Shopgirl

Det där nya med att jag får sms med rabattreklam från butiker jag handlar i fungerar ju fånigt bra på mig. Jag som annars gärna håller mig från reklam. Men ett tydligt "få 20% på ett köp"-budskap i ren text tycks ju funka bättre än dessa flashiga mejlutskick som jag slänger iväg alternativt avregistrerar mig ifrån. Det är väl inte nödvändigtvis rabatten i sig som gör det, mer att jag faktiskt påminns och börjar tänka på det.

Idag resulterade iallafall ett par såna sms i en tur till Avion efter jobbet med Lil'sis. Jag har suckat för många mornar över att jag inte har nåt att klä på mig när många favoriter blivit för stora, så det var väl lite dags. Jag har längtat efter att trycka ner mig i ett par snygga vanliga blåjeans, som jag skrev för ett tag sedan, men har inte velat köpa några dyrare då jag tänker mig fortsätta neråt i vikt. Så det blev ett par billigare (med rabatt dessutom), men "riktiga" jeans, från Lindex istället. De var riktigt fina och jag hoppas att de håller formen bra. 

När vi ändå gick en sväng i köpcentret så såg jag att Vila hade 20% på allt idag, så jag fick dessutom med mig en grön klänning och en blommig (!!) blus/topp därifrån också.

För nån som inte är så bra på att shoppa kläder måste jag säga att det var ett bra resultat. Lil'sis, min "tantvarnare" när jag handlar kläder, var lite tveksam till den blommiga toppen men jag blev lite kär i de utsvängda ärmarna och när expediten som var garanterat yngre än mig sa att hon tyckte särskilt mycket om just den så följde jag infallet. 

Jag skulle behöva en tjocktröja eller kofta också, men sen får det vara bra med spenderandet ett tag.

Hemmadag

Idag jobbade jag hemma igen, lugnt och skönt. Tills internet försvann i ett antal orter här i norr, tydligen. Jag kunde ta lite samtal och kolla ett dokument men sen bestämde jag mig för att flexa ut tidigt och ta med mig hela kattfamiljen ut i trädgården.

Jag målade klart knutbrädorna så nu är de redo att sättas upp så snart vi får tid. Om de torkar, vill säga. Det är väl egentligen snudd på för kallt för att slamfärg ska torka optimalt men de kan ju torka åtminstone till söndag så nog ska det gå bra.

Det är skojigt att se de tre nya svansarna vara ute på vift. Nyfikna och både orädda och rädda, det växlar väldigt snabbt. Och de äldre tittar på med både intresse och irritation, på nåt vis, men oftast håller de sig i närheten av varann. Grannens kattunge Marx kom också ut och busade. Jag bytte några ord med grannen Tomas som äger/servar Marx och han tyckte att våra kattungar var stora, så pass att han först inte uppfattade att de var ungar, inte fullvuxna. Ja, kanske är det så. Det skiljer ju inte så mycket i ålder (6 veckor) och de har väl olika gener osv. Våra är kanske lite yvigare i pälsen, efter sin långhåriga mamma.

Jag trotsade min envisa trötthet och tog mig iväg på en powerwalk på kvällen också, innan mörkret kom. Det går ju rätt fort nu, jag hinner knappt hem innan det skymmer. Och utan gatubelysning så lär jag inte ge mig ut då det blivit mörkt. Synd, för det är ju hemskt fint och ljuvlig luft så här års. Jag hoppas att M kan hjälpa mig få liv i motionsbandet som jag tog fram förra veckan men som inte vill fungera plötsligt. Förhoppningsvis är det väl damm nånstans bara, vi får slå våra kloka ihop i helgen och se om vi löser det.

Rec: Travels with my father

Jag vill definitivt tipsa om en lättsam (to say the least) ny serie på Netflix. Jag har ju sett och gillat Jack Whitehall både som stand-up-komiker och som skådis sedan ett tag tillbaka och var ju tvungen att se hur hans "dokumentära reseskildring" (jag utgår från att den åtminstone till liten del är regisserad i nån mån, men  det spelar egentligen ingen roll) då han tar ett sent "gap year" tillsammans med sin 76 år gamla, väldigt upper class och posh pappa Michael Whitehall och åker till Asien för att besöka Thailand, Kambodja och Vietnam.

Jag ska väl inte berätta så mycket mer kring själva handlingen, i vanlig ordning är det bästa att uppleva själv. 

Att Jack kommer från en välbärgad brittisk familj är tydligt i stort sett allt han gör, men jag tycker att han växlar smidigt och inte sällan på ett humoristiskt sett mellan att vara rätt posh till att vara hysteriskt lättsam och öppensinnad. Den beskrivningen passar inte riktigt in på pappa Michael... Men den dualismen bygger nästan upp komiken i serien. Sen kanske Michael spelar lite på sin "poshighet" ibland, men definitivt inte rakt igenom, det har jag svårt att tro.

I början tyckte jag serien bara var riktigt rolig. Dråplig och komisk i sina situationer på ett sätt som påminner starkt om "An idiot abroad" med Karl Pinkington och Ricky Gervais. Men till skillnad från den så finns det mer av ett djup bakom komiken, som jag tilltalas av. Mest i glimtar i form av kommentarer eller hänvisningar till Whitehallarnas relation, till Jacks uppväxt eller för den delen i den starka kontrast från deras vana miljö till miljöerna de befinner sig i under resan. Och det höjer serien, måste jag säga. Det gör också många av de personligheter som de möter på vägen, även om de som oftast hamnar mycket i skymundan.

Enda avsnittet som jag hade lite svårare för och där skratten blev färre var det där de mestadels är i Kambodja. Mycket pga kosten, som fick mig att må rätt dåligt, men också för att det inte var så roligt, ofta av naturliga skäl. Det hade dock andra kvalitéer, det får jag ger det.

Jag såg seriens sex avsnitt under två kvällar och fick definitivt mersmak av den udda duon. Betyget blir nog 4-/5.

Party animal

I helgen som gick var jag och M bjudna på en av hans kompisar-från-förr:s 40-årskalas. Det var riktigt trevligt. Mest familje-präglat men det blev lite mer "festande" framåt senare kvällen. Vi började ute i trädgården med lite skumpa, snittar och en något oväntad badmintonturnering. Som jag vann, kan ni tro det? Måste erkänna att jag är lite stolt över det. Jag stukade nog några egon när jag vann i min korta klänning och gamla tunga Doc Martin's. Födelsedagsbarnets far berörde ämnet flera gånger sen under den fortsatta kvällen, haha.

Det var trevligt folk och trevliga diskussioner. Jag har, fortfarande och kanske till och med ökande, svårt med människor som passerat onykterhet till att vara fulla. Onykterhet kan jag ta, men när det börjar bli mer och mer av "silly talk"; när uttrycken blir yviga och osammanhängande, eller när människors personligheter börjar skifta, då märker jag att jag blir irriterad. Jag kan inte hjälpa det. Det gäller dessutom nästan oavsett vem som blir så, jag blir irriterad, vilket jag inte alltid lyckas dölja så bra. Så länge det är roligt och lättsamt kan det gå bra, men när det växlar från det så har jag så svårt för det. Jag vet inte, jag borde kanske jobba på det. Speciellt då jag alltmer sällan själv dricker nåt särskilt. Skönt nog så är det sällan M passerar den gränsen numera, möjligen för min skull, det vet jag inte. Men det uppskattas, hursomhelst.

Det var kul att vara iväg på fest, det händer läskigt sällan nuförtiden. Sen kanske vi ska utelämna att den här soon-to-be-tanten var trött och gäspade redan en bra bit före midnatt. Som enda nykter bland de sista på festen, ska tilläggas. Men klockan hann bli två innan vi var hemma, det måste väl vara godkänt för en lördagkväll?

Söndagen gick mestadels i slöandets tecken. Vi låg i sängen större delen av dagen, och såg tv-serier, slumrade och busade med blandade katter. Till och med Alice, som fick lov att vara ute tills vi kom hem mitt i natten på lördagen, höll sig inne nästan hela dagen och sov gott vid fotändan av sängen.

Bra helg! För kort som vanligt, men bra.

Det går framåt-nedåt, del 17

Lil'sis var både upptagen och förkyld idag och jag kände mig ganska seg så jag hoppade över den tänkta simningen idag och for hem med sikte på att återinviga gåbandet igen nu när det börjar bli både mörkt och kallt (och jägartätt) ute. Det gick ju sådär.

Inte nog med att jag hade tre nyfikna småsvansar som verkade tro att bandet var en ny kattbädd, när jag väl lyft bort dem och börjat så stannade den och pep högt nästan direkt med ett felmeddelande blinkande. Testade att starta om ett par gånger men samma resultat. Typiskt.

Det får bli simning imorgon.

Jag har faktiskt inte tappat bort motionen och matpassningen. Inte helt. Jag lämnade appen därhän under semestern, plus nån vecka till, men därefter har jag faktiskt kommit igång ganska bra igen. Jag simmar igen 2-3 gånger/vecka och räknar kalorier minst 5-6 dagar i veckan. Promenaderna har det blivit mindre av däremot. Och det går inte så fort nedåt som jag hade hoppats men utöver de 1,2 kg som jag faktiskt gått upp under semestern så har jag gått ner ytterligare ett drygt kilo till. 1,5 kvar till det stora delmålet. Sen är planen att gå ner ca 7kg till.

Jag träffade en gammal kollega för nån vecka sen som utbrast direkt att jag gått ner mycket i vikt. Det var faktiskt väldigt roligt och en riktig ego-boost. Jag ser det nämligen fortfarande inte själv direkt. Vilket är lite konstigt eftersom jag i veckan letade fram och utan problem drog på mig ett par jeans som jag hade då jag träffade M för typ 14 år sedan. De var dock inte så snygga, eller snarare inte så bekväma i formen, så jag tror att jag nöjer mig med att ha haft dem en dag. Och jag köpte två blusar i förra veckan i storlek 40 som satt alldeles bra. Inte 46 längre utan 40 alltså. Win!

Jag skulle så gärna vilja köpa ett par nya, snygga jeans. Nånting annat än de flertal likadana svarta Dr Denim-låtsasjeans (jeggings/leggings?) i superstretch utan framfickor som jag sportar nästan varje dag. De är supersköna men jag har länge längtat efter ett par riktigt snygga blåjeans. Men jag vet inte om jag är där än, om jag skulle bli nöjd. Och kanske dumt om jag tänkt gå ner mer i vikt förstås.

Det var dagens kanske inte superintressanta rapport från förändringsfabriken :)

Noel

Vi har hållit på länge med att hitta namn till våra nya familjemedlemmar. Jag tyckte att det kanske var M:s tur att namnge då jag redan hade gjort det med de två äldre eftersom de följde med mig in i vår lilla familj. Smilla är döpt efter filmen/boken (Smillas känsla för snö), Rosa Luxemburg efter just precis den personen och Alice är döpt efter Alice Babs, har vi fått veta. 

Nu har alla tre kattungarna fått sina namn och nu jobbar vi på att arbeta in så att de kan börja lystra till dem. En av nykomlingarna presenterade jag på instagram/facebook ikväll:

Noel är döpt efter Noel Fielding, en brittisk komiker/artist/skådis som vi båda gillar mycket, som verkligen har "ett eget id" och som känns som en positiv förebild. Först tänkte vi döpa honom till Noam efter Chomsky men M fällde avgörandet till Fieldings fördel. Det är ju nästan samma lika namn...

Sömn och syre

Igår kväll försvann internetuppkopplingen just som Idol skulle börja. Surt. Speciellt eftersom det blåste och var typiskt höstväder ute vilket innebär att det inte hjälpte att stoppa i antennkabeln i tv:n. Digital-tv är inte direkt fantastiskt här ute. Det blippade bara så jag fick helt ge upp tanken på tv.

Jag hade hemsk spänningshuvudvärk dessutom och la mig därför tidigt istället, men datorn som lite störningsljud (vilket jag måste ha för att somna) och sov antagligen redan just före kl 22. Det är kanske något jag borde göra oftare, tänkte jag idag. Oftast somnar jag kring eller just efter midnatt och klockan ringer 06.20 (men jag vaknar av någon anledning nästan alltid fem i sex) vilket kanske ger lite väl lite sömn i längden. Kanske är det därför jag alltid vaknar och känner mig helt slut och har börjat snooza, vilket jag aldrig gjort förut?

Lite bättring på sömnfronten alltså. Jag får jobba på det. Och så ringde vårdcentralen och sa att de bestämt att jag ska byta astmamedicin till lite starkare cortisonpreparat. Sömn och extra syre alltså, det blir höstens grej?

Bortahelg

M hade missat att han hade beredskapshelg så det blev en lite tråkig överraskning i torsdags kväll. Men det var okej, jag hade tusen saker att göra och det blir inte riktigt tid (och framför allt inte ork) under veckorna så det skulle bli en sån helg. Praktisk. Jag brukar annars inte ha lust att storstäda på helgen när väl M är hemma, och vi har alltid tusen saker planerade.

Men som nästan alltid; fredag kväll kom ett meddelande med en fråga om jag inte ville komma ner till Sundsvall istället. Lite trixande på lördag förmiddag så hade jag kattvakt, hunnit slarvstäda över huset, fyllt hjärtat med dåligt kattsamvete och åkt till stan för att hoppa på ett tåg.

Det blev bara ganska exakt ett dygn men det var vad jag behövde. En mysig helg med kärleken; otvunget utan förbestämda planer, jag fick sova ut och vi hann se film, äta skräpmat och fönstershoppa på ikea. Och det verkade inte som att svansarna hade haft det så illa heller när jag väl kom hem. De var keliga, ungarna lite övertaggade och Alice lite missnöjd över att ha behövt ha en innehelg. Och jag kände mig boostad inför en ny jobbvecka. Gott så.

Smoothie-frukost

Helgen som gick skaffade jag mig ytterligare en köksmaskin; en smoothiemaker. Kanske lite onödigt då jag redan har både stavmixer och matberedare. Jag for faktiskt först i syfte att hitta en mugg att ha smoothie i på väg till jobbet på mornarna, men det blev alltså en maskin istället. Med tre muggar inkluderade som du sätter på mixern och blandar direkt i.

Planen är att försöka börja äta frukost. Som det är nu är kostintaget inte så bra utspritt över dagen, vilket i sin tur gör att jag på kvällen alltid har en massa kalorier kvar av dagens pott. Som inte sällan går (åtminstone delvis) till en skål glass eller nåt annat...

Jag testade den idag för första gången, eftersom jag skulle jobba hemma, var uppe tidigt och hade en massa tid. Det blev sådär. Tänkte köra enkelt med naturell havre-gurt, frusen banan, en skvätt juice och lite kokosflingor. Det blev för mycket yoghurtsmak och ganska syrligt över lag. Med för mycket kokos (sjukt många kalorier i så små flingor!).

Jag kanske skulle leta upp lite recept och börja så. Jag tänkte bara att det vore smidigt med en "släng-ihop-frukost-to-go" som jag inte behövde planera så mycket handlande till. Övning ger färdighet?

The Big Sick (2017)

Jag tänkte fortsätta ha min blogg i nån slags innehållslig röra och tipsa om en film jag såg på förhandsvisning på bio i måndags; The Big Sick (2017).

Manus är skrivet av Emily Gordon och Kumail Nanjiani och filmens handling är löst baserad på hur de två träffades. Nanjiani spelar sig själv medan Gordons roll spelas (med den äran) av Zoe Kazan. De är lika omaka som maka på nåt vis, och jag gillar det.

Jag tror, men kan ha fel, att det var ganska länge sedan jag såg en nygjord romcom som faktiskt var både rolig, lite sorglig och romantisk med precis lagom balans mellan de tre. Men den här passade väl in i formen. Jag skrattade gott flera gånger (dvs den klarade av Kermode/Mayos The Six Laugh Test ganska fort), mer än vad jag förväntat och jag kände mig på riktigt underhållen när jag reste mig från biostolen.

Jag hade bara hört filmen nämnas på ovan nämnda filmpod så mina förväntningar var inte så höga. Som vanligt det bästa utgångsläget. Jag hade antagligen klippt den aningen mer (det blev lite rundgång mot slutet) och jobbat lite extra på att få bort det ibland malplacerade småleendet som Nanjiani lite för ofta bjöd på. Holly Hunter gör filmens kanske bästa prestation som Emilys mamma och har förvånansvärt bra kemi med Ray Romano som spelar hennes make. Adeel Akhtar gör en riktigt bra insats i den lilla och tystlåtna rollen som Kumails bror och Zoe Kazan är en perfekt känslomässig bergochdalbana.

Så jag tänker inte berätta så mycket om handlingen nu, tror jag. Och skippa trailern, det här är en film du mycket väl kan gå och se utan att ha så mycket koll på. Tro mig. Betyg 4-/5

Hösttankar

Det är på riktigt höstväder ute. Regnigt, kylslaget och lite blåsigt. I love it! Så länge jag inte behöver gå ut och gå några längre sträckor så är det bara mysigt i min bok. Men det känns som att det bara kom. Som från ingenstans.

Jag känner mig lite trött och jag vet inte om det har med hösten att göra. Ska börja ta lite extra vitaminer, tror jag, och kanske tänka lite annorlunda med maten. Det har blivit lite väl många middagar bestående av fetaostsallad det sistone. I stort sett varje kväll som jag ätit hemma. Och så yoghurt och hummusmacka till lunch. Inte dåligt men jag kanske skulle variera mig lite mer. Så jag började redan idag med att boosta med lite järn genom stuvad spenat (med sojakorv för extra protein). Och det blir det i matlådan imorgon också.

Jag är lite i ofas med jobbet på lite olika sätt just nu och det tänker jag försöka skaka om genom att jobba hemma på torsdag. Det är så mycket samtidigt (vilket jag egentligen gillar så länge det är produktivt) att jag behöver skärma av och hitta lite fokus. Dyka ner i administrativa saker som måste lösas före helgen. Så förhoppningsvis händer inget som gör att jag behöver vara på kontoret då.

Och så saknar jag min bästman M lite extra. Hans kloka input i mina funderingar och att få slöa i soffan tillsammans framför nån film. Det vore mysigt.

Tantvarning!

Jag tror att det här är året då jag på riktigt börjar känna viss oro för att jag håller på att trilla över till en mer praktisk och bekväm tant. Ungefär. Jag frågar Lil'sis ideligen om kläder och saker för att se till att det inte sker. Lite oklart vari oron egentligen ligger, men jag vill väl helt enkelt inte riktigt vara där än.

Igår shoppade jag och M vinterskor och han övertalade mig till att köpa ett kängor som jag inte vet om de är för mycket "kulturtant" eller inte. Han tyckte de var fina, jag gillade dem med viss reservation för att jag inte riktigt kan bestämma mig för hur jag ser på det multifärgade "garnet" (som inte är riktigt så mycket orange som på bilden), men de var oändligt sköna och dessutom fodrade. Kanske inga skor att ha på kontoret men i övrigt vore de perfekta vinterskor.

I eftermiddags när vi skulle till svärföräldrarna en sväng så sa jag att jag var lite frusen. "Ta de nya skorna?" Jag svarade nåt svävande och M tittade på mig och frågade om jag ångrat mig igen. Jag vet inte!!!

Sen när blev saker så besvärliga? Jag hade lättare att veta vad jag gillade och inte som tonåring än nu...

Vem som styr den här familjen?

Det blödiga kattpersonalhjärtat blev alldeles till sig då M försökte kela med vår lilla grinch-katt Rosa i soffan och hon gick iväg, för att några sekunder senare kalla på honom i sovrummet. Hon har inte hoppat upp i sängen på åtskilliga veckor så det var som en liten seger i den här familjen. M skyndade dit, la sig under täcket med en hand på hennes mage och så sov de så i flera timmar tidigare idag. Jag kikade in på dem flera gånger och har inte känt mig så nöjd på länge. Fånigt va?

Energi

Öppnade just ytterdörren för att släppa in den sista vuxna katten för kvällen och hörde då havet nästan dåna bakom skäret. Det är som ett lite magiskt, lite kusligt och väldigt starkt ljud. Som om en enorm storm eller våg närmar sig. Över skäret lyser en stor kraftig fullmåne över oss. Väldigt fint, en speciell kväll. 

Hösten är verkligen här redan, bara över helgen blev björkarna plötsligt till hälften gula. Det har varit några väldigt vackra dagar men luften är lite småkylig och nästan sådär höstkrispig som den kan vara. Älskar det! Det här är min årstid.

Det har varit ett par lite stökiga veckor men det börjar kännas lugnare nu. Det har dock tagit på krafterna och det känns nästan som att jag skulle behöva semester igen. Men det är bara att bita ihop och försöka hitta sätt att få tillbaka lite energi igen så att jag är fullt åter på banan. Och höstkänslan är definitivt en sån sak. Promenader med skojig podd i öronen en annan, fina vänner och kollegor en tredje och så den där nästan fåniga tacksamhetskänslan för de närmaste som läser av och bara finns.

Och den vilda kattfamiljen jag har den äran att bo tillsammans med. Det är ständiga galna upptåg, olydiga småsvansar, uppsträckande storsvansar och kurrande kattmagar lite här och var att kela med. Just ikväll har Rosa surat lite mer på ungarna (till hennes försvar hade Nemi tagit hennes sovplats, nån måtta får det ju vara) men i övrigt tycker jag att det går allt bättre. Jag tror att problemet är att hon är rädd för ungarna, det märktes tex när grannens lilla kattunge (3 veckor äldre än våra) kom framstudsande ute vid bron i helgen, hon backade snabbt och såg skrämd ut. Hon har väl blivit bränd av alla attacker tidigare. Det tråkigaste är att hon backat från att sova i sängen. Det gör hon aldrig längre, förut låg de alltid på varsin sida hon och Smilla. Men Smilla tar sin plats, om än med lite tveksam blick ibland. 

Storkatterna

Ibland somnar man mitt i öronkliandet

I helgen provade vi utevistelse. Övervakat av mamma Alice
och glatt påhejat av grannkatten Marx

Friends from College (serie)

Under veckan som gick så sökte jag ivrigt efter nåt lättsmält att se på tv om kvällarna i väntan på John Blund. Jag testade en ny serie på Netflix; Friends from College (2017), och innan veckan var slut hade jag sett klart hela första säsongen (den enda som finns hittills). Jag vet dock inte riktigt hur jag ska bedöma den, den delar mig lite, med viss övervikt åt ena hållet. Så jag försöker spalta upp det i en plus- och minuslista:

Plus:

• Här finns skådisar jag gillar; Fred Savage (som jag har en soft spot för sedan barnsben) och Cobie Smulders. De gör båda helt okej insatser. 
• Den karaktär som förvånar är Nat Faxon som jag annars inte brukar gilla alls då jag nog bara sett honom i oändligt barnsliga roller. Men hans roll här; den oändligt rika Nick som annars brukar vara en typiskt odräglig karaktär, är faktiskt något av den mest stabila och trovärdiga personen i hela serien.
• Det är lite skönt med karaktärer vid 40-strecket som tillåts vara både vuxna och lite unga samtidigt, vilket väl ändå är rätt realistiskt.
• Det är bitvis rätt kul. Faktiskt.
• Det går definitivt att känna igen sig i så pass skilda typer av individer i samma gamla kompisgäng, det märkliga är väl mest att de faktiskt fortfarande umgås. 
• Ett stort plus är att kvinnorna inte skrivits som hispiga, utseendefixerade mähän, som så ofta i serier och filmer som denna. 

Minus:

• Karaktärerna är nästintill genomgående rätt olidliga som personer. Jag skulle nog inte vilja umgås med någon. Åtminstone inte så länge de behåller de andra som vänner. Det kan inte vara jättekul att gå på fest med det här gänget, de är sjukt självgoda.
• Det är roligt ibland som sagt, men förvänta dig inte någon smart humor, då kommer du att bli besviken.
• Det känns snudd på alltför otroligt att de fortfarande hänger ihop som sagt. Men kanske ingen annan vill umgås med dem... Är det vad vi ska komma fram till?
• Jag förstår att pojkvännen till Max (Fred Savage) ska vara lite av en "normal" person men på riktigt kunde de väl hittat någon med färre egna idiotiska sidor? Eller så vill författaren mena att det är det bästa Max kan uppbringa?
• Det skulle ha kunnat bli bättre om man inte led för mycket av "Hangover-komplex" och därmed drar saker lite lite för långt. Som vinprovningsresan tex.
• Du måste nog se åtminstone tre avsnitt innan känslan av att du vill se hur det går infaller. Skulle jag gissa.
• Det är inte smickrande för Harvard att de skulle ha släppt igenom såna stolpskott i sina utbildningar...

Jag vet inte om jag skulle vilja se vidare om det kom en andra säsong. Som den slutade så är jag väl lika delar nyfiken som fundersam över hur man skulle göra en fortsättning. Kanske orsak nog till att se?

Vill du se nåt lättsmält som roar dig lika mycket (i bästa fall) som det retar dig; jag då ska du se den här serien. Men det lär inte bli den nya snackisen på jobbet som du måste ha sett för att "hänga med". Betyg: 2/5.

Symfoni!

I torsdags gjorde jag något riktigt trevligt. Jag har varit sugen länge på att gå till Norrlandsoperan och lyssna på symfoniorkestern men det har aldrig passat eller blivit av. Men förra veckan, en vecka då jag kanske tom behövde det som allra bäst, promenerade jag dit med Anna-vännen. Hon var inte svårövertalad och jag tror inte hon blir det nästa gång heller.

Vi, och en fullsatt operasal, lyssnade bl.a till "Tjajkovsijs femma", dirigerad av NO:s nya chefsdirigent Elim Chan. Utan att jag alls vet något om att dirigera en orkester så måste jag säga att hon verkar supercool faktiskt. 30 år gammal från Japan och hamnat i Umeå av någon anledning. Häftigt, inte sant? Och utifrån min amatöranalys gjorde hon det riktigt bra. Om inte annat så spred hon en riktigt fin känsla för min del. Bara hennes nöjda ansikte som återkommande lös upp och hennes engagerade sätt att dirigera gav mig lite rysningar nästan.

De första två styckena (låtarna?) som spelades före pausen var helt okej, speciellt det första "The Garden of Delight", men när själva huvudnumret framfördes efter pausen så kändes det bitvis som att taket lyfte lite lite. Tyckte jag. Det var häftigt, musikerna exploderade nästan i sitt engagemang i musiken och det var riktigt kul att vara åskådare.

Ja det var kul och definitivt något jag rekommenderar alla. Det livade då upp min torsdag ganska ordentligt. Jag vet att orkestern turnerar ibland så bor du inte i Umeå kanske du ändå får en chans.