatera att det är rädsla för den okända kattpersonen som är grejen. Inte nödvändigtvis avundsjuka eller missnöje. Hon är rädd, helt enkelt. Alldeles i onödan bara, Alice gör verkligen ingenting för att skrämma någon.

Men jag var då inte så sugen på att torka mer kiss så jag plockade upp en extra kattlåda från källaren så nu har vi plötsligt en sån också här uppe. Och den var efterlängtad, jag har nog sällan sett en katt kissa så länge. Stackarn, undrar om hon har hållit sig hela dagen?

Kanske delad låda inte var en bra idé, kanske jag skulle försöka få dem att äta i närheten av varandra istället? Jag har ingen aning, men jag är less på segregationen här i huset nu.

Fler bra slut

Och jo, en sömnlös kväll/natt såg jag sista halvan av Up in the Air (2009). Att se halva delar av gamla favoriter tycks vara en ny trend sedan jag skaffade nya apple tv och fick tillgång till C More. Hursom så var den lika bra som jag minns den. Med den bästa fulgråt-scen jag sett sedan The Shining (1980);

Sådana här "i mitt huvud"-perioder som jag tycks vara i just nu (åtminstone delvis) passar filmer som denna perfekt. Förväntar mig att nosa fram lite Hugh Grant, Sandra Bullock, Drew Barrymoore och säkert ännu mer George Clooney innan det är över.

En påskhelg

Bortsett kattbekymren har den här långhelgen gått fort och ganska lugnt till väga. Jag lämnade av M vid tåget för ett par timmar sedan och det kändes i vanlig ordning jobbigt. Kanske lite extra nu när jag sitter själv med dramatiken i huset. Det har varit skönt att inte behöva fixa allt själv.

Så mycket "påskande" har det däremot inte varit kanske. Vi har förvisso ätit alldeles för mycket godis (det gick verkligen inte att stoppa när jag väl börjat, jag fick lov att ge bort en massa godis till Simon då vi var där för att slippa äta det, skönt att jag har karaktär...) men i övrigt har väl inget direkt gått i påskens tecken, vad nu det är. Vi åt väldigt god lunch hos svärföräldrarna igår, men annars har vi mest varit hemma. Eller nä, på själva påskafton hade vi planerat att laga middag tillsammans men då någon (läs: undertecknad) glömde själva huvudingrediensen så blev vår fina påskmiddag till sist ett besök på Max i stan. På vägen hem handlade vi det som saknades så vi gjorde den tänkta maten igår kväll istället.

Och så mycket motionerande har det inte heller blivit. Jag har inte gått på bandet en enda gång och övrig rörelse har bara nått upp till ungefär hälften av mitt dagliga stegmål. Plus besök på max, en massa godis och så ett oplanerat pizzeriabesök idag före tåget. Behöver jag säga att jag inte har lust att kliva upp på vågen på onsdag? Jag anar att det kommer bli mitt första plusresultat under de här veckorna. Inget bra alls. Men nästan värt det. Godiset hade jag kunnat skippa på riktigt, det ska jag försöka minnas. Det är gott för stunden men det är också bara det.

Och så har det blivit för lite sömn helt klart. Jag har haft svårt att somna och vaknat alltför lätt. Jag som tänkte att långhelger var till för sovmornar.  Tur att det är en kortvecka som väntar trots allt.

Kattdramatik i huset

Jaha, hur ska jag summera den här lite udda påskhelgen då? Det har i vart fall inte varit så mycket påsk i fokus. Istället har fokus varit denna dam:

Möt Alice, drygt 3 år gammal men liten som en kattunge. Hon behövde akut ett nytt hem då hon stod under hot om avlivning (för ingen god orsak alls) och då vi inte lyckades hitta ett nytt hem åt henne så beslutade vi oss för att ta hem henne själva och försöka få in henne i vårt kattkollektiv. Vi var dock skeptiska till hur tanterna skulle ta emot henne. Och det gick lite blandat:

Vår vackra lilla Rosa-dam har kort sagt inte tagit vårt initiativ särskilt positivt. Hon uppträder sårat, argt, oroligt och allt annat man kan tänka sig. Hon slåss inte med den lilla damen, vilket är tacksamt, men hon använder ett annat effektivt stridsmedel; hon kissar på saker. Och med saker menar jag tex sängen, mina träningsskor, Smillas leksaker, ett par klösbrädor etc. Hon kissade i sängen vid två tillfällen varav M befann sig under täcket vid båda tillfällena. Som tur var "bara" på täcket och filten men alla som har ett dubbelsängstäcke vet hur eländigt det är att få in ett sånt i en tvättmaskin.

Som det är nu så befinner sig de "gamla" damerna på övervåningen, nästan enbart med undantag för besök på lådan i badrummet där nere, medan nykomlingen mest huserar i köket. Hon har dock smugit sig upp ett par gånger och jag tror att det bl.a varit orsak till straffkissandet. I morse kom hon tex ut från under vår säng just som jag upptäckt att mina skor var nykissade på.

Jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Smilla verkar ta det med ro så länge hon inte hamnar just alldeles intill Alice, då har hon fräst lite. Alice blir också allt mer till freds och är nu ganska bekväm med oss. Gömmer sig inte längre då man kommer och känns ganska lättsam. Men Rosa ser alltså precis så kränkt ut som man kan. Ledsen och missnöjd. Och det gör ont i hjärtat att se. Speciellt på hennes favoritpersonal M.

Vår teori är väl lite att huset varit en viktig trygghet för henne efter det turbulenta år hon haft med slagsmål med dumkatten utomhus och idel veterinärbesök, tandproblematik etc. Hon har haft ett skitår, minst sagt. Och vi tror att hon fortfarande saknar sin gamla vapendragare Viggo som flyttade för snart 2 år sedan. Att vi då drar in en "fiende", en otrygg figur som kan både konkurrera och utmana och som är ung och pigg, det har nog inte varit helt enkelt.

Jag har läst på en massa och det verkar ju som att det skulle kunna förväntas dröja innan det blir bra och lättsamt igen. Och det är inte ens säkert att det nånsin blir det. Frågan är väl vad och hur mycket vi vill utsätta vår finsvans för? Hon är gammal och har haft det jobbigt och förtjänar en lugn pensionstid med ett tryggt hem. Ska vi backa och försöka ta hjälp av djurskyddet för att hitta ett nytt hem åt Alice? Eller tror vi att det ska lösa sig med tiden? Ingen aning, faktiskt.

Jag har aldrig önskat så mycket att jag kunde prata med henne.

Två bra slut på en kväll

Ikväll när jag motionerade på gåbandet framför tv:n och zappade runt trillade jag på sista halvtimmen av Trainwreck (2015) på CMore. Jag har sett den några gånger nu och jag gillar den. Inte minst det fåniga slutet. Det är ju ingen kvalitetsfilm direkt, men jag gillar den som sagt. Jag kan vara väldigt svag för filmer som den, när jag är på det humöret. Motvilligt får jag erkänna att jag som oftast är lite kluven till Amy Schumer (men jag gillar henne mer än jag har svårt för henne, på nåt vis) men hon är bra här. Stora behållningen är dock Bill Hader, som är förvånansvärt charmig. Smart med humor; den ultimata attraktionen, om du frågar mig. Sen är Tilda Swinton riktigt bra.

Den gjorde mig lite glad i vart fall. Nu ser jag sista halvan av Garden State (2004) istället (finns på Viaplay). Jag började se den på tåget hem i söndags. Till skillnad från Trainwreck så är det en kvalitetsfilm, om du frågar mig. Den är en av mina absoluta favoriter och jag vet att den nämnts mer än en gång här i bloggen förut. Zach Braffs regidebut, som inte alls känns som att den skulle vara 13 år gammal nu. Förutom att både Nathalie Portman och Peter Sarsgaard (och Jim Parsons för den delen) känns som riktiga kids. Zach Braff är av någon anledning en icke åldrande människa, han ser fortfarande i stort sett likadan ut.

En tokig grej? Braff samlade ihop pengar via Kickstarter för sin nästa film, Wish I Was Here (2014) och jag var en av dem som såg till att han fick ihop sina pengar. För det fick jag ett manus som "tack". Ett manus och en förhandsvisning via internet. Men jag såg den inte och jag har fortfarande inte sett den. Och jag tror att det åtminstone delvis beror på att jag gillar Garden State så mycket, att jag inte vill bli besviken. Förväntningarna var för höga. Det, och att jag hyfsat intensivt har försökt undvika filmer som jag tror att jag skulle bli ledsen av (vilket bara är en gissning), jag ser i stort sett aldrig drama om det inte är ett ordentligt mått humor i den också.

Nu har han gjort en tredje långfilm, Going in Style (2017) vars produktion jag följt via hans instagramkonto. Den vill jag såklart också se, men det kanske är dags att se den förra först?

Det går framåt-nedåt del 7

Idag fick jag lära mig att man måste äta om man ska träna. Ingen frukost och en tallrik havregrynsgröt till lunch är inte tillräckligt för att orka simma intensivt i 50 minuter, det blev jag varse idag. Och det hade jag väl kunnat räkna ut själv egentligen. En dryg kvart in fick jag en känsla av hjärtklappning och sen blev benen märkligt tafatta. Det kändes nästan som att jag skulle svimma av i bassängen. Jag tog en paus och försökte igen men fick ge mig ganska snart. Det kändes som ett misslyckande att få ge upp men jag får dra lärdom av det istället för att känna så. 

Jag for hem och åt och har sen gått mig ordentligt trött och svettig på bandet i 45 minuter istället. Det kändes bra och gick betydligt lättare.

Lite känner jag mig kanske pressad av att jag (medvetet) släppte på kollen i helgen vilket resulterade i några plushekton. Jag vill inte att sånt ska stressa mig, det blir inget bra då. Jag vill ju komma från hetsen. Jag åt pizza för första gången på över en månad och hade verkligen längtat efter det. Samtidigt så hägrar den där tvåsiffriga viktnedgången som verkligen är inom räckhåll nu. Men det kommer. 

Jag fortsätter att skriva ner alla saker som jag märker skillnad i för att lite skifta fokus. Hälsoeffekter så väl som annat. Lite dubbelt var det tex att inse att min favoritklänning inte längre sitter särskilt snyggt utan hänger lite som en rak påse. Det var både tråkigt, för att jag gillar den, som roligt att verkligen få intyg på skillnaden. Jag har köpt på mig några nya t-shirts men tänker väl i övrigt avvakta med att köpa alltför mycket nytt än. Vill det sig bra så kan jag ju inte ha det heller särskilt länge till. Byxorna jag inte kunde komma i före jul men som några veckor efter min start faktiskt gick på, de är snudd på för stora nu.

Så ja, framåt och nedåt fortfarande. Heja mig :)

Var inte rädda - helgen som gick

Jag var som sagt i Sundsvall i helgen. En helg planerad sedan före jul, faktiskt. M fick biljetter till Henrik Schyfferts föreställning #varinterädda i julklapp av mig och det var ju då dags för det i fredags kväll. Så jag tog fredagen ledigt och åkte ner redan på förmiddagen.

Hade det inte varit för den hemska händelsen i Stockholm i fredags så hade det varit en smått perfekt semesterhelg. Men händelsen präglade förstås även Schyfferts föreställning. En stund funderade vi över om han kanske skulle ställa in, något han själv funderat över visade det sig. Följande meddelande var i stora drag så han började sin föreställning:

Sen hade vi en tyst minut tillsammans innan han drog igång med en något förändrad föreställning än den han annars turnerar med. Och det var alls inget dåligt med det; vi roades, skrattade högt och hans smarta och eftertänksamma humor blandades med fånroliga tramsskämt som vi alla köpte rakt av. Gör man det smart så funkar det, och just precis det kan Schyffert. Jag kan varmt rekommendera hans föreställning, även om vi inte riktigt fick se den som var tänkt. Men det gjorde bara att vi efteråt pratade om att kanske köpa biljetter till september då han besöker Umeå med den.

I övrigt åt vi gott (lite väl mycket gott kanske, men ibland måste man få), såg film, tog långa promenader ner på och runt stan samt såg några avsnitt av senaste säsongen av Broadchurch. Den är riktigt tung och obehaglig, kan jag säga. M klagade över magont när vi sett ett par avsnitt, och jag kunde inte annat än att hålla med. Den är riktigt bra, snudd på bättre än första säsongen till och med.

En bra helg, alltså, trots allt. Sent torsdag kväll kommer han hem igen och då väntar en ledig långhelg. Ser fram emot det väldigt mycket just nu.

7 april

Den här helgen är vi väl många som kommer att minnas ett tag. Vissa säkert mer än andra. Själv var jag i centrala Sundsvall och inväntade att M skulle sluta jobba när det började dyka upp flash-nyheter på mobilen som snabbt tydde på att något ordentligt eländigt hade hänt i Stockholm. En stund senare får jag sms med frågan om jag är i Stockholm och min ena lillebror ringer dessutom för att kolla. Tidigare under dagen hade jag lagt ut en bild från tåget så det var lite oklart var jag befann mig. M kom och mötte upp och vi pratade om det direkt och samtidigt blev plötsligt polisnärvaron väldigt påtaglig då flera bilar dök upp.

En kollega till mig befann sig på Åhlens i Stockholm då det hände och en gammal studiekompis sambo hann just precis undan in på tvärgatan men kunde nästan ta på gnistorna från då lastbilen slickade husväggen bredvid henne. Båda sprang för livet och klarade sig. Chockade förstås, deras berättelser senare på facebook kändes som fiktion. Plötsligt kom det hela så väldigt nära. Fyra personer, varav ett barn, fick sätta livet till och flera finns svårt skadade på sjukhus. Jag läste en vittnesberättelse om hur en familj med barnvagn och två barn blev påkörda men (antagligen iaf) klarade sig undan med okända skador. Precis som när Breivik siktade och sköt mot barn på Utöya så står det mig precis lika främmande hur någon med vilja kan försöka köra över barn med en kapad lastbil.

Ja, fruktansvärt räcker ju nästan inte som beskrivning. Efterspelet har dock skötts ovanligt snyggt. Nog har jag läst idiotiska kommentarer av både kända och okända (mindre av det förstnämnda än väntat) men över lag är det som att stora delar av det Sverige jag känner har slutit upp och stått upp mot det hat som kommer i bakvattnet av en sån här sak. Och polisens alla delar tycks ha varit ovanligt väl förberedda och inövade och hanterade det hela med den äran, skulle jag vilja påstå. Så bland sorgen över de som fått sätta livet till eller som fick vara med om det traumatiska på något vis känner jag faktiskt också en viss stolthet och lättnad över att det inte mynnade ut i hatiska kravaller och lynchstämning. Trots att media länge gjorde sitt bästa för att hitta det mest snaskiga de kunde och sätta mikrofoner under näsan på chockade människor, så har vi som land hanterat det här på det bästa sätt som går. Jag önskar bara att vi aldrig hade behövt visa den sidan.

Perspektiv

Sicken vecka och sicken dag. Inget har riktigt gått som tänkt. Idag började jag min dag med att känna mig besviken över en "för liten" viktminskning i protokollet för att sen i eftermiddag/kväll sitta på en sängkant på sjukhuset och hålla en hand som just fått ett riktigt eländigt besked. Livet, på nåt vis, det går sin egen väg.

Alla måste få gnälla ibland, det finns alltid någon som har det värre. Men ibland är det bra att få lite perspektiv på tillvaron också. Idag var en sån dag. 

Saker rusar på rätt fort just nu och jag känner inte riktigt att jag mäktar med precis allt. Det känns viktigt att få backa lite och ge mig själv tid att bara andas lite. Jag är ju trots allt bara jag. Så det har jag gjort åtminstone ett par gånger den här veckan. Och det har gett mig bara liiite dåligt samvete. Så det ser jag som en seger.

Monday, bloody monday

En riktigt sugig mensvärksdag gör ingenting enkelt. Jag kände av det redan igår; hängigheten och olusten. Uppsvullen och grinig. Och suget efter en väldig massa onyttigheter. Jag skulle offra min ena hand för en pizza. Andra handen för en påse godis. Och så vidare.

Och inte kan jag simma heller. Jag borde ha tagit tag i att köpa menskopp för länge sedan och, som min syster nog skulle säga, "komma in i 2010-talet". Det känns ju sjukt omodernt att behöva ställa in eller lägga om motionen en vecka bara för att. Sen kanske man inte alltid är så lättmotiverad ändå just då, men det är ju en annan sak.

Någon pizza blev det inte, istället mos och sojakorv och så höll jag mig inom gränserna trots allt. Jag får klappa mig själv på axeln för det. Men just idag känns det orimligt tråkigt och motigt. Ren viljestyrka som håller mig på banan. Ett par dagar till sen ska det väl bli lättare igen.

Ikväll ska jag se på Vera, äta kiwi och måla naglarna och hoppas att det räcker som "tröst".

Söndagsblues

Om förra helgen kändes lite långsam så har denna flugit fram. Det känns inte som att jag hann med att ha lördag ens. Nu spenderade jag förvisso merparten av den i en skrivsal, men ändå. Jag lämnade M vid tåget redan vid 15-tiden idag och det kändes bra tråkigt och ledsamt på nåt vis. 

Bye bye

En otäck bussolycka idag fick mitt hjärta att stanna nästan. Vi var hos svärföräldrarna på lunch när jag efter maten kollade om det fanns nån uppdatering om den bussolycka vi hört om på vägen dit. Jag läste "3 döda" och såg sen bilden som fick hjärtat att stoppa. Namnet på bussbolaget var samma som min lillebror arbetade för förut och som han brukar köra extra för under helgerna. Jag ringde direkt och när en kvinna svarade fick jag först nästan spel. Jag fattade inte att det var hans sambo men snabbt förstod jag att allt var okej. Inte för att jag önskar någon en sådan olycka men egoistiskt nog är jag otroligt lättad att min bror inte var med. 

Till nåt roligare då; veckan som gick spikade vi äntligen vår sommarresa och det känns fantastiskt skönt. Nu har vi verkligen nåt att se fram emot. Några sittplatsbiljetter återstår men resebyrån har dem under bevakning då de släpps. Sen är både resa och hotell klart. Och mamma verkar väldigt förväntansfull; hon har redan köpt ny resväska och bikini. Det känns kul och jag tror att vi kommer att få väldigt trevligt. Det känns väldigt bra att ha något att se fram emot!

Men än är det bara april, med en decimeter nysnö utanför huset och måndag imorgon. Yeay. /Söndagsblues

HP!

Det var säkert 15 år sedan som jag sist satt i en fullsatt lokal lite smått nervig över att skriva högskoleprovet. Men igår var det dags att göra om det. Mest som en kul grej, för att stötta Lil'sis (och sedermera M) som skulle skriva. Men bra att ha om jag skulle göra slag i saken att söka nån kurs. Och lite kul att se hur dålig/bra jag blivit av livserfarenheten. För jag hann inte riktigt göra några testprov i förväg som jag hade tänkt. Jag hade kollat hur det var upplagt och läst på lite kring varje typ av del, men inte mer än så.

Så ja, vi får väl se. Det var nervigare än jag trodde. Mest för att lokalen jag skrev i hade en oerhört sträng kontrollant, eller vad man nu kallar dem. En ung kvinna som verkligen tog sitt uppdrag på allvar, kan jag väl säga. M och Lil'sis, som skrev i en annan lokal, hade istället en smått spexande mattelärare av lite äldre sort istället som tycktes bidra till en betydligt mer avslappnad stämning.

Det är ju lite annorlunda än då jag sist skrev det, då varje del hade sin egen tid och sitt eget delprov. Idag var det uppdelat i en kvantitativ respektive verbal del och i dessa delar fanns alltså mindre delprov, så du kunde spendera de 55 minuterna som du önskade varje omgång. Det blev 3 verbala (varav en inte räknades utan var kontrollprov) och 2 kvantitativa. Alla gick lite olika, skulle jag säga. Jag har definitivt glömt alldeles för mycket matte, men tror att jag kunde göra hyfsade överslag rätt ofta i vart fall. 

Den kvantitativa efter lunch gick nog sämst då jag var sjukt trött i huvudet och fastnade på en uppgift vilket gjorde att jag inte hann med de två sista. Däremot kändes den sista verbala väldigt bra, jag var tom klar 15 minuter i förväg (varpå jag började tvivla och trixa med ett par svar, inte så smart).

På onsdag kan jag rätta mina svar och om en månad får jag veta slutresultatet. Lite spännande är det nog. Jag hoppas att det gått bra för M och Lil'sis; de verkade båda vid väldigt gott mod så jag tar det som ett gott tecken. De behöver det mer än jag så jag unnar dem det verkligen.