Till något mer allvarligt som funnits i mitt bakhuvud de sista veckorna. Jag såg själv inte Uppdrag Granskning när det sändes, men jag har läst om det, sedan sett delar av det och framför allt läst hur mängder med människor rasat över det som hänt. Personligen slutade jag se UG för ett tag sen, mycket för att det började kännas lite som vinklad sensationsjournalistik i en, inte alltid så genomskinlig, objektivitetskappa med syfte att uppröra. Vi får ofta se en väldigt tillputsad sida, en sida, av en sak och ofta hängs någon eller några ut som får bära det enorma hundhuvud som genomslagskraften av sådana här program innebär.
Jag ska också säga att jag absolut delar åsikten om att det blivit på tok för mycket pedofilirädsla i det här landet (och kanske ännu mer i andra länder, som USA tex), vilket ofta tenderar att sexualisera barn när det snarare har till syfte att göra motsatsen. Vi måste kunna fotografera och filma våra egna ungar utan kläder utan att hängas ut som pedofiler eller pervon. Det vore tragik om inte kommande generationer kommer ha bilder i fotoalbumen när de som små badar badkar med pappa. Det ÄR tragik att samma skräck hindrar män från att söka sig till barnskötaryrken.
Det var det ena. För det andra tycker jag också att socialtjänsten reagerade väl hastigt i det här fallet, den kritiken delar jag absolut. Samtidigt kan jag tycka att det ändå är ett bättre alternativ än som i så väldigt många andra fall där socialtjänsten tvekat alldeles för länge där barn farit illa. Av två dåliga ting väljer jag det första, men i en perfekt myndighetsvärld skulle vi såklart inte behöva välja.
Nu till saken. När jag såg hur alla rasade undrade jag självklart hur det kunnat ske inledningsvis. Men så funderade jag, mindes min inställning till UG och började undra om det verkligen kunde vara så oskyldigt som det målades ut. Jag läste en
krönika i aftonbladet och fick det delvis bekräftat att det nog inte var så. Krönikören har läst FUP och det var tydligt att det fanns utelämnade saker i reportaget i UG. Efter det har jag också hittat följande
blogginlägg (vars äkthet jag såklart inte kan garantera på något vis), vilket stödjer känslan av att allt nog inte är så enkelt som det sett ut.
Jag utgår från att rätten tagit ett riktigt beslut och jag är på intet sätt beredd att skrika pedofil åt något håll, men att säga att anklagelserna helt och hållet saknade grund, tycker jag nog verkar vara i det starkaste laget. Jag tror åter att vi måste vara mer benägna att fundera över program som UG och vad det gör med människor, inte minst människor i grupp. Det som cirkulerar på sociala medier osv har stundtals varit av lynchningsnatur.
Baserat på uppgifterna i FUP och 'vittnesmålet' i bloggen; hade jag agerat annorlunda än systern som anmälde? Jag tror, och hoppas innerligt inte det.
Har vi inte sett så många fall av barn som farit illa utan att någon agerat att vi snarare borde uppmuntra människor att lägga fram ev misstankar (välgrundade sådana förstås) till ansvariga myndigheter? Det jag ser som faran med reportaget i UG är att någon annan struntar i att anmäla av rädsla för att hamna i stormens öga. Och så vill vi inte heller ha det.
Jag säger inte att jag sitter med svaren, men jag blir lite skrämd när jag ser drevet gå baserat på ett enda tv-program. Men samtidigt är det enkelt att dras med, speciellt när vi inte sitter med bakgrundsmaterialet.
