Jag sökte hos grannarna, ingen katt. Den andra grannen följde mig till hans gammlada och till bagarstugan, ingen katt. Ett tårfyllt "hon är död, jag vet det!"-utbrott senare kom kissen hem. Precis som jag och mellankissen Rosa Luxemburg/Litenfis hade varit på en promenad i skogen (alldeles för långt in i skogen enligt henne) och ropat på henne. Vi tog en sista runda innan det skulle bli mörkt. Jag ropade och Liten ropade, lite humor faktiskt. Vi gick stigen ner mot den gamla logen (numera maskinstall) där grannen sagt sig bruka se henne. Liten gick tryggt några steg bakom mig och mjauade högt in i skogen. Vid ett tillfälle stannade hon vid en mindre stig och visade att här ska vi nog in. Och kanske det funkade, för som sagt; vi hann bara in och stänga altandörren bakom oss innan ett litet välbekant tryne tittade in genom dörrens fönster och mjauade frenetiskt.
Stressad, med stirrig blick, sår under ena ögat och väldigt hungrig var hon då hemma. Antagligen hade hon varit i fajt med någon/något och gömt sig. Minsta ljud fick henne att fara upp under kvällen innan hon till sist somnade i vår säng med en Sara och en Mattias i varsin tass. =)
Jepp, när det kommer till kissarna är jag nojig, blödig och lite crazy. Men de är det finaste, tryggaste jag har. Och jag kan säga att jag var inte den enda som var orolig här igår.
Stressad, med stirrig blick, sår under ena ögat och väldigt hungrig var hon då hemma. Antagligen hade hon varit i fajt med någon/något och gömt sig. Minsta ljud fick henne att fara upp under kvällen innan hon till sist somnade i vår säng med en Sara och en Mattias i varsin tass. =)
Jepp, när det kommer till kissarna är jag nojig, blödig och lite crazy. Men de är det finaste, tryggaste jag har. Och jag kan säga att jag var inte den enda som var orolig här igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar