Språkbegåvning

Jag önskar att jag vore bättre på språk. Jag har svårt för språk, är inte alls språkbegåvad på något sätt. Blir väldigt nervös av att behöva prata engelska, som jag ändå läst i skolan sedan jag var 10. Måste säga att jag är lite impad av folk som exv han Daniel på tåget som jag berättade om igår, som bara slänger sig ut och pratar med folk i en blandning på engelska och det helt nya språket svenska. Eller far till England, Bryssel eller Spanien för att jobba bara sådär. Vet inte om jag skulle våga det. Jag hoppas att jag aldrig tvingas byta land för jag skulle aldrig klara av att lära mig ett nytt språk. Tror jag.

Jag läste franska på högstadiet och gymnasiet och 6 års studier till trots så kan jag nästan ingenting. Jag kan hänga med hjälpligt i enklare texter kanske, samt säga grammatiskt inkorrekta meningar, men att höra vad någon säger går totalt bort. Efter 6 års studier...

Kanske är det lite beroende på hur man lär sig också. Mattias är urduktig på engelska, vilket alltid impat på mig. Igår fick jag ju se hans gymnasiebetyg när jag skulle vidimera kopiorna och såg att han hade en femma i engelska. Inte helt överraskande. Själv hävdar han att det till stor del beror på att han hållt på med datorer sedan kanske 12 års ålder, och kanske har han rätt. Alla databöcker, manualer och program har ju varit på engelska. Så kanske är det så, att om man befinner sig i miljöer där det krävs så lär man sig. Men jag vet inte om det skulle gälla för mig...

Finns det något som kan kallas för "språkbegåvning" egentligen?

Om jag fick välja så skulle jag vilja vakna upp imorgon och kunna prata magnifik engelska och spanska och ryska flytande...