Jag som aldrig riktigt varit så bekväm i klänningar har just bestämt mig för att ha just det som projekt. Aldrig är väl i och för sig inte riktigt sant, jag vet att jag hade klänningar som barn som jag gillade mycket (blått och rött redan då). Men när jag var äldre så blev jag så plötsligt obekväm. Mest för att jag tidigt kände att jag inte riktigt såg ut 'som andra' i klänningar. Först var det att jag kände mig benig och oformlig, idag är problemet absolut det motsatta.
Helt enkelt att hitta passande klänningar är det förstås inte. Det ska helst inte vara tältklänningar utan ska ha lite form, men samtidigt är det inte lätt att hitta något som brösten får plats i utan att jag för den delen ser gravid ut. Men nu har jag, with a little help from my friends (främst Ulrika och Lil'sis som envist slängt klänningar på mig att prova), hittat några som jag faktiskt trivs helt okej i. Vi får väl se hur länge det varar.
Igår hade jag en ny blå klänning och jag kände mig rent av lite fin i den, fram tills jag fick se en av de bilder som togs under after worken med ett mindre gäng kollegor (mycket trevligt, för övrigt). Jag tycker alltid jag ser så gammal ut på bilder, som en rund liten tant. Fruktansvärd känsla som jag får alldeles ont i magen av, så också igår.
Så ja, projektet fortsätter...
 |
| Just det ja... |
2 kommentarer:
Jag älskar klänningar men det har blivit mindre av den varan sen i höstas. Det är ju så att det är svårt att vara tonårssmal hela livet. Jag väger hela 65 kilo till mina 158 cm och enligt företagssköterskan var jag överviktig men jag kände mig inte som det förrän hon sa det och efter det kändes det bara som att all min träningslust försvann. Vem har någonsin varit till sin fördel på after work kort. Om du känner dig fin så kommer du att utstråla finhet, fina Sara! Med andra ord fortsätt med klänningsprojektet. Jag ska nog snart börja med mina klänningar igen och kanske med träningen med om jag bara hittar lusten igen. Många kramar till dig och ha en fin vecka!
Jag har väl gjort lite mer än passerat tonårssmal. Jag tycker inte att det låter som att du skulle vara speciellt överviktig alls. Det var säkert en människa som räknade BMI och det är ju både förlegat och dumt. Mår du bra så är det väl inga bekymmer? Sen kan man ju träna för att man vill och mår bättre av det.
Jag önskar att jag inte var så fokuserad vid vikten men just nu är det en siffra som är mätbar för ev framgångar. Min målvikt (vilket din företagssköterska nog skulle skratta åt) ligger just nu på tio kilo över din nuvarande. Jag är förvisso lite längre, men på riktigt känns det som ett vettigt mål. Jag kommer inte vara 'smal' men förhoppningsvis må lite bättre, ha mindre smärtor i ryggen och förhoppningsvis känna mig lite finare. Det var länge sedan jag gjorde det nu och det som smärtar lite är att både vid din nuvarande vikt och vid min tänkta målvikt så ansåg jag mig vara hemskt tjock och oformlig. Inte undra på att det fortsatt uppåt. Så precis som du säger är det kanske den sämsta peppningen att tänka/säga nåt sånt som sköterskan gjorde!
Naivt tänker jag att ju finare jag känner mig desto finare kanske jag vill bli, jag vet inte om det är ett bra fokus men det är vad jag försöker just nu i vart fall.
Tack och kram och ha en fin vecka du med!
Skicka en kommentar