Oscargalan 2016

Så var galan över för i år. Många frågar varför jag tycker det är så viktigt, men jag tycker bara att det är kul. Det är nåt särskilt, det är en stor fest som man får vara lite åskådare till. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är en kul summering av filmåret och en chans att se lite andra sidor av de där glammiga stjärnorna. Än roligare hade det förstås varit att sett det tillsammans med andra filmnerdar, men som de flesta år satt jag själv inatt och kämpade mot sömnbehovet. Men jag hade trevligt i min ensamhet!

Och hur blev det då? Tja, jag tycker Chris Rock var helt okej som värd. Inte fantastisk men absolut mer än godkänd. Hans öppningsmonolog var jättekul, men kanske att det blev lite repetitivt sen. Och så lite synd att efter att han drivit med #Oscarsowhite (dvs det märkliga med att ingen svart skådespelare var nominerad alls i år) på ett väldigt tydligt och kul sätt så valde han att avsluta genom att slå ner på det andra "uppror" som uppstod för ett par år sen; #askhermore, dvs att inte bara prata klänningar med kvinnorna på röda mattan. Det var lite synd. Men som sagt; över lag riktigt kul öppning:


Och han har ju så rätt i att det inte är "Track and Field", kvinnor och män borde kunna delta i samma kategorier, men jag tror vi vet hur det skulle sluta. Nä, börja med att få in bra prestationer från människor oavsett hudfärg. Och se till att det skrivs roller för kvinnor över 50 och att tex överviktiga skådespelare får andra roller än de som just slåss med övervikt etc. "Diversity" på fler sätt än vad som nu stått i fokus.

Vinnarna då? Ja, jag hade rätt på 17 av de 24 kategorierna, om jag räknat rätt. Det var väl ett okej resultat även om jag hoppats på mer. För visst finns det för min del ett litet tävlingsmoment i det hela, att gissa rätt. Att Spotlight tog hem Bästa film förvånade lite men kändes samtidigt helt rätt. Större delen av galan ägnades annars åt att dela ut allehanda tekniska priser till välförtjänta Mad Max (som vann prisligan med 6 vinster), men sen spreds priserna till bästa regi och skådespelare på ett kul sätt.

Mark Rylance fick för bästa biroll vilket överraskade men var kul. Brie Larson och Alicia Vikander vann väldigt välförtjänt sina respektive kategorier och jag får väl säga att detsamma gäller Leonardo DiCaprio. Jag tycker ju inte att The Revenant är en särskilt fantastisk film och han har definitivt gjort mer imponerande roller än så, men jag kan inte heller säga att han inte gjorde det bra. Visst var det sjätte gången gillt, men många skådespelare har fler missade möjligheter än så i bagaget. Hans tal, som han lyckades rikta mot klimatfrågan, var dock väldigt starkt och fint och det ska han ha en eloge för.

Sötast på galan var nog ändå Jacob Trembley som både var snabb att dela ut en kram till sin vinnande filmkollega Brie Larson och som stod upp i bänkraden då C-3PO, R2-D2 och BB8 kom ut på scenen.

Brie Larson och Jacob Tremblay från Room

Och på tal om det var det ett riktigt kul grepp att det var animerade eller icke-mänskliga figurer "på scenen" ett par gånger, bl.a för att dela ut tekniska priser. Det var snyggt gjort och lättade upp en del. Frågan är hur det såg ut för de som var på plats?

Vad gäller musiken gjorde Sam Smith ett ganska risigt uppträdande medan Lady Gaga som väntat pampade till sitt ordentligt med snudd på överdrivet mycket känslor. Men det var Sam Smith som tog hem bästa låt för sin ganska trista Bond-låt. Det förvånade faktiskt.

Lady Gaga

Till sist kan jag tycka att det var synd att Star Wars inte fick ta emot någon Oscar alls. Tillsammans med Mad Max, följt av Room, var det de bästa filmerna förra året som var nominerade på galan. Men resultatet var ju ändå ganska spritt, och det brukar vara roligast då. Mad Max dominerade som sagt tekniken, The Revenant fick för bästa regi, bästa foto och bästa manliga men inte bästa film. Den tog istället Spotlight som utöver bästa film "bara" tog hem bästa originalmanus. Så spridda skurar, inte helt lättippat så då ska jag väl vara nöjd med mina 17 rätt ändå.

Skandalfritt får jag väl säga att det var också. Kul eller tråkigt, det beror på hur man ser det. Nu är det hursomhelst ett helt filmår tills nästa gång.

Mina Oscarsgissningar

Ska jag ge mig på att gissa i år då? Jag brukar ju det och bra år har jag fler än hälften rätt. I år vete tusan, det är ganska svårt, även i de kategorier som jag ändå har sett och har lite koll på. Och som vanligt svårt att skilja vad som känns troligt från jag skulle vilja själv. Jag har inte sett så imponerande många men i vart fall nästan alla filmer som fått fler än en nominering, plus några fler filmer. Totalt 15 filmer i skrivande stund (kan hinna bli någon till innan det är dags). Så jag gör väl ett försök:

Bästa film:

The Revenant

(Jag vet faktiskt inte vilken jag vill ska vinna. Mad Max kanske? Ingen tydlig favorit i år tyvärr.)

Bästa Regi:

Alejandro Gonzales Inarritú (The Revenant)

Bästa manliga:

Leonardo DiCaprio (The Revenant)

(Jag håller lite på Eddie Redmayne, men oddsen ser inget vidare ut. Det tråkiga om Leo vinner är att han gjort bättre prestationer än såhär.)

The Revenant

Bästa kvinnliga:

Brie Larson (Room)

Möjlig utmanare - Cate Blanchett (Carol)

Bästa manliga biroll:

Sylvester Stallone (Creed)

Möjlig utmanare - Tom Hardy (The Revenant)

(Jag har inte sett Creed men Stallone har vunnit en del redan för den och det luktar vinst även här.)

Bästa kvinnliga biroll:

Alicia Vikander (The Danish Girl)

Möjlig utmanare - Kate Winslet (Steve Jobs)

(Det vore skitkul om Vikander vann, hon bär filmen mer som en huvudroll än biroll men jag har inte sett mer än trailern till Steve Jobs och Winslet är bra i vanlig ordning som det ser ut.)

The Danish Girl

Bästa originalmanus:

Spotlight

Bästa manus efter förlaga:

The Big Short

(Här har jag en avvikande åsikt och tycker nog att The Martian skulle kunna vara en värdig vinnare också.)

Bästa animerade:

Inside Out

(Ingen pratar om någon annan och då det är den enda jag sett så kan jag inte direkt säga nåt annat heller.)

Bästa utländska:

Son of Saul

(Jag har tyvärr inte sett någon av de nominerade och det är flera som omtalas som väldigt bra. Mustang tex. Så jag gissar hyfsat blint här.)

Bästa dokumentär:

Amy

(Samma här; dessvärre har jag inte sett någon, det är inte lätt att hitta sätt att se. Men dokumentären om Amy Winehouse har vunnit bra hittills och är den som det pratats om så det är min gissning.)

Bästa foto:

The Revenant

Mad Max: Fury Road

Bästa klippning:

The Big Short

Möjlig vinnare - Mad Max

Bästa produktdesign:

Mad Max

Bästa kostym:

Mad Max

(Också en svår kategori. Filmer som Carol och The Danish Girl brukar vara vinnare, men jag tror att Mad Max tar hem det i år.)

Bästa originalmusik:

The Hateful Eight

Borde vinna - Star Wars

Bästa originallåt:

The Hunting Grounds

(Här går jag på vad jag läser, så kvalificerad gissning med andra ord.)

Star Wars Episode VII

Bästa specialeffekter:

Star Wars

(Skulle kunna vinnas av The Revenants björnscen, men det vore väl inte riktigt rättvist?)

Bästa makeup:

Mad Max

(Jag tror dessvärre inte på svensk vinnare här, men riktigt häftigt att de blev nominerade.)

Bästa ljudmix:

The Revenant

Bästa ljudklippning:

The Revenant

Bästa kortfilm:

Stutterer

(Absolut ingen aning och tipsen går åt olika håll. Vild chansning alltså, jag har inte sett någon utav dem.)

Bear Story

Bästa animerade kortfilm:

Bear Story

(Den här kategorin brukar innehålla fantastiska verk, men ack så svåra att få se. Gissning för övrigt, men den ser då hemskt charmig ut.)

Bästa kortfilmsdokumentär:

A Girl in the River

(Vild chansning.)

Japp, det var väl de. Enligt mig blir The Revenant nattens stora vinnare med 6 Oscars. Återstår att se hur bra/dåligt jag gissat i år. Väldigt spännande! Jag hoppas att Chris Rock överraskar också och bjuder på en bra show, det är viktigare än alla rätt i världen. Jag är inget stort Rock-fan även om jag tycker han kan vara kul ibland, så han har lite underdog-läge vad mig anbelangar. Bra utgångsläge, med andra ord. 

Mellanmjölk

Jag har ju sagt att det jag sett av årets delfinaler i Melodifestivalen (1,5 av tre avsnitt) har känts väldigt mycket "mellanmjölk" och det uttalandet börjar kännas sant även för de Oscarsnominerade filmerna. Åtminstone för merparten av de jag sett hittills och då har jag ett par av de mest nominerade filmerna kvar att se, ska jag säga.

Missförstå mig inte; hittills har ingen film varit dålig, alla har varit bra, men nästan ingen har varit mer än det. Faktum är att de två jag såg före dess att nomineringarna kom ut; Star Wars: Episode VII (2015), Mad Max: Fury Road (2015) och The Martian (2015) lyser starkast än så länge (i den ordningen för övrigt). Room (2015) som jag såg i torsdags är än så länge egentligen den enda som hamnat lika högt på min lista. Annars har det varit idel 3:or i betyg. Bra filmer, som sagt, men inga tydliga storfilmer.

Men förhoppningsvis hinner jag ändra åsikt innan röda mattan rullas ut imorgon kring midnatt. (Och jag lovar att återkomma om detsamma sker efter kvällens avsnitt av melodifestivalen, som jag har för avsikt att bänka mig framför.)

Vad jag sett del 2

Jag har ju försökt att se så många Oscarsnominerade filmer som möjligt inför galan på söndag natt. Jag har sett färre än vad jag brukar, kan jag säga, men än är det inte söndag. Här är lite kort om några av de jag hunnit med.

Brooklyn (2015)

Filmen, som baseras på en bok av Colm Tóibín, startar i Irland på 50-talet där Eilis (Saoirse Ronan) bor med sin mamma och äldre syster. Genom systerns kontakter får hon så möjligheten att lämna födelselandet för USA och en ljusare framtid än vad Irland kan erbjuda henne. Eilis har lite svårt att anpassa sig i sitt nya hemland men saker blir helt klart enklare då hon träffar Tony (Emory Cohen). Snart görs sig dock Irland åter påmint och Eilis slits plötsligt både mellan länderna och personerna som finns där.

Brooklyns styrka är definitivt miljöerna, kläderna och fotot. Jag kan inte heller klaga på skådespelarinsatserna men faktum är att jag inte riktigt känner så mycket "gnistor" där de borde vara. Jag brukar som bekant uppskatta filmer där karaktärerna inte är så svartvita utan får lite mänskliga bra och dåliga sidor. Det lyckas man med när det gäller Eilis, men jag har lite svårt att riktigt tycka om henne eller känna med henne. Snarare tycker jag att hon beter sig lite otrevligt samtidigt som hon ofta har ett 'drabbat' uttryck över sig. Regisserad av John Crowley och nominerad till tre Oscars. Betyget blir 3/5, mer för det visuella än själva innehållet. Nominerad till 6 Oscars.

Bridge of Spies (2015)

Efter andra världskriget befann sig som bekant USA och Sovjetunionen i ett kallt tillstånd rent politiskt och bredvid kommunistskräcken fanns också en misstänksamhet och rädsla för spioner i USA. Steven Spielberg har filmatiserat den sanna historien om händelserna som utspelade sig efter att man tagit en misstänkt sovjetisk spion, Rudolf Abel (Mark Rylance) i slutet av 40-talet.

Tom Hanks spelar advokaten James B. Donovan som trots sin ringa erfarenhet av brottsmål utses att försvara Abel och som väljer att ta sitt uppdrag på allvar. Parallellt får vi följa hur några unga amerikanska män utbildas i ett superhemligt spionplan som ska flyga över Sovjet. Snart ska dessa händelser komma att få betydelse för varandra.

Bridge of Spies är en ganska traditionell spionfilm med en tydlig Spielberg-stämpel på. Tom Hanks visar att han fortfarande är en stabil och skicklig skådespelare och Rylance bidrar lite oväntat med en viss komisk touch till kalla kriget-stämningen. Jag skulle inte vilja påstå att det är en film som kommer med större överraskningar men det är ändå en intressant och åtminstone lite spännande handling. Den är inte heller helt svår att koppla till dagens politiska läge, inte minst förstås frågeställningen om vilka liv som är mest värda som ganska snart och sedan filmen igenom präglar handlingen. Är spioner förrädare eller lojala samhällsmedborgare? Stabilt och välspelat; 3,5/5 i betyg.

Spotlight (2015)

Många är som sagt de verklighetsbaserade filmerna bland Oscarsnomineringarna i år och Spotlight är en av dem. I början av 2000-talet tog den välkända Spotlight-gruppen bestående av ett litet antal grävande journalister på The Boston Globe sig an att utreda ryktena om systematiskt mörkande av ett större antal katolska prästers övergrepp på barn. Några mindre försök hade redan gjorts men av olika anledningar slutade det ändå som notiser i skymda delar av tidningen. Den här gången hamnar arbetet rätt och trots motgångar försöker gruppen gå till botten med anklagelserna. Men det är stora makthavare de brottas med.

Tom McCarthy har regisserat en film som åtminstone får mig att känna att 2001-2002 är mer "förr i tiden" än jag tänkte mig. Det känns plötsligt väldigt länge sedan. Det är lite murriga färger, nedtonade karaktärer och en gestaltning av en skrivande redaktion som bortsett datorerna nästan känns antik, och kanske lite romantiserad med sina pappersöverösta kontorslandskap. Trots det motbjudande ämnet är det gjort med viss charm (om man nu får säga så) och redaktionen som spelas av idel välkända skådespelare (Mark Ruffalo, Rachel McAdams, Liev Schreiber, Michael Keaton, John Slattery och Brian d'Arcy James) gör ett genomgående bra jobb. Det inte helt okända händelseförloppet blir kanske inte alldeles spännande, men det är ändå omöjligt att inte slås av hur det faktiskt förhöll sig. Verkligheten överträffar fiktionen, helt klart. Snyggt förpackat utan att stjäla uppmärksamheten från självaste storyn, skickligt gjort; 3,5/5 i betyg. Också nominerad till 6 Oscars.

Godkänd fransk dam

Lite nervöst styrde jag min gamla fransyska mot besiktningen i eftermiddags. Jag vill såklart att bilen ska vara okej och om den inte är det så vill jag veta, men är det nåt fel så tenderar det ofta bli rätt dyrt. Nu har hon förvisso hållit sig på banan riktigt bra sedan jag la ner en hel del pengar på att fixa saker för ett par år sen, men man vet ju aldrig. Förr eller senare kommer det nåt och då är det frågan om det är värt att göra nåt åt det. Jag hoppas hoppas ju att hon ska hålla åtminstone ett, gärna två, år till.

Och besiktningen gick bara bra. Jag är ju en nyfiken bilägare som gärna följer med under besiktningen, ställer frågor och tittar på saker de grejar med. Det är lite roligt och framför allt kan man snappa upp saker som kan vara bra att hålla koll på, även om det inte genererar ett underkänt betyg. Och besiktningsmannen var trevlig, pratade melodifestival mellan knackandet under bilen och delade glatt med sig av synpunkter och tips.

Så med ett godkänt protokoll for jag nästgårds och köpte bromsolja efter tips som jag sen fyllde på när jag kom hem. Med en bil som är godkänd ett år till. Heja bilen!

Hostmarodören

Hängig vecka den här veckan. Whiskyrösten är något lite bättre men istället hostar jag en hel del och har ont i bröstkorgen. Inte sjuk nog för att vara hemma men inte heller frisk. Gnäll, med andra ord. Men jag känner mig hängig i övrigt också, inte alls på humör. Det hör ihop förstås. Som lite tråkig vecka, på nåt vis. Och trött vecka. Förhoppningsvis blir det piggare nästa vecka.

För ljusare blir det helt klart. Jag använder aldrig helljusen på mornarna längre, vilket känns lite skönt. Det känns piggare att stiga ut genom dörren och mötas av ljuset, helt klart. Men på kvällarna på vägen hem är det mörkt. Häromkvällen körde jag hem med ett stort norrsken framför mig på den annars mörka himlen. Väldigt vackert. Den här vintern har jag haft förmånen att se ganska många och jag tycker det är en häftig upplevelse varje gång.

Nu ska jag snart hosta mig i säng. Väldigt impopulärt bland mina fyrfota sängkamrater, kan jag meddela. Bara en utav dem har stått ut de senaste nätterna, den andra har legat en stund och sen blängt surt och istället lagt sig i soffan. Jag har en känsla av att de tycker att det är jag som borde ligga där istället.... Sötmojjarna mina.

Trumbo (2015)

Ett flertal av de Oscarsnominerade filmerna i år har verklighetsbaserad bakgrund, och det gäller även för Trumbo (2015) nominerad till Bästa manliga skådespelare genom Bryan Cranston. Cranston spelar Dalton Trumbo, en framstående manusförfattare som tillsammans med nio andra personligheter hamnade på The Hollywood Ten, dvs de tio personer i Hollywood som i slutet av 40-talet blev svartlistade och inte fick lov att anlitas på något vis på grund av att de var medlemmar i det amerikanska kommunistpartiet. Trumbo motsatte sig svartlistan och hävdade i rätten sin konstitutionella yttrandefrihet men dömdes ändå till fängelse i 11 månader.

Efter fängelsestraffet var Trumbo och hans familj fortsatt utfrysta precis som hans andra författarvänner. Han fortsätter dock att skriva och även om ingen riktigt vågar gå emot svartlistan så börjar så smått Trumbo anlitas av Hollywood, men utan att få något erkännande för det annat än pengar i handen. Filmer som egentligen skulle ha burit hans namn var tex Roman Holiday (Prinsessa på vift) och The Brave One, vilka tog hem Oscars för manusen, men utan att hans namn stod som vinnare.

Dean O'Gorman som en ung Kirk Douglas

Cranston gör sin Trumbo väldigt bra. Han har ett stort register och den komiska talangen passar väldigt bra. I andra roller hittar vi bl.a Louis C.K, Diane Lane, Alan Tudyk, John Goodman och Ellie Fanning med flera. Nämnas bör också definitivt Helen Mirren som skvallerskribenten Hedda Hopper med otäckt mycket makt i filmkorridorerna (och med en intressant ensemble av hattar...) samt David James Elliott i rollen som John Wayne. De lyfter filmen ett snäpp och bidrar med några av de mest intressanta scenerna.

Bryan Cranston och Helen Mirren

Det är en intressant bit historia som berättas och det är absolut något som känns aktuellt och viktigt att komma ihåg. Men själva berättandet blir stundtals lite segt och de dryga två timmarna känns lite för långa. Det blir en del transportsträckor, vissa scener känns upprepande (antagligen för att ytterligare förstärka en sida hos Trumbo, något som känns ganska onödigt) och jag vet inte om jag riktigt tycker att balansen mellan Trumbos familjeliv och yrkesroll blir helt lyckad. Kort och gott så tycker jag att Jay Roach har skapat en intressant men något för omständig biografisk film som bara fungerar delvis. Betyget blir 3/5.

Söndag

Så var helgen snart över och låtsasmaken är på väg till sitt andra hem igen. Jag har stuvat undan lite, struntade dock i att dra fram dammsugaren, och har väl tänkt parkera mig i sängen framför en film alldeles strax. 

Whiskyrösten kvarstår och det känns som att irritationen går längre ner i luftrören nu än igår och jag har fått hosta som ny feature. Jag hoppas att jag ska vakna upp pigg imorgon men jag är långt ifrån säker. Jag kan ju inte säga att jag är särskilt sjuk heller; jag har ingen feber och mår helt okej i övrigt. Men jag känner mig trött och har inte haft någon som helst aptit under hela helgen. M har tankat i mig nyponsoppa, te med honung och en och annan smörgås. Och det är nog ganska mycket vad som blivit. Jo jag bjöds på nygräddad sockerkaka också då jag var och fikade hos Simon och Philip idag. Det var trevligt och egentligen det enda 'vettiga' som blivit av under helgen. Men ibland får det vara så också. Alltid mysigt då M är hemma oavsett.

Februari blev oväntat fattig mot slutet så jag har stort sug efter biobesök, middag ute och kanske ett glas vin. Kommer M upp nästa helg också så står det högt på önskelistan, kan jag säga. Det vore ett mysigt avslut på den här månaden.

Youth (2015)

I Youth (2015) följer vi två bästa vänner kring 80-strecket som båda spenderar tid på något slags rekreationshotell för kända människor i behov av frivillig isolering nånstans i alperna. Fred (Michael Caine) är en pensionerad kompositör och dirigent medan Mick (Harvey Keitel) fortfarande regisserar filmer, med lite tveksam eller åtminstone okänd framgång. Franks dotter tillika assistent Lena (Rachel Weisz) är på väg att lämna sin far på hotellet för semester med sin make (Mikes son...) men då han lämnar henne på flygplatsen för Paloma Faith (spelad av sig själv) återvänder hon och ansluter sig till "de sökande själarnas gäng" på hotellet. Mike, som har med sig ett gäng av aspirerande, unga manusförfattare i syfte att skriva slutet på sin kommande film, drabbas av ett hårt avhopp samtidigt som Frank uppvaktas av självaste brittiska kungahuset då drottningen av England vill att han ska dirigera ett av sina verk under prins Philips födelsedagsfirande.

Jag har inte sett något av den italienska regissören Paolo Sorrentino tidigare men under nästan hela filmen har jag en känsla av att jag ser en film regisserad av en väldigt deprimerad Wes Anderson. Hotellet känns många gånger som det i The Grand Budapest Hotel (2014), karaktärerna skulle kunna vara skapade av honom också, men sen är det som att både miljö och karaktärer har gråats ner av Roy Andersson.

Men den största skillnaden mot Anderson-filmer är att det här är ganska tråkigt. Det spretar väldigt mycket och är alldeles strösslat med karaktärer vars enda gemensamma drag är att de är lite eländiga. Paul Danos trötta skådespelarkaraktär Jimmy glimmar till ibland, och jag gillar stunderna med den tysta massösen (Luna Mijovic) som har hittat ett sätt att känna sig lycklig på sin lediga tid utanför det deprimerande hotellet. Jag tycker också att Rachel Weisz gör en fin prestation. Caine och Keitel är förstås Caine och Keitel och stundvis är deras dialoger rätt fantastiska, men oftare rätt fåniga och tråkiga och deras tråkgubbiga fluktande är inte särskilt roande. Över lag är det här en film som försvinner i just tråkigt prat om livet, för många trådar och historier och ett bildspråk som förvisso är ganska vackert men som inte matchas särskilt bra tillräckligt ofta av det övriga. Den Oscarsnominerade musiken är storslagen men fungerar som ett avslutande kapitel på en film som vid det laget inte berört mig särskilt mycket. Betyget blir 2,5/5.

Ett steg fram, ett steg tillbaka

Och jag har oavsett redan utfört ett stordåd den här helgen så jag kan sitta nöjd oavsett vad. En gnagande ångest jag burit på över ett par försvunna låneböcker har fått sin lösning. 

De försvann för väldigt länge sen men jag har lyckats låna om dem i en hel evighet. Till sist var det någon mer än jag som ville läsa en utav dem och då tog turen slut och ångestklumpen i magen växte. Jag tycker mig över tid ha letat överallt, kollade igenom alla mina boklådor under senaste flytten och de fanns bara inte. 

Nånting fick mig idag, efter att ha fått ett sista krav med "hot" om vite på 1600:- om den inte återlämnades, att gå ut i lillstugan och kika igenom ett par lådor jag sett där. Pappas fortfarande svagt inrökta boklåda och en låda innehållande papper och saker från ett tidigare skrivbord. Halvvägs nere i den senare hittade jag en metodbok och fattade att jag åtminstone hade prickat in min av flera skäl gömda/glömda hög med saker från uppsatsen-som-aldrig-blev-klar. Och i den högen fanns de så båda två.

Stordåd. Och jag känner mig plötsligt lite rikare. Men den där högen den får då återgå till att vara en bortglömd ångestklump långt borta i det yttre medvetandet.

Whiskyröst

Jag trodde det var för tidig helgtrötthet, de lite intensiva veckorna kanske, som for som en rusning genom kroppen just vid lunchtid igår. Jag kände mig nästan sjuk, men hade inte ont nånstans. Efter lunch försvann det och jag jobbade på. Imorse vaknade jag med bruten röst och en lite brännande känsla i halsen. Inte svullen men öm. Och småfrusen och trött i kroppen. Det kändes helt rimligt.

Inga stora bravader den här helgen med andra ord. Fast det hade jag å andra sidan inte planerat heller. Lite välbehövlig städning, myskvällar med hemmamannen och svansarna, några Oscarsnominerade filmer i soffan samt en söndagsfika med Simon var egentligen det enda tänkta. Jag hoppas fortfarande på att pricka av den lilla listan.

Travel Man (serie)

Om du som jag inte riktigt är i fas med din hjärna på vardagskvällarna kan jag rekommendera en definitivt lättsam liten serie som finns i sin helhet på Youtube. Richard Ayoade tog över programledarrollen för roliga-prylprogrammet Gadget Man efter Stephen Fry för ett par år sedan och jag gillade verkligen det programmet mycket (finns på youtube det med). Som nån slags uppföljare (med gadgetinslag) gjorde han förra året samt i år ett par säsonger av lite annorlunda reseprogram; Travel Man. I åtta avsnitt med åtta olika resekamrater (samtliga väldigt skojiga komikerkollegor förstås) besöker han åtta olika städer under 48 timmar. Lite udda, roligt och som sagt lättsamt. Jag har hoppat lite mellan avsnitten och hittills sett hur han och Noel Fielding besökt Köpenhamn, med Chris O'Dowd i Wien och det här, allra första avsnittet där han och Kathy Burke åker till fantastiska Barcelona (en av få ställen jag faktiskt besökt, fasligt oberest som jag är):

Lästips!

På tal om filmen nedan så kan jag rekommendera den här intervjun med Eddie Redmayne i The Telegraph. Jag har sett honom i tv-intervjuer och han verkar vara en ödmjuk och målinriktad skådespelare. Jag gillar honom och ser fram emot fler spännande roller framöver. Inte minst den kommande prequel Harry Potter-filmen förstås.

The Danish Girl (2015)

The Danish Girl (2015) i regi av Tom Hooper marknadsförs som en sann historia. Det är bara delvis rätt och det faktum att man valt att basera filmen om den verkliga, mest troligt första, transpersonen som genomgick ett könsbyte, på en roman om den samma istället för den egna självbiografin, kan ha varit ett felaktigt beslut. Nu har jag inte läst någondera av böckerna, men efter att i efterhand ha läst på om Lili Elbe/Einar Wegener så förstår jag att inte jättemycket stämmer.

Till att börja med känns filmen mer baserad på hustrun Gerda Wegener och dessutom gestaltas paret som att de vore 20-nånting, medan de i själva verket var en bra bit över 40 när filmens huvudsakliga händelser inträffade. Utöver det pratar samtliga (vilket till majoriteten består av danskar och tyskar) engelska, som tur är utan fånig brytning men det stör mig ändå till en början.

Efter den ganska kritiska inledningen vill jag ändå säga att filmen var svår att inte tycka mycket om. Alicia Vikander som Gerda och Eddie Redmayne som Lili/Einar utgör ett fantastiskt par på duken. Visst blir Einars förvandling till Lili lite av en kvinnokarikatyr stundvis i sin väldiga skörhet och nästa extrema 'femininitet', men jag kan samtidigt inte säga att det inte kan ha varit just så. Gerda framstår som den starka och bär inte bara Lili och sitt allt mer trasiga äktenskap utan i stort sett hela tillvaron på sina tunna axlar. Hennes pressade situation är kanske den som kommer fram allra tydligast och som också bär filmen många gånger. Jag har svårt att se Gerda som en biroll just därför.

Tom Hooper har tidigare gjort mig tårögd framför vita duken med A King’s Speech (2010) och Les Miserables (2012) och även om han nästan lyckas även den här gången så håller jag nog båda de nämnda föregångarna högre än den här sammantaget sett. 

Sammanfattningsvis vill jag säga att miljöerna är fantastiska, skådespeleriet är välförtjänt Oscarnominerat och manuset är bra. Men kanske är det känslan av att för mycket är uppdiktat och inte riktigt på riktigt som stör mig. En känsla jag alltså fick bekräftad i efterhand.

Betyget är svårsatt, men jag tror att jag landar på 3,5/5 till sist, men skådespeleriet är värt mer än så. Jag skulle inte bli förvånad om Redmayne får sin andra Oscar om ett par veckor, extra kul förstås om Vikander kan glida in och ta motsvarande för sin "biroll", men det känns mer osäkert.

Bästa familjen!

De två svansarna saknar mig kanske förstås när jag är iväg om dagarna. Och det märks lite att jag farit före sju på morgonen för att komma hem mer än 12 timmar senare. De har varit lite stökiga och rent av bråkat om min uppmärksamhet. Och så snart jag börjat göra mig i ordning för sängen så har de redan lagt sig till rätta där och väntat in mig. En hand på varje katt ska det vara. Inte alltid helt enkelt beroende på vart de lagt sig. Men rätt och rättvist ska det vara! Sötsvansarna. Världens bästa sällskap och oerhört skönt att ha några som väntar hem mig på kvällarna.

Imorgon kväll blir familjen troligen fulltalig igen. Myshelg hemma coming up!

Uppdatering

Lite tyst från mig den här veckan, men jag lever och mår väl. Jag har verkligen en fullspäckad vecka och har inte varit hemma före klockan sju nån kväll hittills. Men när möten fyller dagarna så blir det andra som också måste göras kvar till efter kontorstid. Medarbetare som har behov av att prata eller kolla saker, mejl från företrädare som jag vill svara på eller papper som måste in till försäkringskassan i tid. Fler möten som ska bokas och vikarier som ska planeras in i vakanser. Jag tycker det kan vara rätt skönt att vara kvar på jobbet när de flesta eller alla andra gått hem. Det är tyst, jag kan prata ostört i telefon och jag hamnar gärna som i en andra andning och blir effektiv, av någon anledning. I ett par timmar i vart fall. 

Och hade jag inte gillat mitt jobb så hade det aldrig varit samma sak förstås. Jag tycker om att tex få ge tid till medarbetare som vill ventilera. Idag hann jag med två långa samtal innan klockan var halv sju och det kändes dags att fara hem. Fina medarbetare har jag också som båda i respektive samtal efter en stund kom på vad klockan var och genast uppmanade mig att fara hem. 

Nästa vecka blir lugnare med möten. Då ska jag inte plussa på flexkontot lika mycket. För även om jag gillar att jobba så måste jag begränsa mig lite också förstås. Det har varit svårare sedan jag pendlar själv; ingen annan som jag ska passa tider med. Jag har ju funderat på att börja åka buss (jag måste fortfarande köra bil ca 7km), då måste jag passa de tiderna hursom, det kanske vore bra.

Långt inlägg om ingenting! Snart är det helg hörrni!

Måndagströttma

Jösses, måndagströttheten har nästan slagit ut mig i eftermiddag. Jag skulle egentligen hålla i en heldagsutbildning med en personalgrupp men var tydligen effektiv så jag kunde återvända till kontoret ett par timmar tidigt. Sen några telefonsamtal, svara på högen med mejl (imponerande många som hinner trilla in under 5 timmar...) och en genomgång med rehabhandläggaren innan jag halkade mig ut över parkeringen (det är på riktigt ishalka över hela länet idag) och for hem, via pelletsinköp och mathandling. Puh!

Nu har jag kickat igång pannan, utfodrat hungriga svansar, lagat mat, ätit sagda mat, startat diskmaskinen och stoppat i mig en hel semla, vilket jag ångrar en del nu. Gjort är gjort (den var fö väldigt god) och allt jag egentligen bryr mig om nu är att ställa mig i duschen och sen lägga mig under täcket och somna framför "8 out of 10 cats" på youtube.

Ytterligare en överplanerad vecka med möten i stort sett från 8-17 varje dag. Snudd på. Men det är bara att köra, så länge jag har fart är det bara roligt, det är på kvällen som jag däckar som en säl och inte orkar få ut något produktivt av. Nästa vecka ser betydligt bättre ut. Så är mitt jobb och det är väl en del av charmen. Så nu kör vi! Fast först dusch och sömn alltså...

Shetland (2013)

Jag kan ha tjatat om det förut, men visst ser ni Shetland (2013)? Tredje säsongen visas på fredagskvällar på SVT just nu och det är olidligt spännande. Utöver det ruggigt charmigt på nåt vis, jag blir alldeles sugen på att fara till Shetland även om det egentligen mest verkar vara långdragen (vacker) landsbygd och lurigt, mordbenäget folk som bor där. Och på tal om charm så är det förstås omöjligt för en ginger-fantast som undertecknad att inte tycka att Douglas Henshall bidrar med en hel del av den varan (om än en något halvbister sådan). Hans kollega "Tosh" (Alison O'Donnell) är å andra sidan också en del av det som gör serien så sevärd. Så gillar du kriminalserier á la UK så är det bara att bänka sig!

Cinderella (2015)

Jag är ganska svag för sagor. Både fantasy såväl som klassiska sagor, kanske tom en viss övervikt åt det senare. Men trots det var jag lite skeptisk och frågande till filmatiseringen av Askungen och undrade om det verkligen fanns ett behov av en ny. Tills jag såg att Kenneth Branagh, en liten husgud när det kommer till mer klassiskt drama, stod för regin.

Och Cinderella (2015) har ganska mycket av Branaghs berättande i sig. Det nästan barnlika berättandet där saker är lite svart/vitt. Som bara fungerar i sagan eller teatern egentligen.

Castingen är relativt okänd men innehåller några roliga överraskningar. Som Cate Blanchett som den elaka styvmodern tex, eller Helena Bonham Carters väldigt passande gestaltning av den goda fén. Också Stellan Skarsgård dyker upp i en inte riktigt lika spännande biroll. Huvudrollen som Askungen (eller Cinder-Ella) görs av Downton alumnen Lily James som passar bra som den evigt perkiga och goda Ella. Även en av styvsystrarna har Downton på sin cv; Sophie McShera.

Historien följer sagan utan större överraskningar. Men den är ganska tekniskt/scenografiskt välgjord och jag gillar speciellt de fina effekterna som känns, om än inte så påkostade, men genomtänkta och sagolika. Askungens snudd på naiva styrka och tro på godhet görs bra och även om jag inte riktigt köper den akuta kärleken till den ganska bleka prinsen så funkar det. Fast lite knappt. Prinsen (Richard Madden) tar ner betyget och det är ju lite svårt att inte erkänna att Frost-brudarna slår Ella ganska rejält vad gäller förebild 2015. Man kunde helt klart ha hottat upp berättelsen lite lite. Men, jag är svag för konceptet, som sagt, vilket snudd på plockar upp betyget ett snäpp. Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så blir det dock bara 2,5/5 i betyg.

Klänningsprojekt

Jag som aldrig riktigt varit så bekväm i klänningar har just bestämt mig för att ha just det som projekt. Aldrig är väl i och för sig inte riktigt sant, jag vet att jag hade klänningar som barn som jag gillade mycket (blått och rött redan då). Men när jag var äldre så blev jag så plötsligt obekväm. Mest för att jag tidigt kände att jag inte riktigt såg ut 'som andra' i klänningar. Först var det att jag kände mig benig och oformlig, idag är problemet absolut det motsatta.

Helt enkelt att hitta passande klänningar är det förstås inte. Det ska helst inte vara tältklänningar utan ska ha lite form, men samtidigt är det inte lätt att hitta något som brösten får plats i utan att jag för den delen ser gravid ut. Men nu har jag, with a little help from my friends (främst Ulrika och Lil'sis som envist slängt klänningar på mig att prova), hittat några som jag faktiskt trivs helt okej i. Vi får väl se hur länge det varar.

Igår hade jag en ny blå klänning och jag kände mig rent av lite fin i den, fram tills jag fick se en av de bilder som togs under after worken med ett mindre gäng kollegor (mycket trevligt, för övrigt). Jag tycker alltid jag ser så gammal ut på bilder, som en rund liten tant. Fruktansvärd känsla som jag får alldeles ont i magen av, så också igår.

Så ja, projektet fortsätter...

Just det ja...

Soft lördag

Idag har det snöat på tvärsan här. Jag har bara varit ute en kort stund då vi for till affären i Bygdeå. I övrigt har jag hållit mig inne; lagat lunch och bakat fikabröd och i allmänhet chillat lite. Jag sov lite halvdåligt inatt så jag har hunnit med en tantlur också på eftermiddagen. Det var länge sedan sist, känns det som.

M är hemma för helgen och det är mysigt. Idag har han förvisso mest spenderat tiden med sin far och nu ligger han och snarkar i sängen, vilket jag gärna låter honom göra. Vi borde väl ha börjat med middagen nu men det får bli när det blir. Ikväll är väl tanken middag framför tv:n och någon film, och det känns verkligen som en helt okej plan. Få vara nära i soffan en stund, något efterlängtat.

Då kan det blåsa och snöa bäst det vill utanför. Hoppas ni har en fin helg!

Håruppdatering

Men frisyren då, kanske du undrar? Eller ja, kanske inte, men ändå! Nya frisören var absolut bra, lagomt pratsam och kom med bra råd. Men hon drog förstås fram rundborsten som så många andra och skulle föna fram nån slags våg i håret. Ett tag var det på riktigt Donald Trump-varning, men det gick som tur över. Istället gick jag därifrån med en känsla av att jag var lite för lik Hillary Clinton plötsligt...

Min tidigare frisyr med en längre sida är nu utjämnad iaf. Så nu kan jag spara ut håret om jag vill. Roligast var när hon skulle börja och drog lite försiktigt i lockarna på korta sidan och sa efter en stunds tystnad: "Hade Anna klippt det såhär eller är det en olycka?". Mycket roligt, för det såg faktiskt lite ut som en klippa-själv-olycka. Det gjorde det inte när det var nytt och fräscht, men kanske klokt att undvika det i framtiden.

Idag fick jag forma till det som jag ville och kände mig ganska nöjd i vart fall, även om det är en lite tråkig frisyr. Hyfsat kort i nacken, lite längre framåt och längst är luggen på vänster sida. Allt lockigt. Och fortfarande rödblont, med övervikt åt det röda efter solbristen de senaste månaderna.

Och nej, jag är fortfarande inte bekväm med sefies. Jag önskar på riktigt att jag var men varje gång jag försöker så undrar jag vem tanten med kinderna och extrahakan gör på mitt foto...

Gammkroppen

Jag som har lovordat att det känts så väldigt mycket ljusare ute senaste veckan är trots det tröttare igen. Ungefär som i oktober, november när det kändes som att kroppen var halvvägs i ide. Sen började jag ta D-vitamin dagligen och fick som för mig att jag blev piggare, fick lättare att vakna på morgonen etc. Placeboeffekt eller inte, det funkade. Men de senaste två veckorna har jag alltså varit redo för att krypa ner i björnidet igen. 

Kan man reagera tvärtom på ljuset? Jag vill som minnas att jag läst det nånstans.

Dessutom har jag ondare rygg/nacke än på väldigt länge. Idag låg jag i kramp i korsryggen i nästan en timme i tandläkarstolen innan jag till sist fick be studenterna som jobbade på min avbitna tand att höja stolen en aning (jag trodde inte det skulle hjälpa först). Vansinnigt jobbigt, men det tog fokus från själva tandgrejandet. 

Igår hade jag ont när jag rörde lätt på muskelfästet just nedanför örat rent av. Som att hela överkroppen är nåt slags spänningsläge. Jag tror förstås att det är tecken på nåt allvarligt, men egentligen är det väl bara så att jag är i behov av en rejäl omgång massage (läskigt) och lite avslappning i allmänhet.

Inte meningen att gnälla egentligen, jag har det bra. Jag har bara inte riktigt kroppen med mig hela tiden, så kan vi väl säga. Men imorgon är det helg, hörrni!

Liten filmresumé

Den här bloggen har ju varit mycket. Allt från en politisk tankebok, till personlig dagbok och något svårkategoriserat och kluvet. Den har också varit min alldeles egna tv- och filmsida. Mycket helt enkelt, den har väl fått lov att följa med mina egna svängar helt enkelt. Jag vet inte vilken kostym den gör sig bäst i.

Nu var det i vart fall länge sedan den förekom några recensioner här och det kan jag sakna lite. Mitt eget resonerande och tyckande som på något vis kan få vara mycket mer oredigerat och ocensurerat än annat, av olika skäl. Jag hoppas komma tillbaka med mer sånt nu, inte minst inför den stundande Oscargalan. Så jag startar lite försiktigt med nån form av resumé av lite filmer jag sett den närmaste tiden. Del 1:

Tusk (2014) i regi av Kevin Smith:

Nästan omöjlig att beskriva utan att det låter fånigt, märkligt eller lågbudget. Och det är säkert lite av varje, men faktiskt så funkar det bättre än jag kunde tänka mig. Jag såg den utan att veta vad som komma skulle och det är nog bästa sättet att se den på. Wallace Bryton (Justin Long) ska göra en intervju med en mystisk man mitt i de kanadensiska skogarna och försvinner. Under tiden hans vänner söker honom är han med om något minst sagt obskyrt. Lika dålig som den är bra (slutet är tex horribelt fantastiskt) får den 3/5 i betyg, men det kunde blivit nästan vad som helst. Har ni sett annat av Kevin Smith (Clerks, Mallrats...) så tror jag ni förstår hur jag menar...

Cake (2014) i regi av Daniel Barnz:

Jag gillar Jennifer Aniston, hon har begåvats med humor, charm och självdistans (förutom att vara något av det snyggaste som Hollywood sett) men dessutom är hon en bra dramaskådis.

I Cake spelar hon Claire som efter en olycka lider av kronisk smärta. Hon är välbeställd men har förlorat det mesta som betyder något för henne. Däribland sin son. Hon missbrukar smärtstillande, är oförskämd med de flesta, lyckas bli utkickad ur sin stödgrupp och utnyttjar människor utan eftertänksamhet. Vid sin sida har hon egentligen enbart Silvana (Adriana Barraza), hemhjälpen som står pall oavsett.

Jag ska inte säga att det är den bästa dramarollen Aniston gör, men hon gör den klart godkänt. Jag gillar å ena sidan att det inte är så överdramatiskt, så Hollywoodskt, men samtidigt går storyn lite lite på tomgång tyvärr. Inte ens huvudstoryn där Claire blir besatt av en medlem i stödgruppen som tagit livet av sig tar sig riktigt på riktigt. Så jag är kluven men tycker att den förtjänar 3/5 i betyg.

The Ice Harvest (2005) i regi av Harold Ramis:

Ghostbustersregissören lyckas göra något jag skulle kalla för klassisk John Cusack-film som känns mer 90-tal än 2000-tal. Antagligen kunde Cusack, och Billy Bob Thornton och Oliver Platt med för den delen, göra den här filmen i sömnen. För det känns som att den gjorts så många gånger redan, inte minst av dem själva. Det roliga i kråksången är att det inte gör något.

Cusack spelar en rätt eländig, frånskild jurist som hamnar i en kriminell härva med klassiska bad guys och sömnigt skjutande mitt under en väldigt stillsam jul i en mindre i stad nånstans i USA. Inget roligare än så. Samtliga kvinnor är bifigurer i alla bemärkelser. Men jag såg den någon av årets mest stillsamma dagar, någonstans mellan jul och nyår, och för det ändamålet gjorde den sig godkänd. Även om så inte var fallet för min del så kan jag rekommendera den som en klassisk bakfyllefilm. Betyg 2/5.

What We Did on Our Holiday (2014) i regi av Andy Hamilton/Guy Jenkin:

Så en brittisk film då. Också något jag skulle beskriva som en bra söndagsfilm. Rosamund Pike och David Tennant spelar det äkta paret Abi och Doug som bestämt sig för att skiljas men som för sakens skull i skenet av en normallycklig familj åker till Skottland för att fira Dougs pappas (Billy Connolly) troligen sista födelsedag. Charmigt och välspelat (inte minst av barnen), vi bjuds på en film vars feel-good och charm lite påminner om Little Miss Sunshine (2006) och stundvis lyckas den lika bra. Den brittiska feelingen finns där och jag tror att de flesta kommer känna sig rätt nöjda med slutet när eftertexterna rullar (jag säger inte mer än så). Betyget blir i det hela en stark 3/5.

Frisyrdilemma

Även morgondagens planerade vardagslunk kommer bjuda på ett efterlängtat avbrott. Jag ska klippa mig imorgon förmiddag och är i vanlig ordning lika delar uppspelt som nervös. Speciellt det sista då jag ska prova en ny frisör. Mina favoriter verkar nämligen knoppa av till annat så snart jag finner dem. Så nu snor jag Lil'sis' frisör och hoppas på det bästa. Syrran är ju alltid så snygg i håret, så oddsen känns vettiga i vart fall, även om mitt tjocka, lockiga och bångstyriga hår är lite mer komplicerat än hennes fina raka. Det brukar ta ett tag innan frisörerna fattar det. Jag brukar tex varna för min "tendens för tantfrisyr", de säger självsäkert "no worries" och en stund senare stannar de upp och "Ah, jag förstår vad du menar...." och ser fundersamma ut. Vissa lyckas, de flesta bara nästan.

Helt utan aning om vad jag har lust med går jag dit. En svag majoritet av bekanskaperna säger "klipp kort" och den svaga minoriteten tvärtom. Så jag vet inte. Jag känner mig för tjock i ansiktet för kort hår och för gammal (as I've been told...) för långt hår. Jag gillar korta frisyrer men saknar mitt längre hår rätt ofta. Så ja, lycka till? Hehe....

Hemmatisdag

Idag blev kontoret placerat i kökssoffan i köket. Med havsutsikt, spinnande kollega och självvald tystnad. Det betyder en hel del, de här jobba hemma-dagarna som jag kommit överens med min chef att ta. Jag får mycket gjort, jag slipper pendla mina mil en dag i veckan och det blir ett bra avbrott på surret omkring mig. Bäst tycker jag torsdagar eller onsdagar passar för hemmaarbete, men den här veckan var det tisdagen som förblev mötesfri så då fick det bli så. Inte alla veckor jag kommer lyckas alls, så jag tar till vara de som går.

Idag tog jag dessutom beslutet att slå ihop datorn lite tidigare, kring 14-tiden, och bänkade mig istället i soffan under filten och började se lite film. Jag lyckades före dess pricka av i stort sett allt på listan jag hade gjort med förväntat hemma-arbete. Lägg till ett par tvättomgångar istället för fikarast och påfyllt pelletsförråd nu ikväll och du får en rätt lyckad tisdag.

Gott så. Imorgon är det tillbaka till vardagen.