Efter att ha sett 10 avsnitt av Parenthood (2010) under två sjukdagar förstår jag inte alls längre varför jag låtit bli att se dem så länge. Istället förstår jag igen varför det troligen är min absoluta favoritserie på så många sätt. Varför jag i smyg önskar att jag hade min egen Braverman-familj (existerar det någon sån?).
Spännning, skratt och tårar; lite klyschigt men det är vad serien ger mig. Och det har hänt en del under den här senaste säsongen. Vissa saker hade jag lite räknat ut, vissa saker har överraskat. Framför allt är jag kanske förvånad över att jag själv gått från att envist önska karaktären Hank (Ray Romano) ur serien till att tycka att han känns rimlig och riktigt bra, när han inte längre var med som kärleksobjekt för Sarah (Lauren Graham) utan fick ett eget utrymme. Den senaste svängen med honom vet jag dock inte riktigt om jag köper till fullo, vi får se hur det utvecklar sig. Jag har också insett att Kristina (Monica Potter) och jag skaffat oss ungefär samma frisyr (och jag är lika tveksam till den på oss båda) samt att jag även fortsättningsvis, med ovanstående nämnda Hank-undantag, skulle kunna gifta mig med vilken av de vuxna männen i serien som helst (gärna alla samtidigt, om möjligt).
Om jag ska vara kritisk så tycker jag att det varit en något stressig säsong, efter att ha sett 15 av 16 sända avsnitten (av totalt 22), med lite för snabba vändningar och rent teknisk skum klippning i fotot. Men det är lite petitesser ändå.
Ja, och så vill jag fortfarande ha syskonens föräldrahem i min ägo. Pretty please?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar