Så, sista påskdagen snart till ända. Det har varit en lugn, bra helg. Som en behövlig uppladdning.
Idag har vi varit på "påsklunch" (=4-rätters) hos Mattias föräldrar. Det var trevligt och med ovanligt få kollisioner, men jag blir alltid ganska trött och slut efteråt. Iaf när det är fler än bara de och vi. Idag var även Mattias äldsta syster, hennes sambo, hennes tre barn samt pojkvännen till hennes dotter med. Hans familj, liksom min, har en tendens att skapa "Norén-tillställningar", men idag gick det ganska bra. Av någon anledning tar jag gärna på mig lite av en medlarroll i dessa lägen, för att undvika bråk. Idag var jag därför den goda svärdottern (läskigt ord) och diskade och plockade undan i köket för att undvika att Mattias mamma fick ytterligare ett anfall på hans pappa för att han smällde för hårt i tallrikarna (finporslinet). Jag var ganska nervös för att jag skulle slå sönder något... Det hände vid någon sammankomst i somras då Mattias pappa skulle diska att en assiett gick i tu och hans mamma är fortfarande helt upptagen av det... Men det gick bra. Inget trasigt finporslin idag.
Jag gillar hans familj ändå. Ganska många vitt olika personligheter, men det finns en värme på något sätt. De är en familj. Säkert som många andra.
Iaf så löpte det hela ganska bra. Som vanligt väldigt mycket mat. Fyra rätter alltså inkl en ganska stor huvudrättsbuffé. Jag har dock lagt märke till att vi, Mattias och jag, sällan eller aldrig får vara med och laga maten. Om det beror på att någon av oss/båda lagar dålig mat, om det bara är döttrarna som hjälper till med sådant eller om de bara inte vill besvära deras son (han tycks ha någon slags yngsta barnet-, enda sonen-särställning) vet jag inte riktigt. Men det känns lite konstigt. Vi kommer bara dit och äter medan andra har med sig mat som de planerat och lagat i evighet. Fast jag är rätt tacksam ändå.
Vi har sett en film till. Vi började sent igår kväll, men såg om nästan hela i morse istället eftersom vi somnade ifrån igår. Den hette Stay med bl.a Ewan McGregor och Naomi Watts. Den var bra och ganska spännande. Snygg på nåt vis. Men jag skulle bli väldigt glad om någon annan har sett den eller vill se den, för själv sitter jag fortfarande med tre tusen frågor i huvudet. Det var en sån där psykologisk film där man måste räkna ut en massa, och jag måste erkänna; jag är inte så smart som jag vill ge sken av. Definitivt inte när det kommer till film. Det är verkligen en brist som jag har svårt att acceptera. Läste en recension som menade att slutet nästan på ett övertydligt sätt förklarar allt, men det kan jag då inte hålla med om. Ulrika är smart och gillar att se film, ska banne mig försöka tvinga henne att se den och sen ge mig alla smarta svar.
Vet inte varför jag har så svårt att förstå allt när det gäller film. Jag kan uppskatta en film för vad den är, men när det finns en massa utrymme för filosofi eller djupa referenser eller alternativa underförstådda meningar, då blir jag konfus. Jag gillar Matrix, jag gör verkligen det, och på ett visst plan förstår jag vad den handlar om. Men alltid när man hamnar i diskussioner själv eller hör andra prata om den så känns det som att de pratar om en helt annan film än den jag sett. Jag förstår verkligen inte alla underfundiga betydelser. Och jag blir jätteirriterad på det. Jag känner mig så korkad, och det kan jag inte med.
Nej, jag uppskattar filmer med tydliga slut. Inte övertydliga så att det inte finns något att fundera över såklart. Och de får gärna vara svåra och psykologiska, men jag vill inte känna mig som ett spån när filmens eftertexter rullar. Kanske ska se senaste filmen om Mr Bean eller nåt istället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar