(S)kattsökande

Jag sökte hos grannarna, ingen katt. Den andra grannen följde mig till hans gammlada och till bagarstugan, ingen katt. Ett tårfyllt "hon är död, jag vet det!"-utbrott senare kom kissen hem. Precis som jag och mellankissen Rosa Luxemburg/Litenfis hade varit på en promenad i skogen (alldeles för långt in i skogen enligt henne) och ropat på henne. Vi tog en sista runda innan det skulle bli mörkt. Jag ropade och Liten ropade, lite humor faktiskt. Vi gick stigen ner mot den gamla logen (numera maskinstall) där grannen sagt sig bruka se henne. Liten gick tryggt några steg bakom mig och mjauade högt in i skogen. Vid ett tillfälle stannade hon vid en mindre stig och visade att här ska vi nog in. Och kanske det funkade, för som sagt; vi hann bara in och stänga altandörren bakom oss innan ett litet välbekant tryne tittade in genom dörrens fönster och mjauade frenetiskt.

Stressad, med stirrig blick, sår under ena ögat och väldigt hungrig var hon då hemma. Antagligen hade hon varit i fajt med någon/något och gömt sig. Minsta ljud fick henne att fara upp under kvällen innan hon till sist somnade i vår säng med en Sara och en Mattias i varsin tass. =)

Jepp, när det kommer till kissarna är jag nojig, blödig och lite crazy. Men de är det finaste, tryggaste jag har. Och jag kan säga att jag var inte den enda som var orolig här igår.

En söndag i Ratan...

Idag visar sig hemma som när det är som bäst. Det blåser lite lagom, solen skiner varmt, även om den ibland gömmer sig bakom molnen, och det är som stillsamt i byn. Jag har varit ute med kameran i ett par timmar faktiskt, på ett uppdrag att fota byn. Vår hyresgäst ska flytta hem till Berlin, till ett seniorboende och vi tänkte ge honom ett fotoalbum med bilder från byn i de olika årstidernas skepnader. Jag har egentligen ganska mycket bilder härifrån, men i ett försök att få mig att tänka på annat mer eller mindre uppmanade Mattias mig att fota mer så att han lugnt kunde fara till jobbet några timmar.

Smilla katt har nämligen varit borta sedan igår kväll, och det låter kanske inte så konstigt, men det är väldigt ovanligt. Våra kattor kommer nästan utan undantag in på kvällarna och sover med oss. De har varit ute någon gång, men då alltid suttit på bron på morgonen, hungriga och trötta och velat komma in. Nu är klockan över två dagen efter och vi har ännu inte sett till henne. Jag är ganska orolig... Jag har kollat dikeskanterna vid vägen, jag har varit bakom husen in i skogen; ingen Smilla. Mattias tror att hon sitter i nåt träd och inte kommer ner, eller har gått in i grannhuset. De har kattlucka till sin katt Viggo (som jag inte heller sett till) och är inte hemma i helgen, så kanske. Ja, jag hoppas att hon kommer hem snart i vart fall. Kissarna är mina trognaste kompanjoner i mitt crazy life, vad skulle jag göra utan dem?

Jehovas kom mitt i alltihop också. En man som kändes skum på nåt sätt. Brukar de inte komma två och två? Han gick väldigt enkelt att avleda också. Han såg helt död ut i sin hårt knutna slips och sin jacka i det varma vädret, så det kanske var därför det gick så lätt. Eller så såg jag lätt tokig ut i mitt oborstade hår (ny Sara-trend av okänd anledning) och stirriga/oroliga blick. Beware of the crazy catlady. Vet inte. Av någon anledning kändes han inte Jehovas, hur nu de känns.

Jaha, får väl begrava mig en stund i fotografierna jag tagit och se hur de blev.