 |
| Terapi under väntetiden på Arlanda |
Bortsett flygresan (som var ett traumatiskt event jag försöker glömma, alt finna styrka i) så var första dagen en fantastisk upplevelse. Vi landade i tid 19:15 och redan på flygplatsen var luften som en fuktig bastu. Vi hämtade väskorna och gick mot taxistråket som var fyllt med palmer. "Vi är i Spanien", halvviskade jag för kanske fjärde gången sedan just innan planet landade. Chauffören körde aggressivt och utan säkerhetsbälte med spanska rockklassiker på radion och jag satt likt en hund med gapande mun och tittade ut genom fönstret med stora ögon.
 |
| Utsikten från hotellrummet |
Lite fånigt är det förstås, men jag växte upp utan möjlighet till att ens tänka utlandssemester. Vi ställde husvagnen på västkusten och for till Danmark över dagen de första somrarna, medan saker fortfarande var okej och vi inte var så ohemult många. Det var utlandet för mig. Mamma köpte margarin, pappa öl och vi barn handlade taxfree-godis på båten. Det var semester för oss. Så det där med utlandet (utanför Norden) har som aldrig riktigt varit greppbart. Snarare läskigt, och mer så ju äldre jag blev och ju mer efter på den fronten jag hamnade. Så inte bara flygresan var lite skrämmande nu. En helt ny upplevelse, lite av en ny värld öppnade sig snarare. Men så kanske det är för många.
 |
| En flaska cava väntade på oss på hotellrummet (som ja, hade en funktion där ljuset blev rosa) tillsammans med ett välkomstbrev som gratulerade M på födelsedagen. |
Men det förklarar mina rörda ögon då vi lämnat väskorna och inspekterat hotellrummet och planlöst gav oss ut i nykvällen i Barcelona. Människor överallt. Ljud överallt. Vespor överallt. Och taxibilar. Vi fastnade till sist för en publiknande restaurang där vi åt pizza som smakade annorlunda gott och drack öl som var godare än på länge, trots sin blaskighet. En underbar första dag (flygresa till trots!)!
2 kommentarer:
Det är fantastiskt att läsa om denna resa, genom dina ögon. Dessvärre tenderar man väl att bli lite blasé inför resandet... Försöker att inte vara det, men tänker hur det skulle vara att se allt för första gången, så som när jag för första gången åkte till Kreta som 13-åring. (Vilket var ungefär vad vi hade råd med.)
Tack! Jag känner mig kanske snudd på naiv och fånigt oerfaren som ser på allt nytt nästan med ett barns ögon, åtminstone till en början. Men det är en fantastisk känsla att upptäcka nåt nytt, det är svårt att undvika. Men klart att jag påverkas av min extrema reseovana. Och det är väl lite roligt också, det är nog lättare att imponeras kanske. Fast jag tror jag imponerats av Barcelona oavsett :)
Skicka en kommentar