Satte mig i soffan en stund och bläddrade på (alla 4 kanaler vi har på landet) tv:n lite i brist på annat och fastnade framför Home Alone (1990) på TV4. Jag såg den flera gånger i tidig tonår och sen tyckte jag nog so de flesta andra att den var överskattad och fånig. Men nu, som vuxen, måste jag säga att jag åter såg den i ett bra ljus. Kunde le åt den lillgamla Kevin (Macaulay Culkin), skratta åt hans finurlighet och uppskatta värmen i den försonade grannfamiljen etc. (Och dessutom se sadismen med lite andra ögon än vad jag gjorde som barn, han var rätt grym den där Kevin.) Jag vet inte om jag nånsin sett nån av de tre (?) uppföljarna och om jag i så fall uppskattade dem, men den första var faktiskt rätt mysig som julfilm. Väldigt mycket John Hughes över den. Då kanske The Breakfast Club (1985) också håller för att se om igen?
Många filmer ska man ju annars låta bli att se om och låta minnet av hur man upplevde dem första gången vara det som stannar. Speciellt de med specialeffekter och kanske med moraliserande budskap (som man inte altid uppfattar som barn). The Neverending Story (1984) är helt klart en sån film. En riktig skitfilm i mina vuxna ögon.
(Och när vi ändå pratar gammal film, se om The Princess Bride (1987), med den märkliga svenska titeln "Bleka dödens minut", den är fortfarande underbar.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar