Oh my, är den här helgen redan över snart? Hur fort gick inte det?
Har varit på mitt första styrelsemöte i Sthlm i helgen. Det var ju hur kul som helst! Jag hade nog trott att det skulle vara betydligt segare, lite torrt och kanske en något ojämn diskussion, men det kändes inte alls så. Det var en trevlig, nästan hjärtlig stämning, med ganska högt i tak och bra diskussioner. Inte särskilt svårt att ta plats, vilket jag var lite orolig för innan. Känns jättekul! Har fått lite blodad tand nu, tror jag. Hoppas att jag kan smitta av mig på resten av Ume-gänget också. Nu känns det mesta med Fi kul igen, det är bra. Speciellt eftersom jag kanske tagit på mig nästan många ansvarsområden, men det var roliga områden och jag kunde inte riktigt låta bli...
Det som inte var lika kul var resan. Med risk för att göra om den här bloggen till en rese-gnäll-blogg (hem från Oskarshamn var det ju faktiskt inte så illa) så måste jag säga att nattåget egentligen kanske inte är någon hit. Det beror på hur man ser det förståss.
Jag hade sovvagn på vägen ner, tänkte att jag behövde vara utsövd inför mötet. Men det var inte helt enkelt att sova. Det skakade en massa, ibland lutade det så att det kändes som att jag skulle trilla ur min mellanslaf, likaså när tåget fick för sig att tokbromsa helt plötsligt. Jag vaknade varje gång lokföraren lekte (kanske inte) med tutan och vi var fyra i den minimala kupén (kvinnan under hade en halvstor son med sig) vilket gjorde att det var kopiöst varmt hela natten. Hade fönstret lite öppet första timmarna, men det gick inte riktigt att sova då för allt oväsen. Gnälligt va? Men, det var bekvämt att bara fälla ut en brits som var färdigbäddad, det fanns handdukar och dusch (i korridoren), och man blir väckt på morgonen. Och lite sömn får man ju trots allt. Tror att den främsta störningen var min egen ångest för att försova mig och vakna upp halvvägs till Göteborg...
Steg upp vid sex och gick sen till restaurangvagnen och försökte pilla i mig lite frukost. Det var nog ganska bra det med. Så jo, resan var ok.
Jag har nog börjat lära mig åka tunnelbana också. Nu går det hyfsat bra, speciellt efter att ha lyssnat på Gustens råd om att inte försöka förstå hur systemet hänger ihop logiskt. Nu försöker jag med bara gå, följa någon skylt och inte bli rädd för folk som knuffas. Fast det kändes lite skumt i lördags morse när jag gick den där tunneln (eller vad det är) mellan centralen och t-banan och jag var typ den enda som gick åt t-banan. Mot mig kom istället som en stor hord av människor, varav ganska många rent av sprang med någon slags halvpanik-stress i ögonen. Då kändes det lite som att jag vandrade rakt in i ett eldhav eller en katastrof eller nåt. Det känns liksom lite mot ens natur att inte vända om och springa tillsammans med de andra.
På vägen hem igår/inatt hade jag tagit det (trodde jag) smarta beslutet att bara ta sittplats eftersom jag skulle stiga av mitt i natten. Yeah right. Vid 21-tiden var jag hur less som helst (gick på kl 17) och skulle gjort nästan vad som helst för att ha haft en säng/brits att lägga mig på och kunna läsa eller nåt. Intill mig satt fyra "koola" (jag höll på att skriva ungdomar nu, damn I'm old) 20-åringar som verkade vara på väg till norra Sverige på semester eller nåt. Killen bredvid mig verkade inte riktigt förstå var hans säte slutade så det kändes som att jag ständigt hade en armbåge eller halva hans lår på mig. I vilken ålder slutar killar vara så bredbenta?
Efter Sundsvall blev ett helt tresäte ledigt varpå jag flyttade mig i hopp om att kunna sitta lite bredbent jag med. Fick då en ny kompis: "Can I come over and sit and talk to you?", vad ska man säga? Nej, låt mig vara ifred med min bok? Såklart inte. Han hette Daniel och var från Jamaica. Han hade en svenskabok med sig och jag fick hjälpa honom uttala ord och förklara vad de betydde. "Klara och Bosse. Klara ler. Bosse förstår Klara." Ja, ni vet. Efter fem minuter var jag "his best kompis" och han ville absolut ha mitt telefonnummer. Jag är skitdålig på att ljuga (och ännu sämre på att vara ärlig i lägen som denna, vilket såklart hade varit allra bäst) så jag sa "this is my workphone, sorry" och pekade på telefonen. Jag hade minuter innan sagt att jag jobbade på ålderdomshem, varför skulle jag ha en workphone liksom? Jaja, han godtog det iaf och gav mig sitt nummer. "So we can be best kompis". Missförstå mig rätt, han var korrekt och trevlig och verkade snäll, men jag blir alltid lite misstänksam och drar mig tillbaka när främmande människor vill ha mitt nummer efter två minuters kallprat. Vilket faktiskt händer mig oftare än man kan tro.
När han gått av i Ånge så fick jag i vart fall mitt tresäte för mig själv. En kort stund senare kom min bredbenta fd sätesgranne och tog det mittemot i besittning. "Fan, vad jag ska duna", sa han. Eh, jaha, ok. En stund senare somnade jag med min nyinköpta bok, Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" i handen.
Mattias stod och väntade i Vännäs strax före halv fyra i morse. Snällt. Och sen var vi hemma vid halv fem. Hur mycket längtade jag inte efter sängen? Somnade nog på två sekunder.
Vaknade vid nio idag av att Mattias kräktes på toan på nedervåningen, samtidigt som hans föräldrar ringde i telefonen. Han tycks ha fått magsjuka och är nu ganska emlig, stackaren. Men det får man lov att vara när man kräkts. Jag var inte så stursk under mina dagar av vinterkräksjuka. Jag har iaf gått loss med handspriten lite överallt i hopp om att slippa kräksjuka. Enda gången jag vet att jag haft det var just nämnda tillfälle i vintras. Jag brukar slippa. Vi får hoppas.
Har varit på mitt första styrelsemöte i Sthlm i helgen. Det var ju hur kul som helst! Jag hade nog trott att det skulle vara betydligt segare, lite torrt och kanske en något ojämn diskussion, men det kändes inte alls så. Det var en trevlig, nästan hjärtlig stämning, med ganska högt i tak och bra diskussioner. Inte särskilt svårt att ta plats, vilket jag var lite orolig för innan. Känns jättekul! Har fått lite blodad tand nu, tror jag. Hoppas att jag kan smitta av mig på resten av Ume-gänget också. Nu känns det mesta med Fi kul igen, det är bra. Speciellt eftersom jag kanske tagit på mig nästan många ansvarsområden, men det var roliga områden och jag kunde inte riktigt låta bli...
Det som inte var lika kul var resan. Med risk för att göra om den här bloggen till en rese-gnäll-blogg (hem från Oskarshamn var det ju faktiskt inte så illa) så måste jag säga att nattåget egentligen kanske inte är någon hit. Det beror på hur man ser det förståss.
Jag hade sovvagn på vägen ner, tänkte att jag behövde vara utsövd inför mötet. Men det var inte helt enkelt att sova. Det skakade en massa, ibland lutade det så att det kändes som att jag skulle trilla ur min mellanslaf, likaså när tåget fick för sig att tokbromsa helt plötsligt. Jag vaknade varje gång lokföraren lekte (kanske inte) med tutan och vi var fyra i den minimala kupén (kvinnan under hade en halvstor son med sig) vilket gjorde att det var kopiöst varmt hela natten. Hade fönstret lite öppet första timmarna, men det gick inte riktigt att sova då för allt oväsen. Gnälligt va? Men, det var bekvämt att bara fälla ut en brits som var färdigbäddad, det fanns handdukar och dusch (i korridoren), och man blir väckt på morgonen. Och lite sömn får man ju trots allt. Tror att den främsta störningen var min egen ångest för att försova mig och vakna upp halvvägs till Göteborg...
Steg upp vid sex och gick sen till restaurangvagnen och försökte pilla i mig lite frukost. Det var nog ganska bra det med. Så jo, resan var ok.
Jag har nog börjat lära mig åka tunnelbana också. Nu går det hyfsat bra, speciellt efter att ha lyssnat på Gustens råd om att inte försöka förstå hur systemet hänger ihop logiskt. Nu försöker jag med bara gå, följa någon skylt och inte bli rädd för folk som knuffas. Fast det kändes lite skumt i lördags morse när jag gick den där tunneln (eller vad det är) mellan centralen och t-banan och jag var typ den enda som gick åt t-banan. Mot mig kom istället som en stor hord av människor, varav ganska många rent av sprang med någon slags halvpanik-stress i ögonen. Då kändes det lite som att jag vandrade rakt in i ett eldhav eller en katastrof eller nåt. Det känns liksom lite mot ens natur att inte vända om och springa tillsammans med de andra.
På vägen hem igår/inatt hade jag tagit det (trodde jag) smarta beslutet att bara ta sittplats eftersom jag skulle stiga av mitt i natten. Yeah right. Vid 21-tiden var jag hur less som helst (gick på kl 17) och skulle gjort nästan vad som helst för att ha haft en säng/brits att lägga mig på och kunna läsa eller nåt. Intill mig satt fyra "koola" (jag höll på att skriva ungdomar nu, damn I'm old) 20-åringar som verkade vara på väg till norra Sverige på semester eller nåt. Killen bredvid mig verkade inte riktigt förstå var hans säte slutade så det kändes som att jag ständigt hade en armbåge eller halva hans lår på mig. I vilken ålder slutar killar vara så bredbenta?
Efter Sundsvall blev ett helt tresäte ledigt varpå jag flyttade mig i hopp om att kunna sitta lite bredbent jag med. Fick då en ny kompis: "Can I come over and sit and talk to you?", vad ska man säga? Nej, låt mig vara ifred med min bok? Såklart inte. Han hette Daniel och var från Jamaica. Han hade en svenskabok med sig och jag fick hjälpa honom uttala ord och förklara vad de betydde. "Klara och Bosse. Klara ler. Bosse förstår Klara." Ja, ni vet. Efter fem minuter var jag "his best kompis" och han ville absolut ha mitt telefonnummer. Jag är skitdålig på att ljuga (och ännu sämre på att vara ärlig i lägen som denna, vilket såklart hade varit allra bäst) så jag sa "this is my workphone, sorry" och pekade på telefonen. Jag hade minuter innan sagt att jag jobbade på ålderdomshem, varför skulle jag ha en workphone liksom? Jaja, han godtog det iaf och gav mig sitt nummer. "So we can be best kompis". Missförstå mig rätt, han var korrekt och trevlig och verkade snäll, men jag blir alltid lite misstänksam och drar mig tillbaka när främmande människor vill ha mitt nummer efter två minuters kallprat. Vilket faktiskt händer mig oftare än man kan tro.
När han gått av i Ånge så fick jag i vart fall mitt tresäte för mig själv. En kort stund senare kom min bredbenta fd sätesgranne och tog det mittemot i besittning. "Fan, vad jag ska duna", sa han. Eh, jaha, ok. En stund senare somnade jag med min nyinköpta bok, Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" i handen.
Mattias stod och väntade i Vännäs strax före halv fyra i morse. Snällt. Och sen var vi hemma vid halv fem. Hur mycket längtade jag inte efter sängen? Somnade nog på två sekunder.
Vaknade vid nio idag av att Mattias kräktes på toan på nedervåningen, samtidigt som hans föräldrar ringde i telefonen. Han tycks ha fått magsjuka och är nu ganska emlig, stackaren. Men det får man lov att vara när man kräkts. Jag var inte så stursk under mina dagar av vinterkräksjuka. Jag har iaf gått loss med handspriten lite överallt i hopp om att slippa kräksjuka. Enda gången jag vet att jag haft det var just nämnda tillfälle i vintras. Jag brukar slippa. Vi får hoppas.
4 kommentarer:
Så himla kul att det kändes bra med första mötet, jag har förstått att dagordningen var det mest ambitiösa denna jord skådat.. ;)
Ta plats, för fasen. Styrelsen skall ju också präglas av feminism och vi har ju valt in er nya för att vi vill ha era åsikter och ert förhållningssätt till arbetet i organisationen. Kör på! :)
Tack! Ja, det kändes lite viktigt att ta plats redan på första mötet, att inte känna av för länge, vilket jag anars brukar försöka göra. Tror det är viktigt när man ses så sällan (som det ändå är..)
Jo, dagordningen var rätt massiv. Lite rörigt med hur alla frågor hörde ihop eller inte men det löste sig på en stund. Vi blir säkert effektivare där också. =)
Håller med om första mötet, skönt att alla är med och pratar och stämningen är öppen! Håller också med om att det faktiskt bara känns kul igen med F!. Ett tag var det tungt men nu känns det som en andra vår igen! :)
Japp, verkligen! Jag hoppas kunna dela med mig av min nya pepp här på hemmaarenan också. Det har varit tungt ett tag.
Nej, styrelsen känns lovande. Så är vi bara öppna och aktar oss för att ramla i fallgropar utan hittar bra sätt att arbeta på utan att för den skull ta sönder oss så blir det här bara bra. =)
Skicka en kommentar