Mitt underbara jobb

Är vaken fast jag inte borde. Har varit vaken sedan halv två villket innebär att jag kanske sovit 4 timmar hittills bara. Inte så bra eftersom jag ska ut igen ikväll. Vet inte varför jag inte kan sova. Som att nånting oroar mig. Jag drömmer vilt om en massa saker som jag sedan inte kommer ihåg eller kan hålla isär. Ont i musklerna på nåt konstigt sätt. Och magvärk verkar vara grejen nu. Har som en molande känsla i magtrakten hela tiden som eskalerar i en härlig kramp-liknande känsla när jag nyätit. Gott mos Ulla, som Joakim brukar säga...

Jag vet att vårt kampanjmaterial ligger på macken i Bygdeå och väntar på mig. Kanske är det därför jag inte kan somna om? De ringde och sa det vid halv tio i morse. Vet inte hur illa de behöver det inne i stan i tältet just nu.

Inatt kommer i alla fall min ordinarie jobbkompis tillbaka. Jag klagar inte på vikarierna, de jag jobbat med har varit väldigt bra. Men det blir ändå att man som ordinarie får ta lite extra ansvar, vilket gör att man har två avdelningar och inte en att hålla koll på. Med de ordinarie bara gör man saker. Det faller sig helt naturligt. Man säger inget utan det är som att inne hos vissa tar jag fram soppåse och ny blöja, hos någon annan är det tvärtom. Jag tänder, hon släcker. Jag lyfter, hon rättar till. Osv. Det går som i ett invant mönster, och det är ganska skönt. Vikarien jag jobbade med inatt har som nån förunderlig okänsla för rationalitet... Han glömmer ofta att stänga dörrar vilket gör att jag springer extra rundor för att stänga eftersom jag är så dum att jag retar mig på det och tänker att vi vips har två patienter i samma rum utan att ha koll på att det är så, med risk för att någon råkar illa ut. Som en av ord dagpersonalen sa: vikarierna är bra, men de har saknar fantasi för vad som kan hända (och händer). När han hämtar medicin till en av patienterna tar han inte samtidigt medicinen till de två nästkommande vi går in till utan springer hellre fram och tillbaka till det låsta medicinskåpet i det låsta köket mellan varje. Det är småsaker och spelar egentligen ingen hysteriskt stor roll, och gör honom definitivt inte till en dålig vikarie, men det går som inte lika smidigt då. Och jag säger ju ingenting heller utan tänker hellre "Spring du så står jag här och väntar...". Jag orkar helt enkelt inte.

Larmen har flippat ut helt också. De har väl aldrig fungerat särskilt bra, men nu är det illa. Vi hade ett larm (det är rörelselarm som står på golvet i respektive fallriskpatients rum, ca 50% av de boende, som skickar signal till en larmtavla som i sin tur ringer då någon sätter ner fötterna eller kastar ner kudden/täcket på golvet etc) som okynneslarmade en dryg timme innan vi helt enkelt tröttnade och drog ur det ur väggen. Efter två minuter larmade det igen. Trots att det inte ens sitter i. Hos en annan var det tvärtom, där fann jag en man på golvet, krampaktigt hållande i sin säng, alldeles bredvid larmet som inte sa ett knyst. Med tanke på att jag kollar till alla varannan eller var tredje timme så kan han ha suttit så ett tag. Men ett nytt larmsystem som inte är uppfunnet under stenåldern kostar för mycket pengar. Dessutom skulle det reducera stress hos skötarna och så kan vi ju inte ha det.

26 dagar kvar till valet.