Något lugnare...

Okej, jag pms:ar lite. Så är det nog. Borde insett det redan igår när jag fick bita mig i läppen för att inte säga något drygt när Mattias bytte kanal för långsamt på tv:n (hehe). Kanske är det så. Jag känner mig i vart fall lättirriterad och trött. Det startade lite snyggt igår morse när jag kom hem från jobbet kl 8 och insåg att min dörrnyckel låg i tryggt förvar inne på köksbänken. Det var bara att bita ihop och åka tillbaka in till stan och hämta Mattias nyckel. 10-timmarspass på jobbet och sen nästan 20 mil i bilen, kan man bli annat än på dåligt humör?
Allt jag skrev tidigare idag finns det såklart sanning i, men i min irritation så rann det kanske över onödigt mycket.

Men man kanske inte kan bli annat än uppgiven när man sitter med en iaf nästan färdig akademisk examen och försöker plita ihop en ansökan till Volvo som montör? Jag vill verkligen inte nedvärdera det som arbete, men inte var det riktigt det jag hade tänkt mig när jag trotsigt gick vidare till universitetsstudier när familjen hellre hade sett att jag blivit usk:a? Och när man sen inte ens får de där jobben...hur ska man då tolka det?