Jag känner mig lite splittrad inför alla sociala medier. Ett tag tyckte jag det var svårt att inte lägga ut/skriva samma saker på samtliga ställen. Nu är det mer som att inget riktigt passar helt bra.
Motvilligt konstaterar jag att det är på facebook det mesta händer. Där får jag kommentarer på bloggen mest hela tiden (det hade ju varit splendid om de hamnat på bloggen istället för att slippa förvirringen). Där inleder jag också diskussioner på artiklar som jag egentligen borde/vill ta på bloggen, men eftersom jag fått för mig att jag inte längre kan formulera mig så att nån bryr sig så lägger jag det lite blasémässigt på fb istället. Och visst blir det diskussion, men fb är som begränsat i den meningen ändå. Eller så känner jag mig begränsad i formatet snarare.
På bloggen skriver jag ibland saker som jag inte vill ha på facebook, mest tror jag för att mottagarna här är mer anonyma för mig. Jag vet inte vem som läser. På fb vet jag och ibland vill jag inte veta, eller så vill jag bara inte att alla ska läsa (sicken paradox att lägga det på en blogg då). Bloggen känns, som jag tidigare skrivit, lite splittrad och är inte det jag vill att den ska vara. Men jag tänker att det kommer tillbaka när jag landat bättre i huvudet. Och fått tillbaka känslan för att skriva utan att tänka på att någon annan ska tycka om det. Bloggen är liksom det som ligger mig själv allra närmast och varmast. Här är det jag.
Twitter läser jag mest bara på. Och jag följer mestadels bara amerikanska och brittiska kändisar/skådisar så den kanalen har för mig blivit en form av inofficiell kändisnews-kanal. Känns helt ok utom de dagar då jag önskar att jag var mer en del av twitter, 'som alla andra' (då menar jag de svenska tweetisarna jag följer). Samtidigt tycker jag ibland att svenska twitter är väldigt mycket av en tröttsam ankdamm.
Google+ är absolut mest avslappnat. Jag kan lägga upp vad jag vill när jag vill och styra det som jag vill. Jag gillar det. Men ibland känns G+ som ett fb med okända människor. Jag har plötsligt fått en bit över hundra följare där, varav jag känner en bråkdel 'på riktigt' (jag tror att jag förekommer i nån svensk cirkel som cirkulerar som add-förslag) så det är lite som att publicera för okända. Och det är ett brus som är lite svårt att ta sig in i ibland och känna sig riktigt hemma i.
Jag antar att min ohemma-känsla är en del av decemberbluesen och att det kommer en ljusning när jag känner mig mer fokuserad, mer tågad och mindre hämmad av alla andra igen. Jag är inte särskilt orolig men hade gärna känt den där lusten och skrivarglädjen igen just nu. Jag vill hitta ut och känna mig hemma och bra på något snart.
Det är snart vår va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar