Jag: Mm, är de till mig månne?
M: Nä, jag tänkte vi skulle köra förbi min älskarinna en sväng. Du kan väl sitta kvar i bilen under tiden jag går in, det tar bara en timme eller så.
J: Jo, det skulle inte kännas konstigt alls.
Knasmannen. Nu är vi hemma och jag har packat upp blommorna, nio mörkröda, jättevackra rosor var det. En för varje år vi hängt ihop. Det kanske inte alltid varit en spikrak väg kantad av moln och gulligheter, men han bidrar till min lycka oftare än jag egentligen tycker man kan begära. Han får mig att skratta varje dag vi ses och jag älskar honom mer nu än någonsin. (Vilket är skitläskigt på samma gång för vad gjorde jag utan honom?) Och nio år känns både toklänge och alldeles för kort på samma gång. Har vi inte alltid känt varann? Var det inte alldeles nyss vi träffades? Min finaste fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar