Det var med tvekan som jag satte mig framför Eat Pray Love ("Lyckan, kärleken och meningen med livet" på svenska). Hittills har nämligen alla recensioner jag läst sågat den. Egentligen det perfekta utgångsläget.Liz (Julia Roberts) krisar i sitt äktenskap, avslutar det och försöker med en rebound-kille (James Franco) men lyckas ändå inte hitta lyckan. Hon bestämmer sig för att behandla sin 30-årskris genom att fördela ett års tid mellan Italien, Indien och Bali, för att hitta 'balans i livet'. Hon träffar spännande, snälla, raka, roliga och konstiga människor, men ska hon hitta sig själv?
Filmen bygger på en självbiografisk bok av Elizabeth Gilbert som varit bästsäljande i USA en lång tid nu. På flera sätt finns det säkert ett upplägg i boken (som jag inte läst) för en bra film, men jag kan inte påstå att Ryan Murphy riktigt lyckats leverera. Det är ingen dålig film, och bitvis, framför allt mot slutet, kommer 'visdomarna' fram som faktiskt har lite substans och förtjänar eftertanke. Tyvärr slarvas de bort i ytligheter.
Till att börja med har jag tyvärr lite svårt att köpa karaktären som Roberts spelar, trots att den bygger på en verklig person. Att 43-åriga Roberts ska övertyga i en 30-årskris är dessutom lite väl optimistiskt och gör att jag får ännu svårare att greppa Liz. Hennes ursprungliga problem är inte heller särskilt tydliga för mig, jag ser inte riktigt krisen som är upphov till resan och filmen. Och jag har nog sällan sett Roberts så icke-brilljant som här.
Hennes motspelare lyfter dock filmen bitvis. I Italien träffar hon svenska Sofie (Tuva Novotny) och där gnistrar det ibland till (även om jag sekunden senare suckar djupt när de oroas över sin vikt och jeansstorlek). Jag har sett bättre skildringar av Rom, men den här delen är inte dålig. Indien-delen däremot, där mötet till stor del består av 'Richard from Texas' (Richard Jenkins) sänker dessvärre filmen och enbart min nyfikenhet höll mig från att stänga av.
På Bali lyfter filmen åter en aning igen, mestadels för att Felipe (Javier Bardem), Ketut (Hadi Subiyanto) och Wayan (Christine Hakim) kommer in i bilden. Deras karaktärer och skådespel lyfter upp Roberts och filmen börjar så smått få en mening.
Jag har, inte oväntat, lite svårt för hela 'hitta Gud i dig'-grejen även om jag kan köpa den. Jag har svårare för att greppa vad som egentligen är Liz' problem. Och även om de, som kritiker hävdar, bara består i 'i-landsproblem' så hade jag nog kunnat relatera om jag bara fått lov. Och castingen får en stor bakläxa för att de valde Julia Roberts som Liz. Det här var en roll helt fel för henne, tyvärr. Filmen ger mig dock en ökad lust att resa och att åter praktisera meditation. Samt, en del ögongodis. Stora plus i sammanhanget.
Betyget blir ändå godkänt, 2/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar