Tröttmössa

Jag är så galet trött! Helgen som gick kändes det bitvis som att jag gick i sömnen. Hade på riktigt svårt att hålla uppe ögonen då jag satte mig ner. Men istället för att bara kapitulera och bestämma mig för att jag faktiskt behövde vila så körde jag på som planerat. Det är ju en del på gång nu inför flytten och så ville M att jag skulle följa med till sina föräldrar och hjälpa till med en grej. Det hade ju varit okej om jag åtminstone sovit ut, men jag vaknade tidigt ändå. Delvis pga ett tonårigt kattgäng i huset som vaknar innan solen gått upp och velodrom-springer över sängen tills gammkatta surar till och smäller till nån av dem i farten... Action, med andra ord.

Jag har förvisso jobbat rätt mycket sistone. Väldigt mycket möten efter varandra och en del kvällsarbete för att hinna med det som blir liggande då mötena tar upp dagarna. Plus en sen övertidskväll för att hinna med ett projekt jag och tre kollegor är med i, vilket är skitkul men som tar tid. Vi har redan en till likadan kväll inbokad nästa vecka. 

Men, jag tror inte att det är riktigt hela orsaken. Jag tror att jag har nåt skräp i kroppen som inte riktigt bryter ut. Jag har haft kli i halsen till och från och känt mig febrig, men aldrig direkt sjuk. Så det kanske är det. En kollega till mig verkar ha ungefär samma känsla, så det är väl nåt skräp på jobbet. Det har vabbats en väldig massa där det senaste.

Som sig bör i vabbruari.

Slutet

Jag såg klart de sista två avsnitten av Episodes (2011) igår kväll. Först lite besviken över att det bara var två kvar av säsongen, men mot slutet av sista avsnitten började jag så inse att det nog var det sista någonsin. Vilket visade sig stämma. Ingen sjätte säsong alltså.

Jättetrist, men jag hoppas att jag får återse skådespelarna i nåt annat snart. Inte minst Matt LeBlanc, som jag sett i väldigt lite sedan Friends (1994) las ner för evigheter sedan nu (14 år sedan!!).

Episodes

Jag har börjat se Episodes (2011) igen. Säsong 5 gick tidigt i höstas men det blev som inte av att jag såg den då, men så fick jag ett il igen nyss. Jag vill minnas att jag tyckte att säsong 4 tappade lite men jag tycker att den här säsongen, halvvägs in, är riktigt bra.

Det är ju ingen succéserie kanske, och det är sällan jag träffar på någon som känner till den, men jag gillar den. Lite för nostalgin förstås, med Matt LeBlanc som gammal Friends-skådespelare (spelar sig själv, med andra ord), men också för den riktigt bra humorduon Stephen Mangan och Tamsin Greig. Också Kathlene Rose Perkins är bra som den svag/starka Carol och John Pankow gör en av de bättre slisktyperna jag sett på tv. Han är som gjord för #Metoo-rubriker...

Bara några avsnitt kvar nu av den här femte säsongen, men sen hoppas jag förstås att den lever vidare i en sjätte. Det behövs en sån här lättsam, opretentiös och underfundigt rolig tv-serie bland alla draman och thrillers i tablån.

Återvändande

Kom på att jag kanske inte ens skrivit att M flyttar hem igen? Så är det i vart fall, han fick ett fint jobberbjudande i Umeå som han tackat ja till och nu kommer han hem igen. Det kändes lite läskigt till att börja med faktiskt. Fantastiskt roligt, förstås, men också lite läskigt. Och med tanke på hur många gånger han frågat om jag är glad, fortfarande vill att han ska komma hem etc, så har han nog känt det lite så med. Inte så konstigt kanske, det var ju lite ansträngt innan han flyttade. Men saker var annorlunda då, och jag ser verkligen fram emot att han kommer hem. Det är lite som att axlarna sjunker ner en bit då jag tänker på det. 

Och han hade redan packat ner alla sina saker före förra helgen, trots att det är 1,5 månad kvar tills han ska lämna Sundsvall. Ett par tallrikar, glas och bestick kvar, lät det som när han berättade. Ivrig, med andra ord. Och jag tror väl inte att det bara är huset och katterna han längtar hem till.

Möten....

Ikväll är jag helt mör efter en heldag i möte. Jag sitter med i projektgruppen för införandet av ett nytt system till verksamheten och det är nu fullt igång. Det har varit mycket avtal- och regelprat igår och idag men idag fick vi till sist påbörja det praktiska arbetet i själva systemet. Det fortsätter imorgon och det känns riktigt kul. Inte minst när förbättringarna mot det befintliga redan syns tydligt, det är motiverande om något.

Men även om jag sitter i rätt mycket möten på jobbet så tar heldagar musten ur mig. Jag tror att det kanske jobbigaste är att sitta en hel dag. Jag har ju haft mitt skrivbord i ståläge i över ett år nu och det har verkligen blivit en vana att jobba stående. Det är bekvämt och det gör mig klart mer alert. 

Torsdag och fredag blir det än mer sittande då jag har bokat in ett antal medarbetarsamtal som ännu inte blivit av. Alla möten gör att annat blir lite lidande så egentligen skulle jag nog ha behövt en del arbetstid i helgen, men det är svårt nu när vi försökt få fart i förberedandet inför att M flyttar hem igen. Orkar jag får jag väl ta en jobbkväll istället.

Tur att jobbet är kul, det blir ju lite enklare på så vis...

BAFTA

Igår var det dags för ytterligare en filmgala; den brittiska BAFTA. Jag har inte sett den, den brukar inte gå att finna så lätt på nätet, men jag har läst lite om hur det gick. Både Three Billboards... och The Shape of Water var vinnare och det var väl ingen överraskning. Och trots mitt fundersamma inlägg om favoriter i förra veckan så måste jag nog säga att det är de som lämnat störst intryck på mig, än så länge. Av dessa två håller jag nog den förstnämnda kanske lite högre för att den kom mig närmare, men å andra sidan så är den sistnämnda kanske mer ovanlig och en film som lämnat mig grubblandes ett flertal gånger.

Ett par veckor kvar nu till den stora Oscargalan och jag har fortfarande sett alldeles för få filmer. Men än finns ju tiden. Om jag ids nån kväll i veckan ska jag försöka skriva lite om de jag sett hittills.

A place for poop

Jakten på den perfekta kattlådan fortsätter. Jag vet inte hur många vi passerat under åren med allehanda olika tillbehör för att försöka undvika att det blir en massa kattsand på golvet eller att det luktar alltför mycket. Vissa lådor har funkat helt okej, andra har mer eller mindre ratats av katterna som hittat andra vägar. 

Jag minns tex den första med svänglucka som slog igen på katten Minas svans. Hon blev rädd och skrek till och hennes två äldre kompisar kom (som alltid då hon pep) till undsättning. Smilla ställde sig mitt i ingången (antagligen inte helt medveten om vad som sen skulle ske utan kanske primärt för att se vad som hänt) varpå katten Rosa började ösa ut sand från lådan ut på golvet. Lösning!

Just nu känns det som att den vi har främst är lite liten för fem katter (!) och att den inte riktigt lyckas hålla sanden inne utan hela badrummet blir som strösslat med lite sand, vilket blir dåligt ihop med duschen. Vita fläckar av bentonitlera lite här och var på golvet i huset, bland annat i trappen upp till övervåningen, vilken jag skurade igår. Nu kan spridningen bero på sanden vi har också, så vi ska testa en annan sort.

I helgen for vi och kollade på lådor som har ingången uppepå själva lådan istället. Som Modkat, den är dessutom riktigt snygg. Ser väldesignad ut. Vi dröjde vid den ganska länge men så funderade vi på om det inte skulle vara att riskera göra det väl besvärligt för vår åldring. Just nu går det bra, hon är fortfarande smidig och rörlig, men vi vet ju inte hur hon blir sen. Och det är dessutom ett helt nytt tänk.

Istället hittade vi den här på nätet som vi gillade:

Cleanstep, ser den inte lite ut som ett hus hemmahörande på Tatooine? Den är beställd, så vi får väl se vad som kommer hem, om den ser lika mycket Star Wars ut på riktigt. Och jag hoppas att kollektivet ska bli nöjt över inköpet.

Världen är tokig

På radion i morse sa de att den hemska skolskjutningen i USA inatt var den 18:e i år. Jag tänkte att de måste ha fel, men att det kändes konstigt att de halvvägs in i februari skulle ha tänkt att det fortfarande var 2017. Jag bytte kanal en stund och även där kom uppgiften. 18 på 6 veckor? Kan det stämma?

Jag skrev det till M i ett chattmeddelande och en stund senare kom ett svar att det visst var den 273:e skolskjutningen sedan 2012. Så 18 bara i år och alltså 273 skolskjutningar på drygt sex år? Helt vansinnigt. Det låter ju helt åt fanders, varför har inte det fått större rubriker?

Och kanske än mer märkligt; varför är det inreseförbud och murar som diskuteras i USA och inte det här? Visst, det diskuteras vapenlagar men om något så blir det ju inte svårare att få tillgång, snarare enklare. Åtminstone känns det så. T.ex stoppade Trump lagen som Obama påbörjade som skulle göra det svårare för psykiskt sjuka att skaffa vapen. En lag som föreslog efter att 20 små barn sköts ihjäl på en skola. Snarare verkar Trumps svar vara att om alla bara är beväpnade så kan de ju försvara sig mot tex skolskjutningar. Som att skicka beväpnade barn till skolan lagligt skulle vara svaret på det här.

Ibland känns världen helt uppochner.

Smilla-uppdatering

I måndags var vi på återbesök hos veterinären, Smilla och jag. Jag var lite nervös som vanligt, och Smilla var högst onöjd över att dela väntrum med två hundar. Hon morrade så att rummet vibrerade. Som tur är hörde djurskötaren det och kom och visade oss in i ett rum ganska fort. Att med hjälp av ytterligare en veterinär hålla fast henne i fram- och baktassar liggandes på rygg medan hennes veterinär med hjälp av ultraljud lokaliserade urinblåsan och stack en spruta genom magen rakt in för att få ett prov, det var inte populärt. Hon fräste och gjorde motstånd så de hann just få så mycket som de behövde för ett prov. Men jag förstod henne, det såg inte skojigt ut.

Den första vågen visade dessutom att hon tappat än mer i vikt vilket gav mig kramp i hjärtat av oro, men då varken jag eller veterinären riktigt tyckte att det kändes riktigt så bytte vi våg och fick då samma vikt som för tre veckor sedan. Det kändes mer okej. Jag tror att hon gick ner första veckan innan vi visste att det var uvi; då sprang hon ju mest på lådan och var orolig. Men den föregående veckan med antibiotikan som ganska snabbt gav resultat så propsade jag på med mat och försökte vakta och ge henne matro bäst det gick. Hon fick allt hon gillar, inklusive räkor och tonfisk och vispad grädde. Så då måste hon ha tagit igen sig. Hursom så ska jag hålla koll på vikten ett tag nu.

Igår ringde veterinären och sa att hon nu inte längre hade några bakterier kvar i urinblåsan så hon är friskförklarad. Vi ska hålla extra koll bara och så fick vi tips om att skaffa en foderautomat som styrs av chipmärkningen, så att hon ska kunna få ha sin mat ifred. Vi får väl fundera över det.

Just nu funderar vi över den här, nån som har nåt annat tips?

Superskönt att hon inte verkar ha någon sjukdom i kroppen (peppar peppar), det lättade mig en massa. Jag vill ju att hon ska må bra. Hon är gammal, visst, men fortfarande ganska pigg och framför allt lika nyfiken och alert i huvudet som förut. Min favorit i världen...

Oscarsfavorit?

Jag försöker så sakta att kolla på så många Oscarnominerade filmer som möjligt innan den stora dagen, som vanligt. Jag måste säga att det här kanske är det året som jag, hittills i vart fall, inte riktigt hittat den där Sara-filmen. Nåt att bli kär i och hålla på lite extra. Det brukar alltid finnas någon.

Närmast kanske The Shape of Water (2017) kommer, men jag funderar fortfarande över den, en dryg vecka efter att jag såg den på bio. Men den är klart vackrast hittills, inte minst var musiken fantastisk. Och det är en vacker historia med absolut bra rollprestationer (även om jag nu hade velat se Michael Shannon göra en annan typ av roll), med välgjorda miljöer och välskrivna karaktärer. Men det är ändå något som gör att jag inte helt stämt in i hyllningskören.

Sally Hawkins och Doug Jones

Kanske det kommer, den där riktiga höjdarfilmen. Jag har än så länge bara sett 12 av de nominerade så det finns många kvar på listan.

En sån där dag

Dagar då jobbet är sådär helt igenom roligt är ju det bästa! Idag var en sån dag. Det är annars lätt att känna det lite stressigt att vara iväg en heldag på något, eftersom annat tenderar att läggas på hög den dagen, men idag kändes det inte alls så. Jag verkligen tokgillar att få jobba med "mina" arbetsgrupper, att få vara med och utveckla och se dem utvecklas och bara bli allt bättre och effektivare. Personalfrågor, arbetsmiljöfrågor och att plocka fram arbetsglädjen i grupper är sånt jag går igång på. Så länge de är med på tåget och inte behöver puttas alldeles för mycket så är det bara skitkul. Att få vara den där lilla pusselbiten som bara sträcker fram verktygen och se saker hända. Och så var det idag när jag var iväg på planeringsdag med en grupp. Jag gick därifrån alldeles taggad och glad! Och jag tror inte jag var ensam om det.

Det är sånt där jag försöker notera lite mer; vad jag tycker ger allra mest i jobbet, vad jag känner mig bra på och i vilka moment jag tycker mig få mer energi än vad jag ger. Jag var förstås helt slut i huvudet efter nästan 8 timmar fokus, men det positiva överglänste det.

Noteringarna, även de motsatta dvs vad som känns mer åt det dränerande hållet, samlar jag på mig för att komma på vad jag vill bli när jag blir stor. För jag tror inte riktigt att jag är där än. Jag gillar mitt jobb och har inget emot att vara kvar där ett tag till, men den där rastlösa känslan och suget efter att få lära mig mer och växa mer, den har ökat rätt mycket det sista året. Vi får väl se vad det blir av det.

Bättre

Vi börjar få lite rutin på antibiotika-kletet, Smilla och jag. Bästa sättet hittills är att rulla ihop klethögen till en liten boll som jag stoppar in i munnen, en bit bak. Ibland lyckas hon spotta ut lite men över lag funkar det rätt bra.

Och inget småkissande, vad jag har sett. Så jag hoppas, hoppas att vi passerat den här krisen också med alla tassar i behåll.

På köpet har vi kommit på att det där med frysta skalade räkor är en bra och enkel sak att tina och få som tröst. En vana som gissningsvis kommer att få fortsätta, om än kanske mer sporadiskt, även framöver, tycker alla enligt principen "tröstar du en får du trösta alla"-principen. 

Vad en skopa dåligt matte-samvete kan göra för matutvecklingen i kollektivet...

Antibiotika-klet!

Jag avskyr på riktigt att behöva ge mina fyrbenta bästisar medicin. Så länge det går bra att blanda ut i mat så är det okej, men så snart det måste tvingas i mer eller mindre så går hjärtat sönder lite. På den punkten måste jag ge en poäng till hundar; de är ju betydligt enklare att få i saker så länge man bara gömmer det i nåt gott.

Med Smilla funkar det inte särskilt bra. Hon må höra extremt dåligt men luktsinnet är det då inget fel på. Hon vägrar i sten att ens smaka på mat som jag blandat ner antibiotikan i. Jag har provat så många varianter att jag är tveksam till om medicinen kommer att räcka hela 7-dagarskuren.

Veterinären ringde igår morse och sa att jag hade haft rätt från start; det växte en väldig massa bakterier i hennes urin tydligen så nog har hon urinvägsinfektion. Min lilla snörpis. Så antibiotika i form av leversmakande pasta ska ges två gånger per dag. Stört omöjligt så länge jag inte får in det i munnen direkt. Vilket är en kamp som hittills alltid slutat med att både hon och jag är smetiga av äcklig leverluktande klet. Och jag ser hennes besvikelse när hon tittar på mig och undrar varför jag gör så mot henne. Hemska matte.

På plussidan; jag har inte sett henne stresskissa eller sitta på lådan i flera minuter idag. Nu var jag ju på jobbet en massa timmar så jag kan förstås ha missat det, men det har i vart fall varit lugnt både på morgonen och nu ikväll. 

På måndag ska vi tillbaka för ett nytt prov så då hoppas vi att hon ska vara i full fart igen. Min lilla superstjärna.

Morgonstund...

Det har varit oväder en bit söderut, i Västernorrland. Här har det blåst ganska kraftigt, speciellt här ute på kusten, men det har inte varit nåt direkt oväder. Men i Sundsvall var skolorna och bussarna inställda igår och M skickade bilder på snöiga fönster från hans lägenhet på andra våningen.

Det skulle ju dock ha gett med sig redan idag. Men på väg till jobbet i morse hörde jag på radion att alla tåg mellan Sundsvall och Umeå skulle vara inställda hela dagen. Lite senare bekräftade M att hans tåg ikväll blivit inställt men att han bokat om det till ett lunchtåg imorgon. Kortare helg, men ändå värt det.

Sen ställdes det också in och då trodde jag kanske att det ändå skulle bli den ensamhelg jag hade ställt in mig på sedan tidigare men så hittade han en buss han kunde ta istället. Yeay!

Mindre yeay; han kliver på bussen vid halv tre inatt och jag måste hämta honom vid busstationen klockan 6 imorgon bitti. Sweet, ingen sovmorgon här inte. Men en M som kommer hem och som lär vara lika trött som jag imorgon förmiddag så utsikterna för en hyfsat slö lördag ser ändå rätt goda ut.

Trevlig helg!

Fredag på veterinärstationen

Idag var det dags för återbesök med Smilla hos veterinären. Från början var tanken att ta bort tandsten men efter telefonsamtal med veterinären så var målet även att kolla hennes urinblåsa med ultraljud, ta urinprov direkt från den samt att ta ett prov på den knöl hon haft i ett drygt år i skinnet.

Jag var väldigt nervös innan och det kändes inte jättebra att det inte var favoritveterinären som tog emot och skulle ansvara för henne. En bra veterinär vi träffat förut var det förvisso, men inte samma sak för en nojig personal. Hon sa det där jobbiga att det alltid finns en risk att sövas och att när man är äldre som Smilla är risken större och så fick jag skriva under på att jag förstått det men ändå tagit beslutet att göra det. Så är det alltid men det känns ändå läskigt. Sen försvann hon iväg med Smilla och jag som tänkt att jag skulle vara med då hon sövdes fick snällt sitta i väntrummet och vänta. Jag hade jobbmobil och -dator med mig och försökte försvinna i lite jobb en stund, men det var klurigt.

Efter en stund kom en annan veterinär och körde en till synes avliden stor schäferhund (som jag sett komma in på stationen bara en liten stund innan) på en vagn ut till en väntande bil. Sen kom ett par in med en liten hund i bur med sig, till synes glada och pratsamma. De blev inkallade och väldigt kort därefter kom de med tom bur storgråtandes medan veterinären följde dem till dörren och intygade att de tagit rätt beslut. Därefter kom ett nytt par in med en lite överviktig men charmig hund som ville hälsa. Jag hann precis börja fundera om det skulle bli hemsk repris igen när Smillas veterinär kom och sa att jag fick komma och sitta med henne då hon skulle vakna om jag ville.

Nyvaken låg hon på ett undersökningsbord på en elektrisk värmedyna, med en yllefilt och bubbelplast över sig och en värmelampa hängande över bordet. Hennes kroppstemperatur var lite låg så hon skulle värmas upp och hade dropp för att vätskas upp. Hon såg väldigt orolig ut på ögonen och efter 30 sekunder så försökte hon ta sig upp, till djurskötarens förvåning. Sen lämnade de mig där med henne och jag fick göra mitt bästa att försöka hålla henne i hela uppvärmningsproceduren, för det enda hon ville var att hoppa ner och ta sig hem, det var tydligt. Hon skakade av kyla och utmattning, det bubblade i halsen på henne efter tuben och hennes blick var ostadig. Men ut skulle hon. Min lilla stjärna.

Tandstenen är borta och så också en tand som de under tiden insåg var FORL-angripen. Hennes urinblåsa såg fin ut och vätskan i knölen var mjölkvit och ska undersökas under helgen. Hon hade bakterier i urinen men det ska göras en odling innan vi får veta om det behövs antibiotika. Utlåtandet var att hon ändå är en väldigt pigg, fin och och fräsch nästan-18-åring i vart fall. Ikväll har stressen från dagen gett besvärliga trängningar i flera timmar, men nu ligger hon här bredvid mig i sängen och sover gott mellan två kattpojkar. Min fina lilla hjältinna. Imorgon kommer hennes husse också som messade ivrigt under tiden vi var iväg, oroligt frågande hur det gick. 

I helgen blir det extra mycket mys, kokt torsk, räkor och lugn och ro.