Det går framåt-nedåt, del 16

Den 1 februari påbörjade jag mitt lilla "projekt" efter att jag hade bestämt mig för att en riktig förändring var oundviklig. Första stora målet sattes till semesterns start och tanken var att jag skulle ha gått ner 19 kilo tills dess. Igår gick jag som bekant på semester och på morgonen visade vågen att resultatet var -16,9 kilo.

Inte riktigt hela vägen, med andra ord. Det saknas ganska precis två kilo till målet. Men jag visste att det var lite av ett tufft mål att uppnå på den tiden och på riktigt så känner jag mig faktiskt inte särskilt besviken, något jag var rädd att jag skulle göra. Det känns helt okej och jag kan nog snarare känna mig lite stolt över det jag klarat av.

Jag har dock lite svårt att se skillnaden (trots en minskning på just över 15 cm i midjan) men det tänker jag fortsätta fundera lite över och eventuellt adressera i ett lite senare inlägg. Idag ska jag försöka att bara se framgången och glädjas åt det så gott jag kan. Fokusera på det som inte längre gör ont i kroppen (eller mindre ont när det gäller ryggen och skoliosen tex), på känslan av att må lite bättre och känna mig på rätt väg. Det blir dagens fokus. Sen får vi se.

Jag gjorde det inte riktigt enligt målbilden, men jag gjorde det ändå! Heja mig!

Stulen bild från the internetz, men ack så sann!

Semester!

Äntligen var det så dags för semester för min del. Inte så att mitt jobb är nån plåga, tvärtom så gillar jag mitt jobb väldigt mycket som oftast, men man behöver lite ledighet även från sådana. Och det har varit en ganska stressig och fartfylld sommar på jobbet, så det känns välbehövligt. Jag hade förhoppningen om att kunna utföra lite sånt som jag annars inte riktigt hinner (men förväntas göra). Som att gå igenom dokumentation lite mer, bättra på årsplaneringen och anpassa den efter respektive arbetsgrupp jag har, gått igenom sånt som ska skickas för arkivering, etc etc. Men knappt något har hunnits med. Men så kan det vara.

Men det var ingen dum idé att gå på semester mitt i veckan. Nu var det ju egentligen inte min idé; jag sökte hela veckan men då vi var för få på plats fick jag och en kollega till sist halva veckan var. Helt okej och det visade sig bli riktigt bra. Jag vaknade upp ledig en onsdag och eftersom jag inte jobbat hela veckan hade jag gott om energi kvar och dessutom vaknade jag lika tidigt som inför arbetsdagar. Så före lunch hade jag bl.a hunnit tvätta fyra tvättar, dammat och dammsugat huset, sorterat in kläder i garderoben, torkat golv på övervåningen och ordnat med pappåtervinningen. Jätteskönt att orka vara så effektiv.

Nu har jag också klippt gräs, varit i stan och handlat kattmat, nya byxor och en solhatt (!), diskat, vattnat blommor etc.  Jag minns inte när jag hade en så pass produktiv dag hemma sist.

Nu är jag dock trött och redo att sova. Imorgon har M sin första semesterdag. Sen har vi ledigt i fyra veckor tillsammans. Det ska bli riktigt fint det.

Crazy cat lady

Idag fick vi också klart att vi lämnar bort Alice och ungarna till M:s föräldrar när vi åker iväg på semester om ett tag. Det känns riktigt bra att ha kommit fram till den lösningen och att vi fick ett jakande svar på det. Jag tror att främst svärfar såg det lite som en present nästan. Han har varit förbi flera gånger och hälsat på och busat med ungarna och han skiner upp varje gång så jag tror att han kommer tycka det är roligt. En liten oro finns att Alice ska springa ut och försöka ta sig iväg nånstans (men jag tror hon håller sig nära ungarna, det gör hon ju här trots att det här också är nytt för henne, hon kommer som oftast in på 30-60 minuter igen) eller att ungarna ska smita ut, men i övrigt känns det skönt att få dela upp kattgänget lite. 

Då kan gammkattorna vara här hemma själva med katt- och husvakterna och bli ompysslade och få lugn och ro. Det blir deras semester. Oron för dem? Ja, förstås att Rosa ska bli sämre igen eller att något annat allvarligt händer. Men då ska vi kunna vara tillbaka på smärtlindring, hoppas jag, så det ska nog vara bättre för alla.

Men först ska veckan arbetas klart innan jag får gå på semester. Jag ska också hinna storstäda, klippa gräset, tvätta, packa, dela ut nycklar till de som ska vara här (det blir uppdelat på två vaktomgångar) och komma ihåg allt som måste med då lilla kattfamiljen far på sin semester. En massa mat blir det. Och kattsand. Osv.

Ja, huga vad jag ser fram emot semester nu. Bara sista jobbveckan kvar! Det firar vi med lite foton på de omöjliga små kattbarnen som är som en busarmé i det här hemmet just nu...

Min godmorgon-surprise jag fick i veckan...

Vi busar bara lite

Tvättställning = kattklätterställning

Busa eller sova, knappt några mellanlägen

Önskar er en trevlig vecka!

Stress för mig

M har varit hemma i helgen och det har varit en riktig boost för min del. Jag har känt mig så orimligt stressad att jag behövde nån som bara tog en del utav det ifrån mig eller bara delade det med mig. Jobbet har visst en del i det, men under andra förutsättningar så hade jag inte varit så stressad av det heller utan mer bara jobbat på och konstaterat att det inte blev några lugna "jobba-ikapp-veckor" när första drygt halvan av kollegorna var på semester. Tvärtom.

Fast nä, det har varit den jobbiga kattsituationen som främst stressat mig. När någon i gänget inte mår bra, då mår inte jag heller bra. Så är det. Och Rosa har haft en riktig skitvecka sen hon fick sluta med smärtstillande medicin för att kunna äta cortison för ögat. Det finns ju en gissning att hon kanske har ont i leder osv som nån slags standard, men jag skulle tro att ögat också gör ont. Hon har varit grinig, inte velat ta sina ögondroppar plötsligt utan stretat emot och sprungit iväg, hållit sig ute i timmar och dessutom tagit ut sin irritation på Alice men framför allt på kattungarna. Hon har skrämt dem så de ramlat ner för trappen, slagit emot dem och fräst så högt att de hoppat bakåt en halvmeter.

Sötfröken Rosa

Så kom hennes husse hem. Han såg det jag såg och blev förstås orolig. Men husse kan ge Rosa tröst på något outtalat sätt så redan igår lördag var hon plötsligt mycket gladare och mer nöjd. Inte fullt ut, förstås, men mycket bättre. Ikväll har hon varit med mig i trädgården då jag röjt på med trimmern och försökt bida lite ordning innan regnet kom. Vi hann också sitta i tysthet en stund på gräsmattan tillsammans, vilket kändes fint. Bara titta rakt fram mot havet. Men sen ville hon inte alls gå in till den väntande ögondroppen. Först nu efter kl 22 kom hon in, troligen för att hon började bli kall.

Ingen nytagen bild, som synes, men en av mina
favoriter. På Rosa och hennes favoritmänniska.

Hon har dock fått en ny oväntad spirande vänskap i Alice. Alice gör lite som den tidigare grannkatten Viggo gjorde när de stiftade sin bekantskap; hon följer efter, håller sig lite i bakgrunden, gör lite som Rosa gör (dvs vägrar komma in ikväll, hon låg ett par meter bort och "gjorde likadant") och när Rosa tittar surt mot henne så blundar hon bara länge och ser ut som att hon tänker att hon inte riktigt syns. Märkligt, men det verkar funka. Jag tror vi kan ha en spirande, åtminstone hövlig, allians där. Oväntat, men ofantligt glädjande.

Suddigt, men ögat är lite lite till bättre, men långt ifrån bra.

Så ja, stökigt jobb, sjuk och grinig katt, studsiga kattungar, alldeles för mycket att göra hemma före semestern, planering av kommande kattväkteribehov och (men minst) viss ängslan och missnöjdhet över de extremt långsamma viktframgångarna. Allt sammantaget ger en rätt sliten och trött Sara just nu.

Mitt bästa sätt att handskas med stress; listor.
Ikväll har jag gjort tre.

Så trots att vi ses bara om några dagar kändes det oändligt besvärligt att se M åka iväg med tåget i eftermiddags. Jag hade behövt honom här några dagar till bara. Det har känts så skönt att få hjälp att styra upp, bolla tankar eller bara lägga av mig min worst case scenario-ångest så att jag inser att den mest troligt är orimlig. Så det känns åtminstone mycket bättre nu än vad det gjorde innan han kom hem för helgen. Tacksam för det!

Det går framåt-nedåt, del 15

Jag har en trög period igen vad gäller viktnedgången. Jag ska väl inte påstå att jag ger precis 100% heller, men nog anstränger jag mig. Det hade varit skönt om det rullade utan den eviga kampen ibland. Jag håller mina kalorier och tränar, om än lite färre simpass i veckan än tidigare. Men istället fler powerwalks. Det funkar tydligen inte, diciplin ska det vara.

Det är inte så att jag står stilla. Den här veckan har jag faktiskt passerat -16kg, det är ju egentligen inte så dåligt. Även om jag enligt planen skulle varit där för 2 veckor sedan (från början kanske ytterligare 1-2 veckor tidigare än så), tror jag. Jag hade som mål (delmål eg) att passera 19kg just till semestern, men det har jag insett för ett tag sedan inte kommer att ske. Men då sker det väl senare då. Det borde inte vara en big deal egentligen, nedåt går det ju?

Och så har känslan av att inget hänt på ytan varit större ett tag. Det känns som att det inte syns, av nån anledning. När jag sa det till min vän U sist så tror jag inte hon trodde att jag faktiskt känner så, men så är det. Det sitter i huvudet. Det är den stora sanningen; att vara tjockis sitter till 80% i huvudet. När en god sida tittar i spegeln och funderar om det inte är så att den där hakan var lösare och mer "dubbel" tidigare så säger den onda att skillnaden är marginell och att jag är en tjockis. Faktiskt, lite så funkar det.

Efter jobbet var jag förbi en kollega och av mig väldigt uppskattad vapendragare på jobbet som skulle hjälpa mig att fixa till naglarna lite (hon håller på att lära sig själv att göra gelénaglar och jag var gärna försöksperson) och hon sa apropå ingenting på sin charmiga norrländska "Nu jette du väl va' klar snart?", och jag förstod efter vidare förklaring att hon menade viktnedgången. Hon menade att det syns mycket och uttryckte det som att jag är lite tokig som menar att det är mycket kvar. Det var både gulligt och uppskattat. Jag är en svamp av uppskattning just nu (igen).

Nog är jag mer än halvvägs i vart fall. Jag har inte riktigt satt något slutmål än. Men när de 19 är klara så tänker jag kanske 6kg till. Jag tror inte jag kommer ner i rekommenderad vikt enligt BMI ändå, men det är väl inte heller det jag går efter. Och jag ska se om jag kan vaska fram nån pålitlig "före"-bild och ta en "efter"-bild jag kan vara nöjd med (tveksamt), det kanske skulle underlätta motivationen lite?

Nemi

Och precis som jag tryckt på "publicera" larmade Alice om att något var fel. Hittade förstås Nemi i källartrappen. Oklart om hon trillat ner mellan trappstegen (jag borde hört det?) eller om hon hoppade/lirkade sig över grinden som jag försökt barrikadera. Hon verkade lite förvånad så helt dramafritt hade det nog inte varit. Men hon verkade okej.

Min bus-dam... Gissar att det här bara är början.

Kattstress

Igår föll muren. Den som skulle hålla kattungarna inne i köket och borta från alla faror som finns överallt annars i huset, enligt mig. En av brorsorna lyckades helt enkelt kopiera sin mamma och hoppa över med hjälp av stolarna samtidigt som Nemi  blivit spänstig nog att kunna hoppa upp och få tag i kanten av kompostgallret och sen dra sig upp... Jag fick hjälp av svärfar som var förbi att försöka höja kanten med hjälp av kartongdelar, men det var ett taffligt försök i slutändan. Det var bara att ta bort gallret och släppa vildarna fria.

Klättra på matte...

Och oj vad spännande det var! De for överallt och klättrade och utforskade. Jag var/är mest orolig för trappen; att de ska fara mellan trappstegen och ner i källaren. Jag har stängt för ner till källaren och hittills tycks de ha tagit trappen bra (även om det går lite fort och trillas en del ibland), så kanske kan jag släppa den oron snart. Eller inte. Snart blir de väl nyfikna på vad som är bakom barrikaden ner till källaren... I morse när jag for till jobbet hängde en i duschdraperiet, en klättrade i tvättställningen och en hade fullt upp att dra ner alla filtar från kökssoffan.

Söt-Nemi - höjdhoppskatten; rofylld enbart då hon sover

Jag känner mig lite stressad över läget faktiskt. Dels för att jag känner att jag inte har kontroll över läget, vad de kan hitta på, vad som kan vara farligt osv. Det var ju rätt länge sedan mina pensionärer hade sådär mycket spring i benen. 

Bus med svärfar

Dels känns hela kattsituationen lite stressande inför semestern. Rosa är nu insatt på en dunderkur av cortison, både som ögondroppar och i tablettform. Det ska pågå i en dryg vecka och förhoppningsvis ska det bita på det bråkiga ögat. Det har blivit bättre av bara dropparna, men väldigt långsamt. Så veterinären ville att vi skulle köra på lite tuffare. När det är över får hon gå tillbaka till att få smärtstillande varje dag, mest troligt resten av livet, då hon tycks få bättre allmäntillstånd av det. Men det går inte att kombinera med cortison så hennes lite griniga jag är på väg åter igen (säkerligen bra påhejat av ivriga kattungar som knappt har vett att vara rädda när hon morrar och fräser mot dem).

"Måste de leva om så hemskt?"

Så den stundande semesterresan vi ska göra om ett tag känns inte bara som en rolig och avkopplande faktor just nu. Mer stressande om något faktiskt, och liiiite som att jag borde vara hemma och reda i kattsituationerna..

Rymmare

Ja, och så var det katten Rosa som fick för sig att försvinna i 4-5 timmar under dagen idag. Hon som annars alltid numera mest sitter/ligger på bron och inte är borta från den mer än kanske 15-30 minuter åt gången. Huvudet hann snurra på rätt hårt när hon inte kom då jag ropade. Jag kollade in i flera grannars förråd men hittade henne inte. En granne hade sett henne men visste inte vart hon tagit vägen sen. En annan sa lite otaktiskt att "hon är så gammal, hon ligger säkert död nånstans". Tack för den.

Det gjorde hon inte, skönt nog, men tanken hann snurra i mitt huvud några varv. Hon dök upp just som M ringt upp efter mitt mess om att hon var borta. Han försökte lugna men jag hörde att han också tyckte det var konstigt. Och då kom hon spatserande med krok på svansen i sakta mak nedför grusvägen som går mellan vårt och några grannars tomter. Det såg ut som att hon var rätt nyäten och utvilad. Så jag undrar om hon varit förbi hos tant Annlis igen. Det har ju hänt förr. Där får hon kel och mat om hon dyker upp. Det var dock några år sen sist nu. Men med metakam i kroppen är hon ju piggare än på länge, så inget är omöjligt. Hon beklagade sig säkert över trängseln hemma, den lilla sötsaken.

Nu ligger alla de sex svansarna hemma på olika platser och sover i vart fall. Som det ska vara. Även de små vilddjuren sover där nere. Imorgon väntar nya äventyr.

Mörkrädd

Sitter vaken i sängen fortfarande trots att jag borde sova. Under tiden jag klippte gräset och pysslade i trädgården under eftermiddagen/kvällen så lyssnade jag på rättegångspodden och fastnade lite i ett fall som är allt annat är mysigt. Det följde med in en del frågor så jag googlade och läste under tiden jag åt middag och sen fortsatte det ett tag till. Tills jag insåg att jag hade trissat upp mig själv till att bli "mörkrädd". Smart. Så nu sitter jag här och känner mig lite otrygg och ensam, vilket jag annars inte brukar. Tankarna far iväg och jag funderar över människor som passerat utanför huset idag osv. Idiotiskt då jag bor i en turisttät by där folk generellt sett stirrar hyfsat ohämmat in i ens trädgård och hus. Och i helgen har det varit en väldig massa turister här.

Jag får väl se nåt lättsamt på tv en stund så att det släpper.

Bortsätt mörkerrädslan så har jag annars en rätt skön känsla i kroppen efter att ha fått en hel del gjort idag. Jag hade väldigt ont i ryggen då jag kom in och skulle börja med middagen och det lär vara en försmak till morgondagen. Gissar jag, i vart fall. Annars har jag ju varit väldigt förskonad från ryggbekymmer sedan jag tappade en del vikt. Men, det finns förstås fortfarande begränsningar för hur mycket (och hur) jag kan anstränga kroppen. Skoliosen försvinner inte med kilona...

Imorgon ska det regna så då får jag ta det lugnt. Men extra skönt att ha klippt gräset och rensat i lite rabatter då. Lite sämre tajmat att jag råkade klippa av strömkabeln till brunnspumpen med häcksaxen i min röjningsiver på uppfarten... Men så mycket vatten ska det väl inte komma.

Imorgon startar min sista fulla arbetsvecka före semestern. Jag hoppas den blir lugnare än de senaste veckorna varit och att jag hinner beta av min "före semestern"-lista och kunna känna lite lugn. Vi får väl se.

Frihet!

I torsdags fick Alice sitt första p-piller. Jag har varit lite osäker på hur det där fungerar men när hon surade till på riktigt (kissade i vår säng) då hon nekades utgång i veckan så blev det angeläget, om man säger så. Jag och M trodde det kunde vara farligt för kattbebisarna att ge henne dem så länge hon fortfarande diar (vilket sker väldigt sporadiskt mest som mys, skulle jag tro, numera), men det verkar inte vara så. Istället handlar rekommendationerna att inte ge diande kattmammor p-piller att mjölken sinar. Så nu vet jag det.

Så med start i torsdags kväll så kör vi alltså på piller. Vissa rekommendationer säger att man ska hålla henne inne tom nästa piller också för att vara säker, men det går bara inte (läs orsak ovan). Första gången jag öppnade dörren och visade att hon fick gå ut såg hon mycket fundersam ut och sprang sen som om hon smet ut. Jag blev orolig för att hon inte skulle komma igen, men dörren fick vara öppen och en halvtimma senare studsade hon in till ungarna i köket igen. Och nu går det bara bra. Hon är förvisso snabb ut, men mest för att skynda förbi Rosa, som för det mesta är först ut men för det mesta stannar på bron.

Och Alice är en behagligare kattjej nu. Det skiner som om henne att hon inte längre är tvingad och instängd. Det är frihet i ett ansiktsuttryck. Inget gnällande i köket, inget surande i sängen, en mycket mer tillfreds Alice. Mer tillgiven och nöjd.

Sen vet jag inte hur mycket ute-förnuft hon har. Hon var ju utekatt inne på orten förut och där finns ju en massa faror. Här är det mest byavägen och besökande katter som är hotet. Mina gamlingar är vällärda att man inte får vara på vägen och det vet jag inte om jag kommer kunna lära en 3-årig bestämd kattdam riktigt. Jag hade också gärna sett att hon kom då jag kallar men det tror jag vi kan få till.

Så ja, vi firar de här framstegen idag med förmiddagsteet på bron! Rosa i skuggan bredvid mig, Smilla liggandes i skuggan under bron och Alice ser jag studsa förbi lite nu och då i sitt utforskande av reviret och glädje över friheten. Hur bra som helst! Att kunna ha dörren öppen känns bra för oss alla, tror jag. Nästa steg blir att de ska kunna komma och gå i kattluckan men än är kattungarna i köket där luckan sitter så det blir en fråga för sensommaren snarare det.

Rabarberkaka som blomma?

Ikväll har jag bakat, vilket förvånade mig själv lite. Jag var nämligen rätt slut redan då jag kom hem så jag trodde kanske inte att jag skulle fullfölja den planen. Jag hade planerat att försöka få flexa hem lite tidigare men då det var än rörigare på kontoret idag än tidigare i veckan (hela veckan har varit sån, typiskt sommarstrul som dykt upp då chefer gått på semester) så blev jag kvar tom en timme efter att jag skulle ha slutat nästan.

Men jag utfodrade alla katter, släppte ut de tre stora (Alice blev ofantligt glad över att få gå ut, så tydligt att hon känt sig instängd tidigare, hurra för p-piller som tillfällig lösning!), gjorde en sallad till middag och åt den framför ett avsnitt av House of Cards (så tråkig säsong btw). Sen gick jag ut och plockade med mig rabarber in och började baka.

Jag följde ett recept som min kollega bakat efter då hon bjöd på fika nyligt. Supergott trots glutenfritt. Så jag gjorde en plåt med glutenfri rabarberkaka och en på vanligt mjöl. Jag hade så mycket rabarber (hälften är kvar) att det var lika väl att göra av med en del. Tänker att jag kan frysa in lite kakor så jag har ifall jag får oväntat besök eller nåt.

För en gångs skull blev det jag bakade bra dessutom. Den glutenfria kanske tom bättre än den andra. Väldigt gott! Jag följde receptet som finns på Jenny Matblogg, och för att få den glutenfri bytte jag bara ut mjölmängden mot glutenfri motsvarighet.

Ursprungliga tanken var att jag skulle baka för att ha med mig till en Loppispremiär imorgon. Min finvän Ulrika har äntligen kunnat uppfylla en av sina drömmar och öppnar loppis imorgon i sitt hem i Hörnefors. Så istället för en lycka-till-blomma tänkte jag ta med mig en kaka. Kanske konstigt? Ja, vi får se hur jag gör. Ska bli kul att fara dit.

Bättre!

Lite goda nyheter då äntligen. Dock med betoning på "lite". Igår när jag kom hem tyckte jag mig se lite av Rosas riktiga iris i det dåliga ögat. Jag dubbelkollade med Lil'sis som var med hos veterinären och hon instämde i att det då inte gick att se något annat än det svart-röda. Det var inte ens möjligt att se konturerna efter pupillen, men det tyckte jag mig göra redan i onsdags.

Nope! Gillar fortfarande inte kameran!
(Se skillnaden mellan ögonen...)

Men det går ruggigt sakta. Lite oklart om det är än bättre idag eller bara samma läge. Rosa är inte heller särskilt förtjust i att jag ska kika, än mindre ta bilder. Att jag plågar henne med ögondroppar 5-7 gånger per dag är nog. Men hon är hemskt duktig på det å andra sidan. Låter mig hållas. Hon förstår kanske att hon blir bättre.

Ser ni iriskanten? Lite lite bättre!

Och det smärtstillande hon får trot jag har fört tillbaka den gamla Rosa igen. Den som inte är sur och grinig och lite småbråkig utan snarare gosig och glad och social. Hon bryr sig knappt om Alice när hon kommer nu. Fnyser lite åt henne, men inte så mycket mer. Vi har pratat redan tidigare om att hon kanske skulle behöva stå på en liten dos smärtstillande för välbefinnandet. Jag menar, hon är ju till åren och precis som människor kan katter få ålderskrämpor rent generellt. Så kanske behöver hon det, jag ska ta upp det med veterinären då jag återkopplar och ber om mer ögondroppar på måndag. Det är förvisso inte jättebra för njurar på sikt, men hellre det då och hon får vara glad och nöjd. Vi får se.

Grattis Smilla!

Lite i bakvattnet av allt drama som sker i huset just nu med ögonskadad katt, tre kattungar som löper amok och använder mig som en levande klätterställning så fort chansen finns samt en kattmamma som lyckades rymma ut en timme idag innan hon till sist kom in (förhoppningsvis inte dräktig igen...), så har vi min lilla sköning Smilla. 

Smilla fyllde 17 år igår men tog det hela med ro. När Rosa var tillbaka från veterinären låg hon bredvid henne hela kvällen, utsträckt som om det inte fanns minsta bekymmer i världen. Sådär som bara hon kan. Säkert väldigt lugnande för den skraja kompisen med skadat öga.

Min finaste lilla Smilla, min längst varande livskamrat. Som jag inte kan förstå hur jag ska klara mig utan en dag. Det kan jag inte med någon av svansarna förstås, speciellt inte de långvariga, men Smilla har kanske samma lite lite speciella plats i mitt hjärta som Rosa har i sin husses. Utan att egentligen rangordna någon.

Smilla är den stabila nu när de andra svajar runt lite. Som på lite håll tittar nyfiket på när kattungarna lever om i köket. Som låter Alice vara i hela huset utan att protestera särskilt, bara iaktta. Som tar sin plats bredvid mig i sängen för given varje kväll med rätta, hur det än är i övrigt, men som ändå lät Rosa få ligga närmast igår när hon inte mådde bra. Smilla som antagligen inte hör så bra längre men som ändå mest är orienterad kring lukter och som alltid vill lukta en i ansiktet när man kommer hem, innan man får röra henne. Som drömmer vilda (mar-?) drömmar nästan dagligen och vaknar med ett yrvaket tokjamande, som älskar att hålla tass och som spinner som om det inte fanns någon morgondag när det finns tid för kel. Älskade Smilla Smillsson. Kapten Smilla.

Skadat öga

Denna kattdramatik som kan uppstå... I helgen såg vi att Rosa hade som ett rödbrunt fält nertill i ena ögat, alltså i själva ögat/iris. Hon verkade inte besvärad, det rann inte och google sa inte mycket så vi bestämde att inte göra nån grej av det. På söndagskvällen tyckte jag mig se en liknande fläck upptill i samma öga också.

Söndag kväll

Så igår när jag vaknade så låg Rosa som nästan stel i sängen men ansiktet vänt bort. Ville inte komma för mat, vilket är ovanligt för henne och spann inte då jag tog i henne. Då såg jag att hela ögat var täckt i det där brunröda, jag såg inte ens pupillen. Panik i hjärtat på en gång.

Ringde veterinären som tyckte vi skulle komma in och kolla, även om de sa sig inte ha så mycket maskiner för just ögon. Jag hann fara till jobbet en sväng och ta itu med ett par möten jag inte riktigt kunde flytta och sen plockade jag upp Lil'sis och for hem efter damen. Vi hann precis till veterinären och hon undersökte det hon kunde. Ringde till sist en privatpraktiserande specialist i Skellefteå men fick inget svar, så hon skickade ett mejl och behandlade som hon trodde. Färgtest visade inte på någon ytlig skada och tårkanalerna fungerade vid test också.

Så recept på ögondroppar för smärta, ögondroppar med cortison och smärtstillande oral vätska for vi hem med. Och en mycket ledsen katt. Hon ville inte se på mig när jag kom tillbaka hem med medicinerna och hjärtat gick nästan sönder av oro. M likaså och han provade tom att facetimea med henne... Det funkade faktiskt lite. Hon blev då nyfiken i vart fall. Veterinären ringde och hade fått svar av specialisten som inte tyckte vi skulle köra upp utan var överens med veterinären vi besökt om behandlingen, men med lite mer intensiv behandling med cortison, åtminstone de första dagarna.

Ledsen liten stjärna, tydlig som alltid i sitt kroppsspråk

Det var svårt att ge ögondroppar men då hon fått de smärtstillande så tror jag hon förstod att det var nåt bra. Då mjuknade hon igen och framåt natten vaknade jag (som somnat med en hand på henne) av att hon reste sig för att äta ur skålen jag ställt i sängen. Sen kurrade hon när hon la sig tillbaka. Oerhört skön känsla!

I morse åt hon också och det gick lättare med dropparna. Hon ska ha smärtstillande två gånger och utöver det cortison 5-6 ggr/dag, och inga droppar får tas med mindre än 30 minuter från varann. Lite svårt att hinna få till då jag måste vara på jobbet också. I morse steg jag upp så hon fick den första före klockan 6 och hann totalt med tre innan jag for. Lite stressande, men jag hoppas att vi ska se nåt resultat snart. Tyckte mig se lite mer av iris i ena kanten ikväll men kan vara inbillning. Vi får väl se, det måste bli bättre i vart fall. Jag hoppas att diagnosen sprucket blodkärl är korrekt så att det inte gömmer sig något värre och att hon förlorar ögat. Hon är ledsen som det är över att inget se på det nu ändå. Min lilla stjärna.

Snabbt går det

Veckan gick fort som attan. Det tycks vara ett ständigt "bekymmer". Nackdelen med det är att jag känner mig hopplöst efter vad gäller trädgård, städning och allmänt pysslande hemma. På jobbet börjar jag bli mer i fas och redo för den kommande semestern. Några veckor kvar bara nu.

M skulle inte ha kommit hem helgen som nu gick men det blev så ändå. Vi blev bjudna att följa med hans föräldrar och fira deras bröllopsdag (något vi trodde vi gjorde för nån månad sen, men vi snurrade kanske till det?) så då kom han hem. Det var väldigt trevligt, vi åt på en restaurang ute vid havet närmare stan, Kvarkenfisk i Rovögern, en restaurang som finns med som "rekommenderad" i the White Guide. Jag var kanske lite skeptisk då jag vet att det är en välomtalad fiskrestaurang just, men svärmor hade kollat att det fanns vegetarisk mat så  vi visste i vart fall att vi skulle hitta nåt att äta.

Vi blev mer än glatt överraskade, kan jag väl säga. Vi åt en fantastisk 3-rättersmeny, som också svärföräldrarna valde, och vi var alla fyra väldigt nöjda när sista rätten var uppäten.

Helgen i stort har varit ganska lugn och mysig. Jag har fått mycket tid med M, vilket jag behövde, och det har varit på ett stressfritt sätt. I morse vaknade vi förvisso tidigt pga alla hungriga katter, men låg sen kvar i sängen och myste, skrattade, pratade och kikade på tv tills klockan nästan slog 12. Älskar såna förmiddagar.

Ikväll ska jag försöka fixa till mina naglar som är allt annat än tjusiga nu efter gelénaglarna. Mina egna är tunna som papper och gick av långt upp när gelén till sist bröts av. En kollega till mig håller på att lära sig fixa gelénaglar så eventuellt ska jag fixa till dem igen sen, men tills dess måste jag göra något drastiskt åt eländet. Jag saknar mina finare händer, även om det var svårt att göra allt med dem.