Planen idag var att fara in till stan lagom tills affärerna skulle öppna, lite snabbt och smidigt handla de kvarvarande klapparna och sen fara mot Robertsfors och 50-årskalaset där klockan 14. Blev inte riktigt så. Vi tog oss inte upp ur sängen förrän vid 12-tiden. Tjena julledighet!
Så, nu är det lite som jag inte ville; vi måste in och trängas med alla andra med panik i blicken för att det är sista chansen före julafton. Nu är det inte så mycket vi ska ha iofs, och jag har min lista ganska klar för mig (såklart), men ändå. Jag är glad att vi dragit ner på antalet personer vi handlar till i år.
Å andra sidan tillhör jag de där som faktiskt gillar julklappar. Minst lika mycket att ge som att få. Det känns lite fult att erkänna (idag tycks normen vara att inte vilja ha det alls, samtidigt som de flesta ändå köper), men jag gillar det. Det finns säkert en orsak till det nånstans. Julen i allmänhet är väl sådär, jag skulle egentligen hellre ha lite spridda presentutbytardagar över året. Och jag är något av en spontan presentgivare till de närmast sörjande; det behöver inte vara nån särskild anledning. Som brorsdottern som sa, att hon önskar sig överraskningar; jag gillar inte överraskningar annars alls (kontrollfreak, you know), men att hålla i ett litet inslaget paket för några sekunder innan innehållet avslöjar sig; jag gillar det! Precis som att se någon annan med samma nyfikna blick som just fått ett av mig.
Så var det sagt. Och nej, det betyder inte dyra saker eller stora gester. Inte alls. Kan nog inte riktigt förklara utan att jag låter som Karl-Bertil Jonssons pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar