Columbine

I tisdags skulle jag med vårt oväntade kattillskott (mer om det senare) till veterinären så jag tog en hemmadag. Lite jobb (mindre än jag först tänkt, men det kändes skönt att plocka lite flex), en post-veterinärbesök-lunchlur med kissen och sen en del slappande framför blandade dokumentärer. 

Jag fastnar ju gärna, som bekant. Och det gjorde jag väl lite i tisdags också. Det började med en Ted Talk där mamman till en av pojkarna som utförde den kanske mest kända skolskjutningen i USA; den på Columbine-skolan 1999, berättade om hur hon försökt överleva. Det var väldigt intressant och ett perspektiv som jag ofta saknar annars. Det är ju ofta just så att det faktiskt finns någon form av offer på fler sidor än en. Hon förlorade också sin son men hur sörjer man en massmördare? Hur möter du sörjande föräldrar till barn som din son mördat på den lokala butiken? Väldigt starkt. Och ovanligt; de anhöriga till gärningsmännen finns sällan med i dokumentärerna eller diskussionerna efteråt.

Sen fortsatte jag och sökte efter några dokumentärer med lite perspektiv på det hela. När åren gått och de initiala "sanningarna" om farlig Marilyn Manson-musik, ogrundad kritik mot föräldrarna, teorier kring farliga dataspel, psykosframkallande antidepressiva och nån slags "Trench coat mafia" bytts ut mot mer genomtänkta teorier, analyser och fakta. Jag såg ett par dokumentärer på youtube och därefter lyssnade jag på en podd från P3 Dokumentär från 2018, som kanske var den mest intressanta av alla.

Det är ett så tragiskt och märkligt "fenomen" och det blev som extra sorgligt då jag hörde ett utdrag ur Clintons tal till nationen efter händelsen där han mer eller mindre lovade göra allt han kunde för att motverka att det skulle kunna ske igen. Tjugo år senare är USA mer beväpnat än någonsin och skolskjutningar skapar knappt rubriker längre då de är så vanliga.

Som alltid när det kommer till crime-dokumentärer så försöker jag förstå varför det händer men jag går som nästan alltid bet. Jag lyckas inte förstå. Och det är väl det som är så skrämmande; förstår vi inte så kan vi inte förutse eller kontrollera det.

Mellan serier

Jag är lite mellan bra tv-serier för tillfället. Jag har några på önskelistan men flera av dem tänkte/ville jag se med M. Som Chernobyl (2019) tex, som jag tror varenda människa jag träffat har sett och rekommenderar.

Jag såg färdigt The Good Fight, lite utan att vara beredd på det. Plötsligt kändes det som ett säsongsavslut och några minuter senare så var det slut. Jag såg också färdigt på Dead to Me, trots att jag initialt var skeptisk. Jag vet inte om det var pausen som gjorde att jag såg den annorlunda, men plötsligt kändes den som finare, roligare på nåt vis. Lika förutsägbar dock, men det måste ju inte alltid vara dåligt. Men nu ser jag fram emot att det kommer en andra säsong.

En långtråkig/trött helgdag så trillade det ner ett erbjudande på HBO igen så nu har jag tillfälligt öppnat det kontot igen. där finns förstås Chernobyl så det var ju lite oundvikligt, men det finns också en hel del annat att testa tills M är på "rätt humör" för att börja se den.

På HBO fanns Divorce (2016) med Sarah Jessica Parker och Thomas Haden Church i huvudrollerna som det "skilsmässiga" paret. Jag har sett de fem första avsnitten nu och kan väl inte påstå att jag är riktigt fast. Grejen är att jag inte gillar en enda karaktär hittills. Alla känns som personer jag helst skulle vilja undvika att ha i mitt liv faktiskt. Det gör det lite svårt för mig då. Utöver det så stör jag mig på de orimligt svartmålade ögonen på Parkers karaktär Frances och kan verkligen inte ta Churchs karaktär Robert på allvar med den där töntiga och fake-looking mustaschen han envisas med.

Ikväll startade jag, efter en rekommendation från en kollega, Lukas Moodyssons nya HBO-serie Gösta (2019) men det blev bara ett avsnitt. Jag fick så ont i magen av den att det inte funkade med fler avsnitt. Inte ikväll iallafall. Han är bra på känslor och balansen mellan fiktion/realism, kanske för bra. Det var bara besvärligt att se den. Jag har ingen ork eller lust för att se saker som får mig att må dåligt.

Så, vara mellan bra, engagerande serier. Inte bra.

The Good Fight (2017)

Jag plöjde igenom resten av avsnitten av The Good Wife (2009). Jag skulle säga att den på det stora hela är en bra serie, men att den tappade fart och fokus de sista två säsongerna. Det blev lite slarvigt gjort, för mycket underfyndig humor som lite förlöjligade hela serien på nåt vis, i ett försök att skämta med sig själva, skulle jag tro. När så mycket av den ursprungliga strukturen gjordes om tappades en del av mitt engagemang. Men, det till trots så var det en bra serie, den gick från att vara en hyfsat stabil 4/5 till som sämst kanske 2,5-3/5. Så still good.

Nu har jag fortsatt med dess spinoff, The Good Fight (2017). I princip samma typ av serie, en advokatserie med rätt så mycket politisk involvering, den här gången kanske än mer av vad som faktiskt pågår. Nu i mitten av andra säsongen (första gick väldigt fort att se) har jag tappat räkningen på hur många gånger Trumps namn eller påstådda skandaler i hans namn nämnts.

 Diane Lockhart, spelad av den fascinerande Christine Baranski, samt en av de senare tillskotten i "wife-serien", Lucca Quin (Cush Jumbo), är kanske de kändaste ansiktena som följde med över till spinoffen, plus en del klienter. Dessutom återkom advokaterna Elsbeth Tascioni och Mike Kresteva i några avsnitt, till min stora glädje. Några av mina favoritbiroller från "wife" spelade av Carrie Preston och Matthew Perry. Och flera nya karaktärer har tillkommit som Adrian Boseman (Delroy Lindo) och Maia Rindell (Rose Leslie).

Men, medan "Wife" kanske hade den mest föredömligt korta introt jag sett på länge i en tv-serie har "Fight" något av det snyggaste. Framför allt när det kommer till musiken, jag gillar den verkligen. Varje gång får den mig att tänka att jag måste gå till operan snart och kolla på symfoniorkestern.


Och ja, det verkar som att jag kanske gett upp om Dead to Me, som jag skrev om, trots att jag håller Christina Applegate högt. Jag såg de där första kanske fyra avsnitten men efter ett avbrott på ett par veckor så har jag inte känt nåt sug efter att fortsätta.

Uppåt, nedåt, framåt, bakåt - 2

Nytt besök hos distriktssköterskan idag. Jag gillar henne. Jag gillade än mer att den vältränade och alerta studenten hon hade med senast nu var utbytt mot en till synes förstående ny student i en kroppshydda kanske tom större än min. Ytligt av mig, men det kändes på nåt sätt som att hennes nickanden var mer instämmande på riktigt. Vi pratade om den mentala utmaningen och hon såg på riktigt ut att instämma i varje ord jag sa.

Resultatet fortsätter att förbrylla lika mycket som det bråkar. Ett ynka kilo på fyra veckor men fem centimeter mindre i midjan. Fråga mig inte hur det går ihop.

Vi bestämde att ses lite oftare, det är en bra trigger att ha mötena att se fram emot. Och hon lyckas nog allra bäst av alla just nu med att få mig att inte känna mig så misslyckad utan snarare lite åt andra hållet.

Det går framåt, om än långsammare än önskat.

 

Busy week

Alltså tröttheten! Jag vet inte om det var en tröst att i princip hela kontoret var ungefär lika trötta och sega idag. Ett större antal av oss på kontoret deltog i varierande fart i Blodomloppet igår, men jag har ju svårt att tro att det skulle vara orsaken. Jag och ett par andra idag dödströtta kollegor gick till exempel 5 km runt, och det hör inte till ovanligheterna för någon utav oss och borde inte ha knockat oss.

Glad jobbtrio!

De här gräsänka-dagarna jag haft sedan M åkte till Irland med jobbet på konferens i måndags har inte riktigt spenderats som jag hoppats. Jag hade tänkt städa, se film, pyssla i trädgården och ta någon tidig eftermiddag och bara vara hemma och softa med katterna. Istället har jag mest bara jobbat, jobbat, jobbat (problemen har som kommit och gått hela veckan) och så varit trött. Och gått blodomloppet, ett väldigt trångt och varmt sådant.

Ja, och så hade jag en rätt märklig intervjuupplevelse. Inte av den jättebraiga sorten heller. Men jag blev en erfarenhet visare och fick mer tydlig riktning kring vad jag vill.

Migrän och magnesiumbrist?

Jag minns inte om jag skrev om det men jag trillade på en artikel om en tysk studie kring migrän för ett par månader sedan. Forskarna hade hittat en eventuell koppling mellan migrän (eller vissa typer av migrän) och magnesiumbrist. Av de som studerades (minns inte hur många men åtminstone fler än ett tiotal, vilket det typ är i kvällspressforskning man kan hitta ibland) så hade ungefär hälften en ganska kraftig magnesiumbrist, vilket man började behandla med kosttillskott.

Eftersom resultatet beskrevs som väldigt lyckat så tänkte jag att jag ville testa. Sedan jag uteslöt (i princip i vart fall) hårdost från min kost hade antalet migränattacker minskat ganska kraftigt redan. Kvar var mest de stressutlösta samt de hormonrelaterade attackerna. Illa nog dock då jag ofta blir halvt oförmögen i flera dagar efter att ett anfall klingat av efter medicinen.

I forskningen användes ganska höga doser magnesium (runt 400 mg/dag) men jag nöjde mig med att försöka hitta en variant som i princip täcker dagsbehovet, eller just under, på 250 mg. Nu har jag tagit dem i drygt 2 månader och jag vet på riktigt inte om det är placebo eller faktiskt effekt men faktum är att jag märker skillnad. Två hormoncyklar har gått men jag har inte haft mer än lite svag antydan till migränkänning en av gångerna. Utöver det en mindre attack (utan aura och utan jag-tror-jag-skjuter-mig-känsla) som gissningsvis var stressutlöst. Och vanlig spänningshuvudvärk ett par gånger förstås.

Som sagt; ingen säker aning om vad som är vad men något tycks i vart fall ha effekt. Jag frågade distriktssköterskan, just när jag var på gång att börja, om det var nåt hon kände till och hon sa att hon hört om en koppling mellan migrän och magnesiumbrist men att det hursomhelst inte fanns någon som helst fara i att testa iallafall.

Så om någon liksom jag sitter efter en tortyrliknande migränattack och i halvpanik googlar efter något att förhindra migränattacker med så kan jag definitivt rekommendera dig att testa magnesiumtillskott. Och nej, jag är inte sponsrad av något särskilt märke, men det är burken på bilden som jag i vart fall använt. Andra märken funkar säkert minst lika bra...

Dead to Me

Jag började se en ny serie på Netflix i helgen, Dead to Me (2019). Den kom upp som ett förslag och så snart jag insåg att Christina Applegate spelar en av huvudrollerna så var jag förstås tvungen att kolla. Hon är, trots att hennes val/utbud av filmer/serier inte brukar vara de bästa, en liten favorit sedan länge. Även hennes motspelare, Linda Cardellini, gillar jag.

Jag hann se fyra avsnitt under helgen. Den passade rätt bra att ha på framför gåbandet. Men sådär superbra var den dessvärre inte. Inte än i vart fall. Den följer den vanliga utstakade linjen alldeles för troget. Som att den tryckt in alla förväntade utvecklingar och "överraskningar" man kunde komma på. Jag ska inte spoila för den som eventuellt vill se själv, men tänk dig att varje sak du tänker skulle kunna hända härnäst faktiskt händer så... Så ja, inte jättespännande. Men lite söt. Hade det inte varit för Applegate hade jag antagligen inte fortsatt förbi avsnitt två. Men vem vet, den kan ju faktiskt ta sig. Märkligare saker har då hänt.

Bra helg!

Att sitta en söndag och känna sig rätt nöjd med sin helg är en ynnest och jag borde ju alltid se till att det är så egentligen. Det krävs inte supermycket, bara att jag har fått pricka av några punkter på en tänkt to-do-lista.

Helgen har annars egentligen inte bjudit på så mycket spännande. En ensamdag med lite bakning och storstädning och idag en tur till svärföräldrarna och återvinningen. I princip. Ja, och så var Lil'sis här ikväll och blev bjuden på middag och glass, utöver att få med sig en stor låda med fröknäcke hem. Det blev totalt tre plåtar fröknäcke igår innan jag bestämde att det fick räcka. Och de har varit uppskattade. Blir perfekt som ett av mellanmålen på jobbet i veckan.

Testade (och modifierade förstås, som alltid) ett nytt matrecept också igår. Mest för att M blev senare hem än vad jag väntat så jag fick lösa middagen utan möjlighet till tilläggshandling. Och då blev det en ärt carbonara som jag sett dyka upp lite här och var på sociala medier. I receptet är den vegansk men då jag hade orimligt mycket philadelphiaost kvar från valborgsbaket så klickade jag i lite av den för att dryga ut havregrädden som annars inte riktigt räckte till. Jag la också till ett par klyftor vitlök som jag pressade i vilket blev väldigt gott. Och så är jag mer brydd om att använda så mycket ekologiskt som möjligt så min variant blev kanske inte riktigt "under tian portionen" som ursprunget. Men billigt ändå. Och oväntat gott! Rökt paprika ger verkligen fantastisk smak åt mat, en riktig favorit i kryddhyllan.

Men prova gärna receptet, det blev verkligen supergott. Och markerades som ett bra val i min mat-app vad gäller näringsinnehåll dessutom (med viss tveksamhet kring själva pastan då, vad gäller kolhydrater). Jag gjorde om det ikväll tills syrran kom och hade då hunnit handla under eftermiddagen så att det skulle räcka till några matlådor dessutom.

Nu ska jag strax göra min over night oats och ställa i kylen och vika sista tvätten så är jag sen hyfsat klar med den här helgen. Några avsnitt av The Good Wife väntar i sovrummet sen.

Mee time

Jag har som det verkar en "Sara-dag" idag. M for tidigt till jobbet, en planerad övertid för något servicefönster som behöver utföras på helgen av ett gäng på hans jobb. Han verkade nöjd då han for och jag är nöjd över lite egentid. (Jag har nog minst ett inlägg i mig gällande behovet av egentid och sociala normer som säger att det är något dåligt. Men det blir en annan gång.)

Jag vaknade efter fem då M var uppe (han som jag nästan aldrig får upp före 6 i veckorna) men la mig när han var på väg igen. Vaknade halv nio (!) och kände mig halvt överkörd. Men skönt att få sova lite extra, jag är annars inte så bra på det.

Katterna är nöjda över att jag haft dörren öppen hela förmiddagen (nu blev det dock skuggigt så nu fick den stängas) så de kunnat gå som de vill. Jag åt frukost på bron i solen och funderade över skiftningarna nu. Igår då vi vaknade hade vi 5 cm snö över hela omgivningen, idag är i princip allt borta igen och jag kunde sitta i solen på bron med bara en tunn kofta över kläderna.

Lite segstartad är jag dock. Jag trodde nog att jag skulle ha varit igång med mitt efterlängtade städande redan men orken har inte riktigt infunnit sig. Men jag har en andra diskmaskin igång, första laddningen fröknäcke i ugnen och jag har åtminstone påbörjat städningen av köket.

Det lät som att M kan bli borta hela dagen och lite önskar jag nästan det så att jag hinner pyssla och städa klart. Jag ska strax dra igång den första av två (tre?) missade filmpoddar i husets högtalare och successivt dra igång min virvelvindsstädning. Kanske knasigt att jag gillar det så mycket men jag gör verkligen det. Det blir synligt resultat och jag får en känsla av att jag presterat bra. Helst lite lite bättre för varje gång dessutom...

Uppåt, nedåt, framåt, bakåt

Jag hade min första "tjockis-träff" med distriktssköterskan igår. Det finns säkert ett bättre (snällare) namn på det men just nu går det under det. Vet inte om jag skrev om det, men de här träffarna var väl det som min 40-årskontroll resulterade i som mest. Det var den udden av den tänkta hälsostjärnan som var lite missbildad. Jag erbjöds stöd i form av träffar och jag tänkte att det var en chans.

Jag gick inte dit med lätthet ska jag säga. Men min kollega pushade på hela veckan och försökte peppa mig, trots att jag kände att resultaten helt uteblivit. Det gick bra till en början i april; jag tappade ganska snabbt ett kilo men så kom påsken och vi hade godis hemma som jag plötsligt bara inte kunde låta bli (eller kasta bort). Upp igen till startvikten och sen hände absolut ingenting. Det trots att jag hämtade och började använda appen Lifesum innan påsken ens var över. Jag har följt den så gott det går (vissa saker är svåra att regga helt enkelt, hembakat fika på jobbet tex), jag har dessutom nått mitt rörelsemål i apple health (via klockan), så pass bra att den föreslagit en ökning av målet två veckor i rad. Jag har promenerat och promenerat och promenerat. Både på gåbandet hemma för att få lite mer tempoträning men också på dagarna mellan möten i olika delar av stan. Jag har stått över fika, jag har gjort bra matlådor, börjat äta frukost nästan varje dag, ätit körsbärstomater och bananer till mellanmål, druckit vatten, inte fallit för suget på kvällarna osv.

Så trots en vikt som vägrat röra sig så motstod jag viljan att ställa in eller skjuta upp mötet och gick dit. Det kändes som ett första straff att behöva slänga upp 200:- i receptionen. Till min ökade skamkänsla fanns där inte bara den dsk som jag träffat sist utan hon hade dessutom en till synes vältränad och alert inskolning med sig under träffen. Great.

Jag trodde hon skulle nöja sig med min hemmavägning från morgonen (så jag åt frukost "som vanligt" innan jag for), men hon ville verkligen att jag skulle stå på hennes våg för att få en riktig jämförelse från sist. Minus 0,2 kg. Sen kom måttbandet fram och jag måste säga att jag inte trodde henne när hon hävdade att jag tappat 4 cm i midjemått. Jag tror fortfarande att hon mätte tokigt men hon insisterade på att det var rätt.

Jag fokuserade förstås på den uteblivna viktminskningen men hon på måttet och sen följde samtal om att vara lite snällare med mig själv. Inskolningen tyckte att jag skulle fira min måttminskning. Vi pratade om min höft som smärtat i flera veckor, att slänga med bättre skor i väskan till jobbet, om tröskeln som plötsligt blivit till att gå tillbaka till att simträna och så bokade vi en ny träff. Jag vet inte om det kommer ha en effekt men samtidigt kanske det inte skadar. Att någon har lite koll på mig, att jag får någon att "redovisa framgångar" för.

Jag tänkte även försöka följa det här:

Vikt: -0,2kg
Midja: -4cm
Framgångar: Frukost 80% av dagarna, klarade rörelsemål
Bakslag: Ont i höften
 

Fredag

Trots kortvecka känner jag mig rätt mör såhär på fredagskvällen. Jag brukar vara sist ut från kontoret på fredagar men idag så packade jag ihop strax efter 16. Nu var jag visserligen på jobbet vid sju och hann bara med en kortare rast så det blev plusflex ändå, men jag hann inte riktigt knyta ihop påsen som jag brukar vilja på fredagar. Och hann inte få ihop mitt fredagsmejl till medarbetarna heller, så datorn fick följa med hem. Då kan jag pyssla med lite smågrejer under helgen.

Och nästa vecka är det ytterligare en röd vardag. Det är helt klart både för- och nackdelar med det. 

Jag brukar hålla fredagar så mötesfria som jag kan just för att hinna samla ihop huvudet, knyta ihop veckan som varit och göra listor för kommande vecka. Då kan jag gå hem mer ledig. Men veckan har som sagt varit en riktig mötesvecka. En rolig sådan med mycket blandning på mötena.

Ikväll jag öppnat en miniflaska prosecco som jag tänker ta med mig in i sovrummet till ett par avsnitt av mina nya maratonserie The Good Wife (2009). M har redan somnat framför Star Trek i soffan. Han kom från jobbet alldeles rödögd som om han svept prosecco hela dagen, men det är pollensäsongen som slagit till med kraft. Därav det tidiga däckandet. Dags för det årliga tjatet om antihistamin, med andra ord...

2.0

Jag har varit ganska duktig på att varva ner under ledigheten, på sätt och vis i vart fall. Jag har tagit mig tid att läsa en del sparade artiklar om ditten och datten och har letat info om paddling inför sommarsäsongen. Till exempel. 

Och så har jag kollat en del recept och blivit duktig på gåbandet igen under ledigheten. Det känns som att jag äntligen äntligen fått upp farten igen och jag hoppas att det håller i sig. Jag räknar intaget via Lifesum den här gången, gratisversionen än så länge. Jag har läst en del forskning om viktminskning också och det är sannerligen ingen skojig läsning. Det känns snudd på mer dödsdömt som projekt än att stoppa den globala uppvärmningen. Samtidigt som det ger mig en förklaring och en liten liten (den klenaste) tröst för att jag inte höll mig kvar sist. Jag vände innan jag var tillbaka fullt ut igen (liiiiiten vinst), men nederlaget har ändå varit satan så stort. Jag har klandrat mig så oerhört mycket, verkligen inte varit snäll mot mig själv (vilket inte alls hjälper, kan jag meddela).

Nya tag, nya vinster. Det känns lite bitterljuvt att dra igång igen men vad har jag för val? Hälsoaspekterna är mer än lovligt påtagliga igen. Smärta i kroppen som är tillbaka och kläder som bara inte passar riktigt som de ska. Plus allt det psykiska och den tappade självkänslan.

Men det är bara att köra på, inte sant? Restaurering 2.0.

Påskledigt

En lång påskhelg är snart över och det vankas arbetsdag imorgon igen. Det må vara 4-dagarsvecka men jag vet att min kalender är mer än väl inbokad dessa dagar. Mycket möten, men en hel del av dem ganska spännande. Imorgon är det tex möte hela eftermiddagen men inresta konsulter från Stockholm. Det brukar vara roliga och givande möten.

Annars har jag kanske inte varit riktigt så produktiv på min ledighet som tex instagram vittnar om att andra varit. Men jag har fått en del städat. Bl.a vardagsrummet som fick en liten extra anti-damm- och anti-datorer-genomgång när M inte var hemma. Vi har fortfarande märkligt många datorer där, men nu står allt som inte kan anses vara bärbart åtminstone gemensamt i en hörna där det är okej att de står för nu.

Vi var hos svärföräldrarna på påskafton, vilket var trevligt. De bor så idylliskt såhär års. Eller ja året runt egentligen, men just när värmen börjar komma så blir det som särskilt mysigt. Det är det ju här också men skillnaden att bo i ett område där vägen slutar och där de flesta hus bebos enbart sommartid är att det ändå är lite tystare där, lite mer flytande gränser, lite friare och ja, tyst (tål att påpekas två gånger). Något jag uppskattar mer och mer som det verkar. Jag vill egentligen inte bo ensligt, men jag stör mig mer och mer på trafiken genom vår by, som inte alls går så långsamt som jag hade önskat. Kanske för att vi betydligt mer rörliga (och icke-upplärda) katter nu, som jagar varann och ekorren och som inte alls vill lära sig att vägen är farlig.

Och så har våren verkligen kommit på allvar. I torsdags hade vi trädgården full av snö, nu är det nog mer barmark än snöpartier, åtminstone ungefär 50/50. Vi satt på trappen de första mornarna och åt frukost. Sen har det varit lite mer mulet och idag även en del blåst så det har för min del känts för kallt. Jag tänkte städa bilen invändigt just för en stund sedan men händerna blev snabbt kalla i skuggan på uppfarten. Får se om jag gör ett nytt försök senare.

Over night oats

Jag har förresten provat att äta over night oats till frukost på jobbet två mornar nu. Den som påstår att det är gott måste ju ha nåt bekymmer. Jag har använt mig av havremjölk båda gångerna och smaksatte med kardemumma dag ett och lite äkta vanilj dag två. Ingen revolution nån av dem... Bärblandningen med tinade blåbär och hallon lyfter förstås och är nog det som gör det ätbart. Annars smakar det faktiskt rätt och slätt precis vad det innehåller; blötlagda havregryn.

Men jag får erkänna att det inte varit så dumt med frukost. Det och askarna med ekologiska körsbärstomater som jag haft på skrivbordet och mumsat på har tex gjort att jag inte varit vrålhungrig vid 11-tiden som jag brukar vara. Så det kanske funkar. Vi får väl se. Det känns som en bra grund. Nu ska det bara till ännu lite mer rörelse i gammkroppen också så kanske jag är på banan igen.

Messy bun

Ikväll sitter jag i soffan framför blandade tutorials på youtube igen och försöker lära mig åtminstone några enkla håruppsättningar. Den där "enkla" bohemiska uppsättningen jag försökte mig på då jag skrev om det sist, har jag testat ett par gånger till. Det blev bättre men fortfarande inte bra nog för att visa mig ute i. Har gett upp den för stunden.

Ikväll försöker jag mig istället på en "messy bun", dvs en ganska lågt sittande, lite slarvig knut. Brukar väl göras med hjälp av en munk, vilket jag äger efter mig shoppingrunda med work wife Frida, men den är på jobbet i väntan på att vi ska ha tid nån rast att låta henne testa det i mitt hår och i bästa fall lära mig hur. Men jag hittade en video där man gör en egen typ av munk med hjälp av en uppklippt strumpa som man rullar ihop till en form av munk. Easy enough.

Första försöket blev faktiskt inte helt illa. Jag har inte de bästa speglarna så det var svårt att riktigt se resultatet på nära håll så jag rådfrågade låtsasmaken. "Ska det hänga ner hår sådär?" var hans reaktion... "Kanske inte riktigt så, du får tänka bort det." Så var han tyst ett par sekunder. "Fint!" Jag gillar när han försöker supportera mina blandade upptåg.

Så jag fortsätter att öva. Det hade ju varit skojigt att ibland kunna vara lite mer fancy än median-tafflig. Idag påpekade t.ex Frida att jag inte ens lyckats ta på mig örhängena, de hon fick mig att köpa i söndags, riktigt rätt. Tydligen skulle ena delen sitta bakom örsnibben. Hur skulle jag kunna veta det? Skönt att kunna roa lite kollegor på fikarasten, hihi...

Söndagen

Jag hade en ruggigt bra söndag för övrigt. Trevlig (och väldigt välsmakande) brunchdejt med "tantvännerna" (de bästa) på Tonka och en shoppingrunda med min work wife som erbjöd sig att vara lite pushig och får mig att handla lite nytt. Och hon lyckades ganska bra, nästan för bra, jag hade (som alltid då jag lägger pengar på mig själv) "utgiftsångest" en stund på kvällen. Men jag har nya byxor (som jag aldrig skulle köpt om jag varit själv i butiken), en kavaj (från rean!), ett par scarfsar (heter det så?), örhängen, hårsnoddar och ett set med ögonskuggor. Inte alls dåligt, jag var riktigt imponerad av mig själv efteråt.

Och så var det trevligt att hänga lite utanför jobbet, om än något ovant. Men det behöver jag väl med. Då har jag kanske chans att vara lite mindre sorglig vid nästa jämna-år-kontroll.... Jag kom då hem och kände mig glad och nöjd.

Imorgon väntar lite mer nya äventyr och det finns också skojiga planer till helgen som kommer. Det skulle kunna bli en riktigt bra vecka.

Med vår i luften!

Jag har en plan

Jag hade min uppföljning på 40-årskontrollen idag. Samma glada, lättsamma distriktssköterska som tog emot mig sist. Hon gick igenom delarna av det som skulle bli en stjärna, steg för steg, och det blev väl också nästan en stjärna. Med en liten missbildning i vikt/bmi/midjemått-hörnet. Jag stirrade på det hörnet och hon försökte vrida om mig och se att jag faktiskt hade max på sex av nio uddar. Bra på två andra. Men den där sista störde mig.

Vi pratade om det en stund. Hur bra det först gick och hur mycket det förändrade min hälsa. Hur sen det senaste året varit med stressen på jobbet, hur simning före jobbet byttes ut mot en extra timme på kontoret istället, trötthet, viktuppgång, ångest, skam och besvikelse. Utan att det blev drällande och eländigt; hon lyssnade och hade kloka saker att säga utan att vara klyschig. 

Sen blev hon lite mer allvarlig och försökte banka in frukostbudskapet i mig. Och mellanmål. Jag lovade att prova. Hon frågade om rutiner och föreslog frukost på kontoret snarare än hemma. Jag äter ibland en kopp yoghurt vid skrivbordet då jag börjar jobba men det var lite underkänt. Så ikväll har jag blandat min första burk med "over night oat" och preppat med en liten extraburk med bär från frysen. Skeptisk, men villig att prova. Trendigt värre.

Och så erbjöd hon stöd. I all sin enkelhet, men det var oväntat välkommet. Så planen är att ses en gång i månaden och följa utvecklingen. Inte så dumt, tror jag, kanske den spark i baken eller morot som jag behöver. Använda mitt behov av att bevisa min kapacitet som en motor, åtminstone i början.

Så en plan!

Blandade vårtecken

Det är vår på gång ute. Vattenfyllda diken och snödrivor som minskar i storlek i hög fart just nu. I morse när jag var i källaren och sökte efter min säck med undanlagda ytterkläder (i jakt på en ev vårjacka för att slippa handla en, eftersom det verkar smått omöjligt) så hörde jag ett "vattenljud" och såg att en stora golvbrunnen var översvämmad, bara några millimeter från att rinna ut och över hela källargolvet. Dräneringsbrunnen var full av vatten så vi satte kopplade in pumpen som forslade ut flera kubikmeter med smältvatten ut över tomten. Väldig tur att jag upptäckte det då jag gjorde.

Det märks också på all päls som plötsligt sprids över huset. Med fyra katter är det förstås alltid päls spår av päls i vårt hem, men nu är det mer som en tunn matta över en massa saker. Jag och Alice har fått rutin på att borsta henne varje kväll så nu kommer hon upp i sängen så snart hon hör ljudet av att jag tar fram borsten.  

M påminde mig häromkvällen om hur det var för bara ett år sen då hon i princip aldrig hoppade upp i sängen om vi var där utan alltid hade lite av ett avstånd till oss, skeptisk till vad som skulle kunna ske. Det tog verkligen lång tid för henne att lita på oss. Hon har fortfarande oro i sig och backar så fort man gör en snabb rörelse eller då något låter plötsligt. Väldigt sorgligt. Men vi försöker fokusera på framgångarna. Att hon frivilligt kommer upp i sängen och efter en stund tom lägger sig på rygg och låter mig borsta hennes lurviga mage är ju ett riktigt gott betyg ändå. 

Nu i april har vi haft den äran att vara hennes personal i två års tid!

Mer piff

På tal om makeup så flexade jag från jobbet en dryg timme tidigt idag och gick ner på stan en sväng. Verkligen evigheter sedan sist. Jag hade ett "mission" att hitta en ny foundation och hade läst på lite innan vad jag skulle kunna testa som skulle funka med min extremt torra hud. Jag blev ganska direkt sedd av en expedit och innan jag riktigt förstod hur så satt jag i en stol och blev både avsminkad och sminkad. Det var ganska tomt i butiken så hon tog sig snabbt tid. Läskigt som attan kan jag lova.

Men det var ett lyckat grepp för hennes del, jag gick därifrån med en beställning på en ny foundation (och en burk från prov tills det ska komma in), en ny concealer och ett antal olika små prover på grejer till ansiktet som tydligen var bland det torraste man kan uppbringa... 

Återstår att se om jag lyckas lika bra som hon gjorde när jag ska använda det imorgon.

Försök till håruppsättningar OCH ny makeup; det måste vara vår i luften! :)

Piff

Jag har fått rätt långt hår plötsligt (eller ja, kanske inte plötsligt, men lite oplanerat åtminstone), vilket jag tror att jag trivs rätt bra i, men jag blir lite less på att det liksom inte riktigt har nån tänkt frisyr. Min kollega, som har galet långt hår, är superduktig på att göra en massa olika häftiga flätor, uppsättningar och skarpa knutar och jag kan på sin höjd sätta upp en hästsvans.

Jag sökta på enkla (med betoning på enkla) uppsättningar på youtube för att få lite tips, men nivån på "det här kan alla lyckas med, det är superenkelt" är tydligen lite över min förmåga. Jag köpte hårband efter en sån instruktion och försökte följa den men det som skulle bli en "slarvig men snygg uppsättning som passar alla, på festen eller kontoret" blev något som snarare såg ut att sitta på en övervintrad hippie som sovit i tält i 4 dagar på Woodstock. Som en fd snygg uppsättning, ungefär.

Lite såhär, fast kanske ännu mindre överensstämmande...

Jag hade långt hår den större delen av min uppväxt, hur kommer det sig att jag aldrig lärde mig göra håruppsättningar? Jag ska inte ge upp än, övning ger färdighet, heter det ju.

Idag hade jag ändå håret uppsats i en tofs med ett hårband med blå långa band i, som jag köpte i tisdags. Väldigt lite utanför det vanliga men direkt kände jag mig lite fånigt piffig. Vet inte om jag kan förklara det bättre än så, men det är väl ett av grundorsakerna till att jag är dålig på "piff". Det känns ovant och märkligt så snart jag gör något utöver det vanliga. Samma med makeup, det minsta utöver mitt vanliga basic så känns det ungefär som om jag gick ut bland folk med ett stort horn i pannan...

Men så tänkte jag kjolar och klänningar också för bara ett par år sedan och nu har jag plötsligt det oftare än byxor och trivs väldigt bra i det. Så, bara att öva med andra ord.