Aldrig bra att vara upprörd när man skriver, men nu är jag nog lite det. Ska försöka att inte göra det här inlägget alltför omständigt och långt.
Jag har varit på stan mest hela dagen idag, klippt mig och annat nyttigt. Hämtade Mattias tidigt från jobbet, vid halv fyra. Vi gjorde några gemensamma ärenden och bestämde sedan att vi skulle äta lite snabbt på Frasses på Ersboda (Frasses för icke norrlänningar; stor hamburgerkedja i den här delen av landet). Redan när vi kom in och jag gick mot beställningsdisken fick jag känslan av att något var fel. Stämningen var jättekonstig. Mattias avvek från min sida snabbt och tog ett bord medan jag beställde. Fyra tjejer jobbade som jag kunde se, de hade knappt koncentration att höra min beställning utan sneglade hela tiden mot en kille som satt i ett av hörnen i lokalen. Jag frågade vad det var frågan om och de berättade ivrigt att killen hade suttit ihopsjunken sådär i över en halvtimme utan att man hade fått kontakt med han. "Han ser konstig ut", sa de. Jag frågade om ambulans var på väg, men de hade tydligen inte ringt, utan frågade då som förvånat om de borde det. "Han har små pupiller, vet du kanske något om sånt?", frågade den ena halvt uppfodrande varpå jag svarade att det spelar väl ingen roll, bara ring för Guds skull. Istället för att ringa gick då den ena tjejen ut och satte sig på huk framför killen och frågade hur det var. Efter flera frågor fick hon ett ummande till svar. Hon sa då "Är du trött kan du inte sitta och sova här förstår du".
Jag gick fram när jag var klar med betalningen och såg då en kille i kanske 30-årsåldern, klädd i hantverkarkläder med måttstock och allt det där, och keps, såg ut som att han just kommit från arbetet. Framför låg en orörd hamburgare och två mobiler. Pommesen hade hamnat på golvet. Hela hans figur var ihopsjunken och han såg väldigt blek ut. Jag kollade att han andades och noterade att ögonen var nästan fullt öppna, stirrande. Då kom Mattias och jag sa åt honom att ringa. Han fattade läget på en sekund. Runt om oss var alla i restaurangen tysta och tittade och någon sa att det var ju bra att vi ringde kanske.
Vid det här laget var jag lite irriterad men jag gick och sa till personalen att nu har vi ringt efter ambulans, ni kan ju hålla koll iaf. Det tittade på mig som om jag vore dum. Efter ett par minuter kom en av tjejerna ut till oss och sa att nu hade de minsann också ringt. Jamen grattis!
Knappt tio minuter senare kom ambulans och kort därefter polisen. De försökte få kontakt med killen som verkade väldigt borta och svarade lulligt och svagt irriterat på frågorna. Därefter gick vi till bilen och körde hem så jag vet inte hur det gick. Det kändes hemskt med alla som bara glodde på honom.
Jag vet inte vad som hade hänt, eller om ens något hade hänt med säkerhet. Men det som gör mig förbannad är att man kan sitta på en restaurang i över en halvtimme, ihopsjunken och okontaktbar utan att någon ringer efter hjälp. Jag tror att tjejerna trodde han var påverkad av något, men oavsett vad orsaken var så ringer man väl på hjälp i ett sådant läge? Ingen, det var fler än 15 personer i lokalen, ringde. Hur kan det vara såhär? Jag blir illa berörd och förbannad rent ut sagt. Tänk om det hade varit någon av deras anhöriga? Spelar det någon roll om man tror att det är "självförvållat" genom droger eller varför var det så viktigt att fastställa orsaken för innan de ringde? Det är inte deras/vårt jobb. Vad kan hända om man ringer och det inte visar sig vara så allvarligt? Vari ligger faran? Gör man bort sig? Blandar man sig i för mycket? Vad?
Jag tvekar aldrig att ringa, inte ens då jag är osäker på om någon annan har ringt redan, vad spelar det för roll? Jag har ringt då jag misstänkt rattfyllon i bilar framför mig såväl som när människor (alkisar eller inte!) gjort illa sig. Vad är problemet? Är det en sådan här värld vi skapat oss nu? Ska människor kunna sitta och i stort sett dö framför våra ögon medans vi äter hamburgare? Det är inte första gången jag är med om eller hör om något sådant här, och det gör mig så förbannad!
Jag har varit på stan mest hela dagen idag, klippt mig och annat nyttigt. Hämtade Mattias tidigt från jobbet, vid halv fyra. Vi gjorde några gemensamma ärenden och bestämde sedan att vi skulle äta lite snabbt på Frasses på Ersboda (Frasses för icke norrlänningar; stor hamburgerkedja i den här delen av landet). Redan när vi kom in och jag gick mot beställningsdisken fick jag känslan av att något var fel. Stämningen var jättekonstig. Mattias avvek från min sida snabbt och tog ett bord medan jag beställde. Fyra tjejer jobbade som jag kunde se, de hade knappt koncentration att höra min beställning utan sneglade hela tiden mot en kille som satt i ett av hörnen i lokalen. Jag frågade vad det var frågan om och de berättade ivrigt att killen hade suttit ihopsjunken sådär i över en halvtimme utan att man hade fått kontakt med han. "Han ser konstig ut", sa de. Jag frågade om ambulans var på väg, men de hade tydligen inte ringt, utan frågade då som förvånat om de borde det. "Han har små pupiller, vet du kanske något om sånt?", frågade den ena halvt uppfodrande varpå jag svarade att det spelar väl ingen roll, bara ring för Guds skull. Istället för att ringa gick då den ena tjejen ut och satte sig på huk framför killen och frågade hur det var. Efter flera frågor fick hon ett ummande till svar. Hon sa då "Är du trött kan du inte sitta och sova här förstår du".
Jag gick fram när jag var klar med betalningen och såg då en kille i kanske 30-årsåldern, klädd i hantverkarkläder med måttstock och allt det där, och keps, såg ut som att han just kommit från arbetet. Framför låg en orörd hamburgare och två mobiler. Pommesen hade hamnat på golvet. Hela hans figur var ihopsjunken och han såg väldigt blek ut. Jag kollade att han andades och noterade att ögonen var nästan fullt öppna, stirrande. Då kom Mattias och jag sa åt honom att ringa. Han fattade läget på en sekund. Runt om oss var alla i restaurangen tysta och tittade och någon sa att det var ju bra att vi ringde kanske.
Vid det här laget var jag lite irriterad men jag gick och sa till personalen att nu har vi ringt efter ambulans, ni kan ju hålla koll iaf. Det tittade på mig som om jag vore dum. Efter ett par minuter kom en av tjejerna ut till oss och sa att nu hade de minsann också ringt. Jamen grattis!
Knappt tio minuter senare kom ambulans och kort därefter polisen. De försökte få kontakt med killen som verkade väldigt borta och svarade lulligt och svagt irriterat på frågorna. Därefter gick vi till bilen och körde hem så jag vet inte hur det gick. Det kändes hemskt med alla som bara glodde på honom.
Jag vet inte vad som hade hänt, eller om ens något hade hänt med säkerhet. Men det som gör mig förbannad är att man kan sitta på en restaurang i över en halvtimme, ihopsjunken och okontaktbar utan att någon ringer efter hjälp. Jag tror att tjejerna trodde han var påverkad av något, men oavsett vad orsaken var så ringer man väl på hjälp i ett sådant läge? Ingen, det var fler än 15 personer i lokalen, ringde. Hur kan det vara såhär? Jag blir illa berörd och förbannad rent ut sagt. Tänk om det hade varit någon av deras anhöriga? Spelar det någon roll om man tror att det är "självförvållat" genom droger eller varför var det så viktigt att fastställa orsaken för innan de ringde? Det är inte deras/vårt jobb. Vad kan hända om man ringer och det inte visar sig vara så allvarligt? Vari ligger faran? Gör man bort sig? Blandar man sig i för mycket? Vad?
Jag tvekar aldrig att ringa, inte ens då jag är osäker på om någon annan har ringt redan, vad spelar det för roll? Jag har ringt då jag misstänkt rattfyllon i bilar framför mig såväl som när människor (alkisar eller inte!) gjort illa sig. Vad är problemet? Är det en sådan här värld vi skapat oss nu? Ska människor kunna sitta och i stort sett dö framför våra ögon medans vi äter hamburgare? Det är inte första gången jag är med om eller hör om något sådant här, och det gör mig så förbannad!
1 kommentar:
Fasen! Man blir ju upprörd bara man läser!!! Ja, man kan ju verkligen undra vad vi är så föbannat rädda för?! "Sköt dig själv och skit i andra" verkar va tidens melodi i bland...
fanny
Skicka en kommentar