Cold Feet 2016 - funkar det?

Fyra avsnitt, dvs hälften, har visats av sjätte säsongen av Cold Feet, serien som plötsligt återuppstod efter 12 års bortavaro. Alltid en chanstagning att göra en sån sak, försöka komma tillbaka till den succé det en gång var, det kräver mod men framför allt skicklighet och fingertoppskänsla för vad som funkar och inte. Det kan lätt bli satir.

Men jag måste säga att över lag så är jag ganska nöjd och lite småimponerad än så länge. Cold Feet-känslan finns definitivt, seriens kärna med bitvis barnslig humor och mycket värme finns kvar. Karaktärerna har vuxit på ett verklighetstroget sätt och bekymren nu känns lika troliga som de gjorde för tolv år sedan. Till en början var jag lite tveksam till den äldre versionen av den tidigare så rappa och hyfsat obrydda Jenny (Fay Ripley) men efter en stund så inser jag att det visst är ganska troligt att åtminstone en utav dem vuxit upp till en lite för tantig 50-something kvinna som spenderar en stor del av dagarna med att längta till något mer spännande. Relationen till Pete (John Thomson) känns också äkta liksom att hon slits mellan att vilja ställa upp för honom och samtidigt se till sig själv.

På minussidan så skulle jag främst vilja säga att det är lite väl många tåtar ute, många historier att hålla koll på och alla är inte riktigt lika intressanta. Eddie (Art Malik) till exempel, känns helt ointressant och syskongrälet mellan Jenny och hennes syster om vem som ska ta hand om deras mamma känns inte heller så spännande. Det finns inte ens ett uns av humor i de här trådarna.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag gillar att de numera tonåriga barnen har en så väldigt otydlig roll däremot. Jag gillar Adams (James Nesbitt) son Matthew (Ceallach Spellman) tex och att han fått en mer tydlig roll ger en bra balans. Men det är klart, tanken är ju att det ska vara det forna kompisgänget som ska vara i fokus. Så ja, jag är lite splittrad.

Tråkigast (precis som tidigare) är dock David (Robert Bathurst) och hans förehavanden. Han är fortfarande ganska blåst och rätt oförskämt ego och jag känner ingenting annat än "skyll dig själv" om hans usla kärlekslösa äktenskap med hans forna skilsmässoadvokat Robin (Lucy Robinson). (Huga så hemsk jag är...)

Just det fjärde avsnittet tycker jag nog var det bästa hittills och jag hoppas att det fortsätter uppåt efter det. Det hände saker som definitivt öppnar för det i vart fall. Vi får väl se.

Aj

Från att tidigt på morgonen igår ha legat på köksgolvet och trott att jag var döende (och funderat över om kattorna skulle hinna börja tugga på mig innan M kommer hem fredag kväll) via en arbetsdag som ömsom var helt okej ömsom smärtsam så hamnade jag till sist på primärvårdsjouren halva kvällen igår. How fun. Mest troligt gallsten som spökar. Jag har aldrig varit ut för det förut och jag tror absolut att det kan bli värre än det jag upplevt men huga så hemskt. Just nu är det ok, det hugger lite nu och då och däremellan är det ett molande, men i övrigt känner jag mig mest ganska trött. Och har lite feberkänningar nu och då. Jag hoppas att det ger med sig. Jag fick medicin utskriven för att försöka häva det hela och uppmanades söka på HC om det kvarstår så att de kan göra ultraljud.

Så en lite såsig Sara har snurrat sig igenom arbetsdagen idag tills hon till sist bestämde sig för att kasta in handduken lite tidigt. Eller ja, en dryg timme tidigt i vart fall. Men tur var nog det; redan då jag for var det hällregn och blåst ute vilket gjorde hemresan på E4:an allt annat än angenäm. Men nu stormar det så att det känns som att huset ska lyfta. Katterna är som vanligt lite nervösa över oväsendet och ligger i samma soffa som jag.

Ja, hursom så hoppas jag att ssk och läkaren har fel som sa att förr eller senare slutar gallproblemen oftast med operation. Jag fick då lova att inte hålla mig borta "in absurdum", som sjuksköterskan sa. Och M verkar på riktigt oroa sig för första gången över att huset inte står så nära stan och att jag är själv i det på veckorna och vissa helger. Ambulansen hittar väl förhoppningsvis hit med, om det kniper, tänker jag. Men visst, det var inte superkul igår morse, det ska jag väl erkänna.

Lite spännande att efter att jag svarat läkaren på frågan vad jag jobbar med, stannade hon upp och log och sa "Gallproblem kan vara stressrelaterade, så..." Och så skrattade hon till och sa åt mig att försöka stressa mindre samtidigt som hon gjorde en min som att hon bett mig resa till månen.

(Och ja, jag har fyllt en extra skål med torrfoder till katterna, bara utifall att.)

Film jag sett...del 6

Nu börjar jag snart vara lite ikapp de filmer jag sett den senaste månaden eller så. Här kommer synpunkter på några till;

The Invasion of the Body Snatchers (1956)

På svenska förärad med det betydligt sämre namnet "Världsrymden anfaller". Ortens läkare, Dr Bennell (Kevin McCarthy), kommer tillbaka från en konferens och får veta av sin sköterska att flera av ortens invånare besökt mottagningen och verkat förvirrade, hävdande att deras anhöriga inte inte är sig själva. En gammal flickvän till Bennell, Becky (Dana Wynter), ber Bennell besöka hennes kusin som menar att hennes pappa inte längre är hennes pappa, så han följer med Becky dit. Långsamt dras de in i en komplicerad historia där ortens medborgare successivt verkar förvandlas till känslomässigt kontrollerade personer vars uppdrag är att få alla andra att ansluta sig till deras grupp.

Med 60 år på nacken är det förstås komiska "effekter", inte minst de utomjordiska kokonger som mest liknar målade frigolitbitar, men faktum är att spänningen ändå byggs upp ganska effektivt och blandat med det engagerade skådespeleriet och charmen blir resultatet riktigt bra. Nu återstår att försöka hitta igen remaken från 1978 med Donald Sutherland i huvudrollen som ska vara än bättre. Men betyget på denna blir 3/5.

Kevin McCarthy

Den Allvarsamma Leken (2016)

En kärlekshistoria i flera akter, är väl det bästa sättet att beskriva den här berättelsen, skapad 1912 av Hjalmar Söderberg. Arvid Stjernblom (Sverrir Gudnason) är den unga mannen som lämnat glesbygden för att skapa sig ett förhoppningsvis framgångsrikt liv som journalist. Han träffar Lydia Stille (Karin Franz Körlof), en konstnärsdotter och de inleder en relation. En relation som dock inte kan bli något då Arvid inte har råd att gifta sig, en relation fel i tiden, med andra ord. År senare möts de igen, då har båda barn och är gifta på varsitt håll och inser att dragningskraften fortfarande finns kvar.

Söderberg (en favorit från ungdomens ivriga läsperiod) i kombination med Pernilla August som regissör kändes som en lovande kombination. Och det hela började väldigt bra. Men tempot var för långsamt, historien blir för repetitiv och jag lyckades till och med störa mig på musiken (pianoslingan som återkom alldeles för många gånger). Så nej, för min del så blev det inte alls den lyckade film jag hade tänkt mig. Mycket mer än godkänt blir det inte, 2/5. (Bio)

The Drop (2014)

Bob (Tom Hardy) jobbar som bartender på en pub i Bronx tillsammans med den förre ägaren "Cousin Marv" (James Gandolfini, hans sista film tyvärr). Marv ägde tidigare puben själv men tvingades sälja den till nån lokal kriminell ledare som använder puben som "Drop off"-ställe, dvs pengar lämnas bl.a via dolda hål i bardisken och hämtas sen av ägarens anhängare. No questions asked. När puben blir rånad en kväll kräver ägaren tillbaka pengarna från Marv. Bob försöker hålla sig på avstånd från affärerna men ser hur Marv blir alltmer indragen i dåliga saker.
Parallellt hittar Bob en misshandlad hundvalp i en soptunna som ägs av en tillbakadragen och misstänksam kvinna, Nadia, (Noomi Rapace). Han är ovan med hundar medan hon arbetat med dem så han får lite hjälp med sin hittehund och successivt kommer de varandra närmare. Samtidigt dyker även en man som visar sig tillhöra Nadias förflutna upp runt omkring Bob allt mer.
Det här är en lugnt berättad historia utan onödiga musikpålägg eller förskönande omständigheter, ganska mycket i linje med hur andra Dennis Lehane-böcker (den här baseras på en novell kallad Animal Rescue) gestaltas. Inga onödiga känslor, vilket speciellt Tom Hardy är riktigt bra på. Hans ansikte utstrålar just inte mycket i filmen, till en början störde det mig men sen gillade jag det. Det blir framför allt väldigt svårt att veta riktigt vart man har honom. Över lag är The Drop en välspelad film (även Matthias Schoenaerts som Deeds är bra) och den är riktigt spännande och svår att förutse. Men lunken blir kanske lite väl och jag tappar nästan intresset lite mot slutet och börjar sakna bara lite mer känslospel. Allt som allt en helt okej thriller, 3/5.

Höstlördag

Lördag på favoritplatsen med en favoritmugg

En hel helg utan planer. Skönt på många vis men också med en viss risk för en överdos av egentid. Inget problem i vanliga fall men ibland uppträder ett läge där jag inte har lust att vara själv men inte heller vill umgås med någon. Det är då man behöver de där personerna som man kan vara ensam med. Några sådana personer finns dock inte i sikte idag och jag har heller inte gjort någon större ansträngning att ändå hitta på nåt särskilt att göra. Jag tror jag nöjer mig med mig själv och två väldigt nöjda-över-att-matte-är-hemma-katter, som dock sover mest hela tiden.

Det är förstås inte så att jag inte har att göra. Gräsmattan behöver fortfarande klippas den där sista gången (så mycket att jag tom drömde att grannarna var ute efter mig inatt), jag behöver fixa till planteringen i pallkragarna jag inte fått klart och ställa in saker för hösten/vintern. Inne behövdes det dammsugas för länge sedan och jag kanske skulle bytt de där köksgardinerna jag köpte för ett halvår sedan...

Men jag tvättar i vart fall. Och ska nog plocka fram jobbdatorn och lägga in en schema jag inte hann men lovade fixa veckan som gick. Och möjligtvis ta en promenad i grådasket som är utanför. Söndag låter väl som en bra dag att städa och trädgårdsfixa på, inte sant?

Film jag sett...del 5

Jag har haft tillfälle att se en del film igen och det börjar rent av kännas som att den här hösten kan bli precis som filmtät som den borde vara.

Love & Mercy (2014)

Med föräldrar som var unga på 60- och 70-talet så har jag förstås växt upp med en massa musik från den tiden. The Beach Boys var väl inget stort inslag, men de fanns absolut med och pappa hade Surfin' Safari och Pet Sounds på LP. Vad som pågick bakom framgången hade jag däremot ingen aning om, förrän när filmen om Beach Boys Brian Wilson kom ut.

Filmen handling börjar i mitten av 60-talet med en av Wilsons (Paul Dano) ångestattacker som föranleder att han övertygar sina bandkollegor om att det bästa är att de turnerar i Japan själva medan han stannar hemma och skriver musik. Hastigt får vi följa hur de psykiska problemen blir allt större och hur de samtidigt tycks bidra till hans musikaliska udd och 'genialitet', om man så vill. Han tar in hundar i studion och tvingar musiker till oändliga omtagningar.

Parallellt får vi följa Wilson 20 år senare, då spelad av John Cusack. Wilson är ett uppenbart vrak som inte riktigt verkar veta vad som är verkligt, som har förlorat sin familj och sin framgång och som ständigt övervakas av en psykiater, Dr Landy (Paul Giamatti) som också utnämnts till hans förvaltare. Han träffar en bilförsäljare, Melinda (Elizabeth Banks), men deras relation förhindras av de som numera har Wilson i sin kontroll.

Å ena sidan ser vi en man som sakta bryts ner av psykisk ohälsa i kombination med droger, å andra sidan en variant av samma man som gör sitt bästa för att försöka plocka ihop fragmenten av sig själv och komma tillbaka till livet. Ett smart drag av regissören Bill Pohlad på många vis. Min tveksamhet finns i Cusack vars prestation känns väldigt mycket "Cusack". På sätt och vis är han bra i just såna här roller, men å andra sidan känns hans version av Wilson så långt ifrån den smått briljanta såväl som obehagliga versionen som Dano gör så jag har lite svårt att få ihop det till samma person. Men över lag är det mycket känsla i filmen, den är snygg och märklig och den glättiga strandmusiken blir en bra kontrast för att det inte ska bli alldeles svart. Betyget blir 3/5. (Viaplay)

Florence Foster Jenkins (2016)

Det har blivit ganska många biopics för min del det senaste och det här är ytterligare en. Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) var en mycket förmögen kvinna som med hjälp av sina pengar och människor som brydde sig om henne lyckades leva ett väldigt lyckligt och utåtriktat liv trots att hon smittades av syfilis av sin första make. Efter några år som pianolärare i New York träffade hon en brittisk skådespelare vid namn St Claire Bayfield (Hugh Grant) som hon inledde en relation med. Samma år ärvde hon sin stora förmögenhet av sin far och kunde börja leva som hon önskade.

Det är just där filmen startar. Vi blir bekanta med "Lady Florence" och hennes för den tiden ovanliga relation till en man som på riktigt verkar älska henne bortom rikedomen. Hans relation, kärleken till trots, verkar på många sätt vara hans heltidsarbete. När Jenkins somnat på kvällarna promenerar han hem till sin lägenhet och sin flickvän och gör sitt bästa för att finnas till hands även där.

Så önskar Lady Florence leva ut sin barndomsdröm. Till en början handlar det bara om att ta sånglektioner men då alla runtomkring, delvis motiverade av pengar som Bayfield sticker till dem så snart det behövs, överöser Florence med beröm ser hon sin möjlighet och bokar en stor scen att framträda på. Kruxet? Hon kan inte alls sjunga. Den anlitade pianisten (överraskande bra spelad av Simon Helberg) oroar sig för sin karriär medan Bayfield svettas över att Florence inte ska tas emot som den stjärna hon själv tror sig vara.

Den stora behållningen är Meryl Streep, som i allt hon gör. Hon är fantastisk och jag kan inte förstå hur hon och de övriga lyckades hålla sig nog för att få till sångscenerna. Hugh Grant och som sagt Simon Helberg gör också riktigt fina insatser och tillsammans med en bra regi av Stephen Frears (som också gjort The Queen och Philomena tex) och ett snyggt foto och scenografi så blir det en mindre njutning att se. Liten dipp i tempot mot slutet kombinerat med nästan-en-överdos av feelgood drar ner betyget lite lite, men en svag 4/5 skulle jag nog ändå ge dem, mest för känslan och det proffsiga skådespeleriet. Under filmens gång brottades jag lite med tanken om det verkligen var rätt att försöka upprätthålla charaderna kring Florence, och den tanken följer mig än. Harmlöst? Kärleksfullt? För egen vinning? Ja, jag vet då inte svaret. (Bio)

2 gånger 3 är väl nästan en vana?

En ordentligt trött Sara sitter framför tv:n och Idol. Det är inte jättespännande eller jättebra, än, men det kanske kan bli. Det känns lite svagare än förra året, men jag tror att det kan ta sig. Jag tycker ju att det är som bäst och roligast när det är de riktigt duktiga kvar. Eller ja, jag har ju bara sett ett år förut, med undantag för lite sporadiskt allra första året. Men det funkar ganska bra som underhållning när hjärnan är överhettad.

Jag har simmat med Lil'sis idag och vi konstaterade båda att det kändes väldigt enkelt idag. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men det kändes stor skillnad mot första gången för bara 3 veckor sedan. Till och med ryggen känns starkare redan; en jätteskön känsla! Det är inte så svårt att bege sig heller när vi är två som kan motivera varandra. Ingen av oss vill ju vara den som ger upp, så det är bra. Sen att jag får lite kvalitetstid med världens bästa syster, det är en fin bonus. Två gånger i veckan bokar vi in och på sikt tänker jag att det kanske kan bli än mer. Och känns det lika enkelt på fredag så kanske det är läge att utöka de 1000 meterna lite. 

Och den där ångesten över att vara på badhuset har faktiskt släppt ganska mycket. Jag är fortfarande obekväm i duschrummet (vars läskiga golv alltid känns lite slemmigt av nån anledning) men i övrigt känns det helt okej. Jag kan definitivt konstatera att det är ganska ont om välslimmat folk på badhuset, bortsett badvakterna då. Det är ganska stor spännvidd på kroppsstorlekarna och det känns faktiskt riktigt frigörande på nåt vis. Så har jag då aldrig känt på ett gym tidigare. Jag kommer förhoppningsvis stanna på badhuset, med andra ord. Jag hoppas att jag ska få lite synligt resultat om ett tag också.

Höstnytt på TV

Nya säsonger har eller är på väg att starta, detsamma gäller förstås för en enorm mängd med nya tv-serier. Vissa överlever inte ens halva sin första säsong innan de kapas, vissa får kanske en säsong men alla skapare bakom lär hoppas på att just deras skapelse kommer att bli nästa GoT, Mad Men, Friends osv. Jag har inte orkar kika igen så många listor med nykomlingar men har ändå lyckats fastna vid några som jag tänkte dela med mig av:

Speechless

Trailern känns väl egentligen lite sådär men jag har ju en soft spot för Minnie Driver sedan evigheter så det är egentligen huvudanledningen till att serien hamnat på min lista. Dessutom gillar jag John Ross Bowie (Kripke i TBBT) och tror att det kan finnas något i den här serien trots allt. Vi får väl se.

Pitch
Jag har inte följt så många sportserier men här är i vart fall en som fångade mitt intresse. Kanske är det A League of Their Own (1992) som spökar men jag ser i vart fall fram emot att ge den här baseball-serien en chans. Sådär väldigt nytt känns väl inte upplägget men jag hoppas att det kan bli bra.



This Is Us
Det har kommit några serier som sagts kunna fylla tomrummet som en av mina större favoriter, Parenthood (2010) lämnade efter sig när den slutade förra året och här kommer ännu en. Jag har ingen direkt superkänsla för trailern men det kan absolut finnas nåt där.  Jag kommer att ge den några avsnitt.



Crisis in Six Scenes
Så tills sist Woody Allen som vid 80 års ålder bestämde sig för att göra en tv-serie som utspelas i amerikanskt 60-tal. Jag har ju en viss förkärlek till hans filmer men de senare verken som han själv skådespelar i är inga favoriter just av den anledningen. Hans skådespeleri är väldigt begränsat. Här väljer han åter att spela en av huvudrollerna själv så jag är mycket skeptisk. Att han valt Miley Cyrus till sin "unga kvinnliga stjärna" (det är alltid en sådan) gör mig inte mer övertygad, men jag överbevisas gärna.



Några nykomlingar jag missat?

Lyxig måndag

Helgen gick fort i vanlig ordning. Jag gjorde en kort men mysig tågtripp till Sundsvall och kom hem ganska sent igår. I fredags ställdes mitt enda måndagsmöte in så jag for förbi jobbet på vägen hem igår och plockade på mig dator och en hög med papper så att jag kunde jobba hemifrån idag. Skönt att kunna ta lite sovmorgon, att slippa köra till stan och istället kunna fokusera på lite administration som var tvunget att få klart idag. Att göra det sittandes osminkad i omatchande kläder i mitt eget kök med en kurrande katt bredvid och vattenkokaren i samma rum, det blev min vardagslyx idag.

Effektivt som vanligt när jag jobbar hemma så jag kunde unna mig extra lyx att stämpla ut lite tidigare. Och så fick jag tid till en promenad med Lil'sis som kom förbi och fikade och pratade en stund.

Bättre måndag var svårt att önska sig.

Kort och gott

Den här veckan har gått med en rasande fart verkligen. Ömsom upp, ömsom ner. Men idag har det varit en bra dag, även om jag kände mig lite trött inför föredraget som avslutade arbetsdagen. Vi skrattar mycket ihop på jobbet, mer än jag nog varit med om på andra ställen, och det är väldigt energigivande. Det behövs så mycket. Vi har det alla tungt i perioder, brottas med svåra saker eller bara med att hinna med. Då är det skönt att samlas i lunchrummet och skratta åt de historier som delas. Så många olika typer av människor, men ändå hjärtligt, på nåt vis.

Och så hann jag med en fika med en bekant som hittills varit bekant på distans. Det var trevligt och slutade med att jag har en purfärsk diktbok med mig hem i väskan. Jag har redan tjyvläst lite och det känns som att det är en bok jag kommer att kunna läsa klart också. Jag har ju annars inte varit så bra på det den sista tiden. Kanske har jag siktat helt fel; det kanske är dikter jag skulle gett mig på. Snabbt att läsa, kan gro länge i huvudet utan större ansträngning och efterlämna en känsla nog så god som efter en hel roman.

Ikväll är det en grinig katt, en doft av tigerbalsam och ett okänt antal avsnitt av Grey's Anatomy som gäller. Tidigt i säng. Gott så.

Imorgon är det en ny dag

Sicken dag det varit, jag känner mig helt urlakad. En måndag. Det blev i och för sig lite som väntat men det betyder inte att det varit en enkel dag. Dessutom med den förbannade huvudvärken jag dras med nästan varje dag på jobbet. Inte jättebra, och så spänner jag mig av det för att jag ändå måste koncentrera mig och prestera under lite press och så blir det spänningsvärk av soppan. Framför tv:n ikväll har jag försökt massera ner en knöl som poppat upp framför vänstra örat och som är alldeles öm. Jag och mina käkmuskler.

Men, inga katastrofer, det ser jag som en vinst idag. Och en hel del framsteg, faktiskt, som jag försöker tänka att jag kan klappa mig själv på axeln för.

Och så avslutade jag och en kollega dagen med att köpa med oss mat och fara till vår nyblivna förälder-kollega, det var definitivt bäst idag. Vi var där i tre timmar och under åtminstone halva tiden satt jag med en 7-veckors sötsak sovandes i min famn. Hur söt som helst. Hennes mamma försökte övertyga oss om att det bara var show för oss för att vi var på besök men jag undrar det jag.... Haha, nej men jag avundas inte det där töcknet av sömnbrist och ängslighet som verkar vara de inledande veckorna rätt mycket. Eller ja, kanske lite ändå...

Nu ska jag försöka sova tidigt om det är möjligt att stänga av bruset i hjärnan. Kattorna, som garanterat sovit 98% av dagen, snarkar redan bredvid mig i sängen så det är väl bara att hänga på.

Laddar....92% klart

Se där, plötsligt lite film igen på bloggen. Mest för min egen skull, för att jag tycker att det är lite roligt och för att det är ett sätt att få ur sig lite funderingar. Jag ska försöka se mer film igen men just nu sitter jag och halvkikar på Grey's Anatomy, vars senaste säsong jag inte sett något av förrän idag. Och nästa drar igång redan om ett par veckor såg jag. Jag tycker fortfarande att det är lite småfånigt och att nästan samtliga karaktärer är märkligt självupptagna, men det är ändå underhållande på nåt vis.

Det har förstås varit en lugn och ganska händelsefattig helg men samtidigt rätt skön. Ingen stress, myskläder mest hela helgen och mycket tanketid, på gott och ont. Idag blev jag så lite uttråkad så jag tog Suzy och for hem till Simon en sväng. Vi låg i varsin soffa, drack te och filosoferade över livet lite... Typ. Trevligt och något jag gör alldeles för sällan numera. Jag är trött i veckorna och han jobbar en del helg. Men med lite ansträngning kan vi nog få till filosoferandet lite oftare.

En hektisk vecka väntar. En till. Jag tror och hoppas att det ska lugna ner sig lite senare men just nu är det full fart. Skönt då att ha fått ladda lite. Imorgon väntar troligen en ganska spännande dag så jag måste ha huvudet med mig.  Men efter jobbet ska jag hälsa på min kollega som fick barn för några veckor sen så det kommer nog kännas som en bra belöning oavsett hur det övriga går. Jag saknar henne och det ska bli jättekul att träffa henne och den lilla sötmojen hon nu har.

While We're Young (2014)

På ett eller annat sätt är det ju tänkt att filmer ska beröra och ja, det får jag nog säga att Noah Baumbachs While We're Young (2014) lyckas ganska bra med. Jag går från igenkänning till skratt, till engagemang och nyfikenhet, snubblar en kort stund över lite trött besvikelse för att avsluta med en känsla av irritation. Bra jobbat, Baumbach!

Josh (Ben Stiller) och Cornelia (Naomi Watts) är ett ganska etablerat par just över 40 där han varit en ganska lyckad dokumentärfilmare som nu fastnat sedan flera år tillbaka i uppföljaren och där hon är en stabil filmproducent som dock jobbar med egna projekt. De har det ganska stabilt, men har misslyckats med att skaffa barn vilket sätter en del prägling på förhållandet även om de försöker vara okej med det och se fördelarna med att leva utan. Runt omkring har dock alla vännerna små barn och kan inte låta bli att ständigt påpeka hur bra det vore om också de gjorde det. Under en av sina föreläsningar träffar Josh på en ung aspirerande dokumentärfilmare, Jamie (Adam Driver), som är gift med Darby (Amanda Seyfried) som gör egen glass. De två paren börjar umgås och ganska snart känner sig Josh och Cornelia mer sedda, mer hemma och deras relation får ny fart, långt ifrån diskussioner om öppen förskola och sömnlösa nätter. På vilket sätt begränsar ens ålder egentligen hur man får lov att leva?

Naomi Watts

 Det låter nog lite klyschigt men som inte-riktigt-40 måste jag svagt motvilligt erkänna att jag känner igen en del i åldersnojorna och -funderingarna som Josh och Cornelia har. Kanske är jag mer tillfreds med delar av det, men många av frågorna har definitivt svept förbi mig. Baumbach lyckas glädjande nog hålla sig ifrån att överdriva när det inte behövs. Autenticiteten i skildrandet av 25-åringarna är jag mer osäker på. Darby och Jamie ska vara lite extra trendiga (även om de själva skulle hävda att de är precis det motsatta, något jag tror är ganska spot-on) så att de vägrar google och streaming, går på shaman-seanser för att planerat spy hela natten etc, är antagligen helt korrekt.

Helt utan lite Stiller-humor i bakgrunden kan man ju inte vara

Det finns många poänger i filmen och det är inte sällan i de pratiga scenerna som det gnistrar. Det ärliga samtalet mellan Josh och hans kompis som just blivit pappa, tex, eller i den korta scenen där Cornelia och Darby kommer in på föräldraskapet. Jag vill se mer av det, men Baumbach vet nog vad han gör som inte dräller i det för länge. Det känns som en ganska ärlig film och den är väldigt välspelad. Watts är den hyperstabila skådespelerskan som alltid imponerar och som vanligt gillar jag Stiller i en mer allvarlig roll. Mot slutet tappar filmen dock en del udd tyvärr och sensmoralen (som jag tolkade den) i slutet gjorde mig som sagt rent irriterad. Men det är nog på nåt vis också en bra grej, jag har inte tänkt färdigt kring det än. Utan att avslöja för mycket så hade jag önskat att svaret var att det finns fler än en väg, så att säga.

Ytterligare en bra film av den spådda efterträdaren till Woody Allen alltså, men fortfarande håller jag hans film från 2005, The Squid and the Whale, som hans främsta. Hade den inte tappat en del mot slutet tvivlar jag inte på att den varit i samma klass hela vägen och det hade genererat ett eller två snäpp högre på betygskalan. Betyget blir 3,5/5. Se!

Film jag sett... Del 4

Jag skriver ju alldeles för lite om film nuförtiden, mest kanske för att jag inte ser så mycket som jag brukade. Trötthet gör ofta att jag hellre väljer en serie, vilket inte är särskilt logiskt egentligen. Hursomhelst så tänkte jag dela med mig av lite tyckande om några av de filmer jag faktiskt sett i sommar.

The Nice Guys (2016)

Russel Crowe och Ryan Gosling spelar privatdetektiver i LA på 70-talet och sammanförs då de båda hamnar i en halvt bisarr jakt på en ung kvinna vid namn Amelia (Margareth Qualley). Holland (Gosling) har dessutom en brådmogen och mycket charmig dotter, Holly (Angourie Rice) som spelar en viss roll i filmen. Men ju mindre du vet innan, desto bättre blir nog filmen, så se inte alldeles för långt på trailern... Välspelad och oerhört rolig. Inte minst är detektivduon en större hit än jag förväntade mig. Betyg 4/5. (Bio)

Mr Brooks (2007)

En skådespelare åtminstone jag inte ser så ofta längre är Demi Moore, men hon dyker upp som en vass och envis polis i en modern variant av Dr Jekyll and Mr Hyde där en annan ganska osynlig men stor skådespelare spelar huvudrollen; Kevin Costner. Två stora 90-talsnamn i samma film alltså. Detective Tracey Atwood (Moore) är mitt inne i en smutsig skilsmässa när hon återgår till jobbet efter att ett mord, som liknar tidigare mordfall som hon arbetat med men aldrig löst, plötsligt sker igen. Costner spelar mördaren Earl Brooks, som är en framgångsrik affärsman och älskad make och familjefar på dagen men som på kvällen drar sig tillbaka till sin "keramikhobby" i gårdshuset (...), men som alltså i själva verket är ute och tar livet av slumpmässigt utvalda offer. Påhejad och uppmanad av ett för andra osynligt osynlig alter ego; Marshall (William Hurt).  En kväll råkar han få ett vittne på halsen, ett vittne som inget hellre önskar än att få vara en del av hans nattliga mördaräventyr.
Personligen tycker jag att det är en ganska fånig historia som aldrig engagerar särskilt. Det är för många fåniga lösningar för att få till historien och inte ens hyfsat skådespel räddar storyn. Betyg 2/5. (Netflix)

The Legend of Tarzan (2016)

Det är en ganska duktig utmaning att få en 100-årig historia som Tarzan att kännas både sann mot sig själv och trovärdig som film och innan jag besökte bion hade jag bara sett en trailer som inte imponerat så mycket. Alltid ett bra utgångsläge inför en biofilm.
Den här filmen placerar historien om Tarzan i 60-talet då Kung Leopold II just ska till att lämna över Kongo till Belgien och dess kung. Tarzan aka John Clayton (Alexander Skarsgård) har lämnat djungellivet och flyttat till sitt gods i Storbritannien tillsammans med sin hustru Jane (Margot Robbie), långt ifrån den djungel och den gorillafamilj han tillhörde då de två träffades ett antal år tidigare. Så får de besök av George Washington Williams (Samuel L Jackson) som bestämt hävdar att något hemskt är planerat av den belgiske kungen som kommer att drabba Kongodjungelns invånare drastiskt. tillsammans reser de tre och blir vittne till hur Belgien förslavar tusentals svarta människor och hänsynslöst skövlar djungeln i jakt på värdefulla stenar. Hastigt tvingas Tarzan ta fram gamla talanger och ta hjälp av gamla lierade för att avslöja de hemska planerna.

Att man placerar Tarzan i ett historiskt korrekt sammanhang är ett smart drag, enligt mig. Historien blir mer komplex än att handla om djur och människor och jag satt ganska klistrad i biostolen hela tiden. Jackson bidrar med rätt mycket välbehövlig humor, Robbie får dessvärre tala för alla andra kvinnor i filmen och Skarsgårds obehagligt vältränade kropp var det mest omtalade utanför biosalongen. Men de tre funkar riktigt bra tillsammans i filmen och jag tycker att resultatet är både välspelat, spännande och snyggt. Lite trist är det att Christoph Waltz gör en snudd på tjatig repris av flera av sina tidigare karaktärer när han spelar den illasinnade Leon Rom. Betyget blir 4/5. (Bio)

Lördag

"Tyvärr" är det så pass fuktigt och dimmigt ute idag (tänk Silent Hill-miljö) att jag har fått avblåsa det jag tänkte göra i trädgården. Skönt, på ett sätt, men lite stressande på ett annat då jag faktiskt skulle behöva få det gjort. Jag är så trött när jag kommer hem från jobbet i veckorna, och ofta är jag inte hemma förrän en bit efter klockan sex och då ska det hinna fixas middag osv också, men ska jag hinna något innan mörkret får middagen vänta (alt förvandlas till kvällsfika i form av mackor och te, inte alltid bra middag). Men de tär en dag imorgon också.

Idag har jag haft besök minsann! Anna kom förbi på väg norrut. Väldigt trevligt och något jag definitivt skulle kunna stå ut med mera. Nu iddes jag inte dammsuga innan hon kom men så länge det inte ser alldeles för eländigt ut hemma så är det trevligt med besök. Som idag.

Nu ska jag försöka omvandla de här skålarna med äpplen från Simons trädgård till äppelmos. Inte helt enkelt tydligen, recepten jag hittar skiljer sig åt ganska mycket. Allt ifrån 0,5-6 dl vatten till samma mängd äpplen till exempel, och ungefär samma skillnad i sockermängd. Äpplen är ju ganska söta i sig, kan de verkligen behöva drygt en halvliter socker till 1,5 kilo äpplen? Jag tror att jag kommer hålla nere sockret till ett minimum, det blir inte gott om det är för sött. Och så saknar jag askorbinsyra hemma som man ska ha för att inte få ful färg på moset men internet har sagt ok till att ha i lite av min färska citron istället, så jag ska testa det. Det, plus tvättvikning och en diskmaskin, så har jag väl åtminstone varit lite pysslig idag.

Fredag

Jag såg fram emot att M skulle komma hem i helgen, speciellt då veckan varit lång och lite tung, men han hade glömt att vi gjort upp planer för att sätta upp knutarna på huset och kände sig för trött. Men glömde att säga nåt...på lite vanligt M-manér. Så jag trodde att han var på väg hem tills dess att jag ringde då jag just simmat klart på badhuset med Lil'sis efter jobbet. Det var lite inledningen på min fredagskväll. 

Helt ok att han inte kommer hem, det kostar en massa att resa och jag är antagligen lika trött som han så jag förstår. Men lite trist känns det allt, speciellt att veta så sent. Men jag håller till godo med en lugn helg som jag kan nyttja till att klippa gräset (för sista gången kanske, om nu bara vädret tillåter), städa huset (välbehövligt med två svansar som fäller en väldig massa päls just nu), pyssla färdigt med trädgårdsprojektet, tvätta kläder och förhoppningsvis se en massa film och serier och lyssna ikapp lite radiodokumentärer.

Så hyfsat slutkörd kom jag hem och la mig snudd på omedelbart i sängen med kattsällskap och en liten skål med godis framför tv:n. Och så har jag chattat resedrömmar med M. En resa skulle definitivt sitta fint just nu, men vare sig tiden eller ekonomin finns riktigt. Men jag hoppas att det inte dröjer till min hutlöst obehagliga 40-årsdag innan vi kommer iväg nånstans.

Lock-bestyr

Idag var jag hos frissan äntligen! Min gamla frisör började jobba efter sin föräldraledighet den här veckan så jag var så snabbt ute jag bara kunde och bokade in en tid för några veckor sen. Det var trevligt att vara i bekanta frisörhänder, så att säga. Hon bekräftade min egen upplevelse att håret blivit mer lockigt och med mer 'snygga' lockar än 'busiga', som hon sa. Frisören jag var hos sist tipsade mig om Moisture Kick-serien och jag vill ju tro att det är den som boostat mitt ostyriga hår. Jag vet inte vad det annars skulle vara.

Hursom är det nu några centimeter kortare, lite urklippt och lite tantigare (en bieffekt som kommer av allt fönande och puffande, helt enkelt, och som kanske upplevs mest av mig själv). Jag hoppas att det kommer kännas bra imorgon också.

Nåt bildbevis blir det inte just idag. Kanske om ett par dagar när jag fått kontroll över det nyklippta.

Det onda med det goda

Andra dagen i rad jag kommer hem med huvudvärk. Idag dock bättre än igår. Igår var det så pass illa att jag inte fixade att köra hem efter jobbet så jag svängde förbi Lil'sis och fjäskade till mig lite axel- och nackmassage som fick mig att slappna av nog för att låta värktabletten verka lite. Sen la jag mig tidigt men hade en studsig katt som inte riktigt lät mig somna tidigt. 

Idag är det mer molande, mer som en 'migrän-baksmälla'. Det känns alltid lite speciellt dagen efter ett riktigt migränanfall, så det kanske var det jag hade igår.

Vi har eventuellt nåt bekymmer med inomhusmiljön på vårt kontor. Det här kontoret också, ska jag väl tillägga. Flera har symptom och det är tydligt att luften är dålig i en del av rummen. Så nu ska det borras i golv och letas i tak efter problemen. Det är bra och jag hoppas att de hittar något som går att åtgärda. Men jag hoppas också att det går att åtgärda utan att vi måste evakuera huset ett tag. Jag orkar inte byta kontor igen.

Men förhoppningsvis slipper vi det. Det är mycket nu som det är. Men jag börjar känna att jag är tillbaka i jobbtåget igen. Jag har hittat tillbaka till de roliga utmaningarna och glädjen i de små vinsterna. Jag fick uppskattning av medarbetare inte bara en utan två gånger idag, och det kändes riktigt fint och välbehövligt. Jag sög åt mig som en svamp. Tänk att det kan betyda så mycket. 

Helg

Så var helgen över och bästmannen är på väg hem i bilen. Det är riktigt mörkt ganska tidigt nu så jag föredrar egentligen att han åker tåg, men han måste kanske bli lite bättre på framförhållning i så fall. Eller så får sambon/särbon hjälpa till lite. Oftast går det ganska bra att boka tågbiljetter hyfsat sent inpå, men kanske inte samma dag om det ska vara ekonomiskt. Hursom känns det som vanligt lite tomt och trist när han farit.

Helgen har löpt på utan större utsvävningar. Vi var förvisso ute med syrran och Robin för att fira hennes körkort igår och det var väldigt trevligt. Vi gick till Sagami, den fantastiska japanska restaurangen i stan, och vi gick hem väldigt nöjda och mätta.

Vi hann även med ett besök (inklusive lunch) hos svärföräldrarna igår och ett besök hos Simon idag på förmiddagen. Övrig tid har vi grejat med lite datorgrejer hemma och sett film och tv-serier. Så en rätt lugn och trivsam helg.

Nästa helg ska vi vara flitigare med lite huspyssel. Förhoppningsvis är vädret bra nog så vi kan få upp knutarna på huset tex. Och i veckan ska jag klippa gräset för kanske sista gången och försöka få färdigt mitt trädgårdsprojekt innan det blir alltför kallt ute. Och göra nåt spännande av kassen med äpplen som jag plockade med mig från Simons trädgård idag. Planen är äppelmos och kanske äppelmuffins. Sen vet jag inte vad jag kan hitta på mer. En äppelkaka att frysa in kanske?

Utmaningar

Idag har var lite av en prövningens dag. Två gånger har jag stuckit utanför min "comfort zone". Först var det begravning på arbetstid, vilket jag innan kände mig ganska obekväm med. En blandning av att jag inte riktigt visste vad som väntade med att delta i en för mig ganska okänd familjs privata farväl och sorg. Men det blev fint och det kändes fint att ta farväl ändå. Det var en fin begravningsgudstjänst med en trevlig präst som pratade om livets begränsningar och möjligheter. Jodå, även en inbiten ateist kan hitta bra saker i ett religiöst sammanhang. Och så fick jag lite tid med medarbetare som snart antagligen inte längre kommer vara just 'mina' längre, det kändes fint.

Jag hade knappt hunnit åter från begravningen till kontoret innan det kom ett sms från Lil'sis som ville säkerställa att jag kom ihåg att vi bestämt för att testa simningen för första gången. Men jag hade inte glömt, jag hade en väska med badkläder i bilen. Jag behövde ett par timmar att avsluta lite jobb så vi sågs vid Navet först vid 16-tiden. Men det visade sig vara en bra tid, en fredagseftermiddag, det var ganska lugnt med folk där då. Speciellt i motionsbanan i 50-metersbassängen. 

Gult låsarmband för motionssim

Sjukt obekväm var jag dock. Obekväm i mig själv, i omklädningsrummet, i duschrummet och i själva badhallen. Det var jobbigt på riktigt. Men det var bara att köra. Jag kan ju inte vara en dålig förebild för lillasystern. 

Väl i bassängen var det riktigt behagligt att få sträcka ut sig och känna nån form av tyngdlöshet nästan. Då gick det bättre. Jag tog lite tid på mig, det gick absolut bra att simma men det är det där med nacken jag måste tänka på att sträcka. Efter en stund så började det göra ont mellan skulderbladen så jag försökte sträcka ut mellan vändorna. Tipset om simglasögon är nog inte så dumt, då är det lättare att sträcka på nacken om det inte gör något att jag hamnar under vatten. Kanske ska testa det trots att det skulle kännas lite märkligt att ha på.

Det kändes bra i vart fall och jag var nöjd med mig själv efteråt. 20 vändor, 1000 meter, blev det innan vi gav oss. Bara vi hittar tider som är ungefär lika befolkade som idag så ska det nog bara gå bra. Till veckan ska jag nog beställa ett kort via jobbet, så har jag det from nästa månad. Ny vana!

Stolt!!

Världens bästa och tuffaste lillasyster klarade uppkörningen för körkort idag! Hon klarade teorin förra veckan, på första försöket, och idag alltså uppkörningen, också på första försöket. Jag är så otroligt stolt över henne!

Jag satt nervös på kontoret och försökte koncentrera mig på att skapa ett nytt schema till en arbetsgrupp istället för att fundera över varför det tog sådan tid innan hon hörde av sig. Så dök hon upp i dörren sådär, med sin isärklippta skylt och ett riktigt stort leende på läpparna. Tårögd av stolthet släpade jag iväg henne ut på lunch (hon körde förstås) för att fira. Bästa, fina syrran! Stort grattis!

Torsdag

Hemma från en väldigt trevlig kväll med bästtjejerna efter jobbet. Lite strosande på avion, mat på Sen Street Food och så kaffe och deep stuff på konditori efteråt. Allt bara bra förutom att min mage gjorde sitt bästa för att påminna mig om att jag sedan tonåren inte fixar laktos särskilt bra.  Bra timing på väg hem i bilen inklusive akut magknip och nästan ett akut läge även i övrigt... Jag tycker ju att det funkar bättre nu än förr och därför gamblar jag lite ibland men en bakelse med grädde på, där gick definitivt gränsen. Sen spelar det nog in att jag har känningar av magkatarr också, eller i vart fall gör det inte saken bättre. Och magkatarr tre veckor efter semestern är ju för övrigt en rätt skraltig sak...

Imorgon väntar begravning på arbetstid. Inte något jag brukar gå på i jobbet men den här gången blir det ett undantag. Det är önskat så och då känns det ändå bra att gå. Det är över lag annars väldigt mycket på jobbet nu, lite som vanligt, men jag har inte riktigt lyckats nå toppfart än, känner jag. Nog har jag väl speed och effektivitet, bara inte riktigt vanlig "Sara-effektivitet", än. Det stör mig lite men det kommer väl.

Snart är det ändå helg, M kommer hem och det finns lite trevliga planer för helgen. Det ser jag fram emot.