Alla ynglar av sig. Kompisar, gamla kompisar, arbetskompisar, numera-bara-på-facebook-kompisar, blogg-'kompisar' och det känns som att jag knappt kan slå på tv:n utan att det föds en unge eller två. Superfint varje gång. Jag blir sådär glad-sorgsen med tårar i ögonvrån. Vad är det med nykläckta ungar som är så fint? Sen lite panik i huvudet och käkbitande, men det....ja. 81 procent fint, fint som 'finchoklad' liksom.
Not: Tv-serie-nerd som jag är måste jag i ämnet nämna senaste (och kanske det bästa, den tar sig verkligen) avsnittet av Whitney. Fråga: kan man injicera känslan jag fick av det avsnittet i någon annan? Vore kanske bra. Eller kanske bara amputera bort det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar