Trött i kroppen men inte riktigt sömnig, så är statusen just nu. Full rulle hela natten nästan, vilket känns i benen nu. Vi är helt klart inne i en rörligare period just nu på min avdelning, men det är bara att köra på. Tur att avdelningen bredvid som jag samarbetar med är lugn istället. Jobbigast är känslan av att aldrig riktigt hinna 'färdigt' allt. Det finns alltid mer att göra, eller saker som måste lämnas halvklart. Men det är ju så, det finns ingen riktig start och slut på mitt arbete. Det rullar bara på, dygnet runt, sju dagar i veckan. Inget ändras för att jag kommer eller går hem, egentligen. Jag tar vid där andra lämnar och tvärtom. Ibland är det dock lite frustrerande.
Det är väl den där känslan av evighetsmaskin jag ibland skulle önska bort. Inatt tog jag mig tid att stryka och lägga på nya juldukar. En timme senare var inte alla längre vare sig strukna eller på plats. Men jag får tänka att de var det, förut en stund. Det är ändå värt det på nåt sätt. Men jag kan sakna att få göra färdigt, lämna och gå vidare. Att utvecklas och använda huvudet på ett annorlunda sätt. Jag vet att jag är bra på mitt jobb (och det är det banne mig viktigt att erkänna och säga till sig själv ibland), men jag vet att jag skulle kunna vara bra på något annat också.
Å andra sidan får jag mycket annat tillbaka. Igår kväll var det tandlösa, charmiga storskrattet med hela ansiktet jag fick av en äldre man (tydligen är det där med Nobelmiddag i Stockholm tokerier av stort mått) som gjorde kvällen. Och det är bra att jag har arbetskamrater som tillsammans med mig ibland kan se det roliga i egentligen väldigt frustrerande lägen. Utan mina fina arbetskamrater vore jobbet mycket mindre trivsamt.
Nä, lite frukost, en liter vatten och sen sängen kanske ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar