Jo, det gick då bra. Både att lämna in bilen (som dock var smutsig, men jag rår inte över vädret..) och att besöka tandläkarhögskolan. Yes, jag vet, det är lite 6-årskontroll över att ha med pojkvännen, men alternativet innan har varit att inte gå till tandläkaren. Och det gav inte så bra resultat, kan jag berätta.
Det är mest grejen att jag känner mig så sårbar, att jag inte vet hur tandläkaren skulle vara etc, som gör att det inte funkar. Det gäller att det är någon som förstår och till fullo respekterar mina konstigheter, som att jag inte fixar för mycket saker samtidigt, eller att jag inte klarar av lägen då jag känner mig instängd. Att få panikångest i ett litet tandläkarbås i ett kontorslandskap med en massa likadana tandläkarbås, fullt med studenter, lärare och sköterskor, är inte ett idealt läge. Tro mig.
Men, Mattias kunde gå efter ett tag. Det var en väldigt förstående tjej som direkt fattade grejen. Hennes finskklingande röst gjorde mig dessutom ganska lugn och efter att en sköterska varit där och stoppat på mig glasögon, extra sugar och annat så fattade hon när jag sa att det inte gick, och rensade bort lite. Så det var ganska lugnt.
Sen måste jag säga att skulle man följa alla, jag menar alla råd/uppmaningar man får av tandläkare man träffar så skulle man tillbringa halva morgonen och kvällen i badrummet. OCH en stund på lunchen. Men jag tar åt mig det mesta och gör vad jag kan. Idag fick jag lära mig att hålla tandborsten i 45 graders vinkel. Hur ska jag kunna veta att jag gör det? Men, ja jag får försöka. Och så måste jag sluta pressa tänder så att de inte behöver gå sönder mer...
Lite återbesök väntar iaf. Ska bygga upp trasiga tanden och ett litet hål på min ena visdomstand. Jag har alltid varit glad över att ha alla fyra kvar intakta, men jag tvivlar lite då det ska grejas där bak och det känns som att ett gäng verktyg håller på att trilla ner i halsen...
Det är mest grejen att jag känner mig så sårbar, att jag inte vet hur tandläkaren skulle vara etc, som gör att det inte funkar. Det gäller att det är någon som förstår och till fullo respekterar mina konstigheter, som att jag inte fixar för mycket saker samtidigt, eller att jag inte klarar av lägen då jag känner mig instängd. Att få panikångest i ett litet tandläkarbås i ett kontorslandskap med en massa likadana tandläkarbås, fullt med studenter, lärare och sköterskor, är inte ett idealt läge. Tro mig.
Men, Mattias kunde gå efter ett tag. Det var en väldigt förstående tjej som direkt fattade grejen. Hennes finskklingande röst gjorde mig dessutom ganska lugn och efter att en sköterska varit där och stoppat på mig glasögon, extra sugar och annat så fattade hon när jag sa att det inte gick, och rensade bort lite. Så det var ganska lugnt.
Sen måste jag säga att skulle man följa alla, jag menar alla råd/uppmaningar man får av tandläkare man träffar så skulle man tillbringa halva morgonen och kvällen i badrummet. OCH en stund på lunchen. Men jag tar åt mig det mesta och gör vad jag kan. Idag fick jag lära mig att hålla tandborsten i 45 graders vinkel. Hur ska jag kunna veta att jag gör det? Men, ja jag får försöka. Och så måste jag sluta pressa tänder så att de inte behöver gå sönder mer...
Lite återbesök väntar iaf. Ska bygga upp trasiga tanden och ett litet hål på min ena visdomstand. Jag har alltid varit glad över att ha alla fyra kvar intakta, men jag tvivlar lite då det ska grejas där bak och det känns som att ett gäng verktyg håller på att trilla ner i halsen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar