Det är årsmötessäsong, vilket märks tydligt den här veckan. Nu har jag inte längre några platser i styrelser, inga politiska uppdrag (knappt tydliga sympatier längre ens, vad har hänt?) eller annat som gör att just det kräver så mycket av min ansträngning, men jag är inbjuden till några. Nu i eftermiddags var jag på årsmöte för bygdegårdsföreningen här i byn, på onsdag är det årsmöte för själva byaföreningen och nästa söndag är det den roliga avloppsföreningens tur. Lokala möten alltså, vilket är bra eftersom det innebär gångavstånd.
Mötet idag var trevligt men jag kände mig lite ensam. Det är ju annars en sak (av så många) som jag och M brukar göra tillsammans och han efterfrågas förstås då jag kommer själv. Sen umgås jag inte med någon i byn, det är mest artighetsfraser med några som man möter ofta och kanske lite mer samtal och utbyten med de närmaste grannarna. I övrigt är jag inte med i någon större gemenskap. Mestadels skulle jag säga att det beror på att vi är det enda (vad jag vet iaf) "yngre" paret i byn utan barn. För barn skapar ju en hel massa gemenskap, det har jag förstått. Inget jag lider av, men ibland märks det mer än annars kanske.
Så ja, jag får se hur jag gör med de andra två mötena. På söndag är M med via skype eftersom han sitter i den styrelsen, så rent tekniskt skulle vi ju vara där båda i så fall... Idag gick jag när själva mötet var klart och skippade fikat. Jag kände inte riktigt för det. Som sagt; det där med att vara i huvudet. Jag satt med M via skype före mötet i ett par timmar och hjälpte till med en ekonomiredovisning han ska göra och sen efter mötet kändes det som att orken var lite slut.
Jag kommer väl förr eller senare fram till nåt vettigt med alla grubblerier, eller så försvinner det bara för att fokus ändras av nån anledning. Så brukar det vara. Och det är som oftast samma bryderier som upptar tid. Just nu är det en blandning av jobb och privat, med mycket fokus på hur jag uppfattas och vad andra tycker, något jag kanske borde styra om lite till att gälla 'hur jag själv vill ha det', förstås. Det känns ibland som att jag ges roller jag inte egentligen vare sig bett om eller vill ha, och nästan alltid för att jag har en märklig (o)förmåga att säga vad jag tycker och kanske lite för ofta sitta med svar på saker (för att jag tänker före eller tar reda på saker jag inte vet helt enkelt; inte alltid bra egenskaper kanske). Det innebär förstås nån form av ansvar men jag tycker inte att det fråntar alla andra ett ansvar för att föra fram deras åsikter. Bl.a har jag fått höra att eftersom jag kommer påläst till möten så måste jag backa och låta andra som inte är det "tänka klart". Det tycker jag är lite märkligt sätt att se på det.
Ja, det är lite sånt där som gör att jag funderar mycket just nu. Om och hur jag ska ta ett steg tillbaka utan att förlora mig själv för mycket. Vart jag (annars) kan passa in. Plus att andra saker som framtid (sånt där oviktigt ni vet...), möjligen viss åldersstress och livet i allmänhet, processas i min arma hjärna för tillfället. Till viss del är det för mycket ensamtid som är orsaken och jag måste säga att jag saknar M och då inte minst det intellektuella utbyte vi ändå har. Vi pratar ändå så pass mycket om saker, det finns ett utbyte där som nog är viktigt för mig. Möjligheten att prata av sig på väg hem från jobbet för att sedan lämna det där och bara ha vardag. Det där saknar jag. Lite egoistiskt, gissar jag?
Så ja, det går snart över. Jag önskar ibland att jag kunde vara mer specifik här och skriva av mig, men det passar inte riktigt längre. Jag får väl skaffa en skrivbok eller nåt.
