Att andas är en bra grej faktiskt

Nästan en vecka sedan sist och vet ni vad? Jag är inte frisk än. Det är nåt segt elände som slagit rot i mina luftrör och som gör så att det känns som ett nästintill ständigt pågående (dock mindre) astmaanfall. Det är ganska jobbigt för det känns hela tiden som att jag inte riktigt får tillräckligt med luft. Jag blir helt slut av den minsta promenadsträcka, ett par hundra meter och jag ser ut som att jag sprungit maraton.

Det blir bättre men oändligt långsamt. Frustrerande, om något. Och jag känner mig gnällig och negativ. Och trött. Eftersom jag fortfarande vaknar av hostattacker på nätterna så sover jag inte så jättebra. Ett antal nätter med bristfällig sömn och så är jag inte så skojig.

Så det var det. Och på jobbet har det stökat till sig med litegrann så jag skulle behöva min energi intakt. Men det är väl nån slags sista prövning för året eller så. Jag har då inte gett upp, skam den som ger sig. Jag ska nog vända runt den här bångstyriga båten också innan året är slut.

Perspektiv

På väg hem från jobbet idag lyssnade jag på Studio 1 i P1. Jag brukar som oftast missa det, men nu var jag lite tidigare än vanligt. Jag hann dock bara lyssna på början av den andra timmen och det var inte särskilt upplyftande. Vittnesmålet över telefon från en person i Syriens Aleppo var verkligen hjärtskärande. Kan inte tänka mig något värre knappt. Att vara omringad och instängd i en stad som ideligen bombas och där inga sjukhus längre finns kvar (tom Röda korsets två sjukhus hade bombats sönder). Hjälparbetare kommer inte åt staden, det finns ingen mat och regn är det bästa sättet att få dricksvatten på. Fruktansvärt. Är det så vi ska ha det? De som av olika skäl aldrig flydde, de har det allt annat än bra just nu.

Det ger en helt klart perspektiv på livet. Min eländiga förkylning som inte vill ge sig och vars hosta håller mig uppe på nätterna och får kollegorna att hålla sig på avstånd, den känns ganska liten i jämförelse. 

Det finns alltid någon som har det värre, på riktigt är det ju sant, och ofta tycker jag inte om att jämföra bekymmer då det inte borde finnas en värderingsskala. Det som är eländigt för dig är eländigt för dig. Men ibland kan man behöva ryckas ur sin egen bubbla. Jag gjorde då det idag. 

Gnälla av sig

Jag är som inne i nåt eländigt humörs-il just nu. Allt känns lite halvtungt och besvärligt. Klart det påverkar att jag varit sjuk sedan förra helgen. Alla tjoar om att jag borde vara hemma från jobbet (vilket jag bara blev stressad av, jag var ju hemma tre dagar förra veckan) och själv känner jag mig bara sur och som att jag vill dra mig undan och jobba ifred, typ. Det var okej på förmiddagen en stund men sen kändes allt riktigt tungt så efter mitt eftermiddagsmöte så for jag hem och jobbade istället. Jo jag vilade också, och drack oändligt äcklig hostmedicin som jag köpte på vägen hem men blev bara än mer irriterad på att inte funka till fullo. 

Jag är trött, irriterad, trött, less och hängig. Mörkret är skit, regnet är skit, huset är ostädat och det känns som att inget kul är på gång. Jag känner mig efter på jobbet, jobbet känns trist och jag känner mig säker på att ingen annan arbetsgivare vill ha mig någonsin.

Det går över förstås, jag är bara i en svacka just nu. Men jag behöver gnälla av mig lite så kanske det blir bättre. Saknar M och längtar efter lite sammanhängande, planerad ledighet. Jag funderar på att spendera en del av flexen och några sparade semesterdagar kring jul så att jag faktiskt får lite ledigt. det kanske skulle vara behövligt.

Så, nu har jag gnällt av mig. Hoppas det inte drog ner någon. Och låt oss hoppas att jag får sova hostfritt inatt så kanske jag är på bättre humör imorgon. Back on track.

Jomen

Helg recap

Vi hade köpt tågbiljetter till Sundsvall i lördags, Lil'sis och jag. Men ödet försökte ändra våra planer. Jag som trodde jag var på bättringsvägen och gick till jobbet i torsdags blev bara sämre igen (fast nu mer förkylning än influensa) och sov knappt natten till lördag. Och precis då jag var klar och skulle ge mig iväg till tåget så kikade jag ner i källaren för att se om luftavfuktaren behövde tömmas innan jag for, bara för att se vatten på källargolvet. Inte i hela källaren (men drygt halva) och bara nån centimeter men ändock. Skyndade mig ut, drog först ut fel pump (hur många pumpar har man?) innan jag insåg mitt misstag, slet upp brunnslocket i ren stresspanik, lyckades få ner rätt pump och hitta ett uttag som faktiskt funkade. Ringde M som sa att jag inte kunde göra så mycket mer just då utan att jag skulle åka trots allt så speedade iväg i Suzyn. Och hann med tåget.

Sött resesällskap hade jag (ja även Lil'sis som dock inte är i bild). Och helgen blev bra. Vi hade en stillsam men trevlig helg. Spenderade en stor del av lördagen på Birsta, sen lagade M supergod mat åt oss och så såg vi film på projektorn och drack cava. Lyx! På söndagen såg vi mer film, gick en riktig långpromenad (så Solo kunde bli med), besökte M:s arbetsplats, pratade lite resplaner, den kommande julen m.m. 

Jag kom hem ganska sent igår (till ett nästan torrt källargolv), nöjd med helgen och lite, lite piggare. 

Fredagskväll är idolkväll i Sara-huset

Även om jag bara jobbat två dagar den här veckan så är jag likt andra fredagskvällar mest trött. Lite hostig och frusen och kanske lite smått lättad efter att ha lyckats ta mig hem genom slask, snöblandat regn och blåst. Det har blivit så väldigt mörkt nu när mycket av snön försvunnit igen (tråkigt nog).

Ikväll hänger jag i soffan i min snuggie, med en ask noblesse (som jag av nån anledning blev sugen på), en massa te och vatten och kikar på Idol. Det börjar bli spännande nu när det bara är fem kvar. Till skillnad från förra året så tycker jag inte riktigt att det finns några solklara finalister. Röstmässigt så slår väl Rebecka det mesta men jag gillar det lågmälda och genuina med Oskar (som kanske är närmast den typ av artist jag skulle lyssna på) och de gånger Jesper visar sig på sin bästa sida så är han riktigt bra. Liam är kanske den starkaste egentligen av killarna men han har som aldrig riktigt fastnat hos mig av oklar anledning. Charlie jobbar hårt och känns genomtänkt men hans scenspråk är på nåt vis lite tonårigt (i brist på bättre ord). Han har varit bäst i lite rockigare låtar. Rebecka förtjänar en plats i finalen, hon kanske är den mest självklara, men för mig är hon lite mycket Charlotte Pirelli (duktig men inte min typ av artist).

Men ja, det har varit småjobbiga utröstningar flera veckor nu. Just för att jag på nåt vis gillar dem alla på olika sätt. Klena Sara som vill att alla ska vinna... Vi får väl se hur det blir ikväll helt enkelt.

Downhill

För att fortsätta mitt gnäll så vaknade jag i morse och kände mig än sämre än igår. Bannade mig själv en stund, låg kvar och såg nyheterna med en trött katt och sen när jag började piggna till klev jag upp, drog på mig en klänning (det är ju fredag) och for till jobbet. En i stort sett mötesfri dag och fredagar är också oftast lugna vad gäller besökare, telefonsamtal och mejl. Det är som att det varvar ner på alla håll inför helgen. Det är skönt, det är då jag hinner mest administrativt arbete. Och då det är som mest gemyt på kontoret.

Självförvållat så jag ska ju inte gnälla alls egentligen. Vid halv tre mötte jag min chef i korridoren som tittade skarpt på mig och frågade om jag inte skulle ta tidig fredag. I samma veva hörde Lil'sis av sig och frågade om fikadejt så då dröjde det inte så länge förrän jag kunde stänga ner datorn och fara.

Så var den korta arbetsveckan slut då. Nästa vecka ska jag förhoppningsvis gå in med mer kraft och ork.

Att vara envis är inte alltid bäst

Jag visste ju redan då jag slog upp ögonen i morse att det egentligen var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Men stresskänslan jag upplevt har inte heller varit bra (det är dock något jag reflekterar över för mig själv en del) och det kändes som att jag ville komma iväg och bara få lite koll på läget.

For förbi rummet på stadshuset där jag huserat i några veckor men som jag inte kunnat tömma efter mig eftersom jag blev sjuk, packade in allt i bilen och for till kontoret. En väldigt skön känsla att ha fått tillbaka kontoret, det måste jag säga. Att få ställa upp och i ordning mina grejer, ha min knirriga stol och ett korrekt inställt skrivbord. För att inte tala om kontorstelefon med headset, väldigt saknat.

Men det var tungt, speciellt före lunch. Bara att gå de två trapporna upp gjorde mig andfådd nånting och det kändes lite som att jag hasade mig runt och försökte hänga med i vad som diskuterades i fikarummet då vi satt där. Men det blev lite bättre och huvudet vaknade till. Ikväll känner jag mig dock inte så väldigt pigg utan snarare rätt urlakad.

Imorgon blir det en kort dag. Det sa jag förvisso idag också (och om väldigt många andra dagar, inte minst fredagar) men på riktigt borde jag försöka hålla det. En kort lista på morgonen över dagens måsten och när de är klara så ska jag försöka bege mig. Imorgon ska de också slå igång ventilationen har jag hört så då kanske luften blir behaglig att vistas i igen. Jag hoppas, hoppas att det inte blir nån huvudvärk mer nu när de är klara med saneringen.

En vanlig Sara-fras på arbetstid...

Varning för halka

Ute har den meterdjupa mjuksnön förbytts till ett par decimeter isig, packad snö. Jag tvingade mig ut idag för att lämna sopor, mata fåglar (och ekorrar) och tömma brevlådan och det var bra halt. Vägen är som en bullig isbana, jag ser inte fram emot att ge mig ut där imorgon. Men gissningsvis är väl E4:an saltad och bar. Jag hoppas då det. Då är det bara de 7 kilometerna dit som jag måste vara extra uppmärksam. Det verkar dock ha varit en del olyckor så jag lär vara försiktig hela vägen.

Men det är synd att så mycket snö har försvunnit. Det blir genast mycket mörkare och råare på nåt vis, även om det är varmare egentligen. Jag vill ha snö och mys och 5-10 minusgrader, då är det som bäst. Jag hoppas att det blir så igen snart.

Nu har jag sett nog av Lilla Huset på Prärien för den här gången

Vaknade i morse och kände mig något sämre till och med. Irriterande nog. Mer förkyld, av nån anledning. Det började ju med halsont i helgen men sen har det mest varit feber och ont i kroppen. Jag känner mig piggare nu igen men det känns torrt och irriterat i halsen fortfarande och näsan rinner.

Men målet är att åka på jobbet imorgon. Jag vet inte om det är klokt eller inte. Men jag känner mig stressad över att vara hemma. Sms, mejl och missade samtal läggs på hög på mobilen. Jag borde kanske ha stängt av den men det är lite svårt när man har ansvar över dygnet runt-verksamheter och ingen gör ens arbete om man är borta. Det är definitivt en av de större nackdelarna med mitt arbete, skulle jag säga. Kanske den största. Fördelarna väger förstås upp och mer därtill och jag menar inte att klaga, men just nu då jag är sjuk så blev det plötsligt mer påtagligt. Detsamma gäller förstås vid semester men då kan jag ju planera för det i förväg, säkra upp mer etc.

Och efter fyra veckors evakuering före sjukfrånvaron så saknar jag mina kollegor mycket vid det här laget. Det ska bli skönt att komma tillbaka till mitt kontor, till min ordning, få fika med kollegor och ha allt på rätt plats. Märkligt hur viktigt sånt kan kännas ändå.

Insnöad i det brittiska kungahuset

Med en massa tid över har jag då jag inte sovit en massa också lyckats snöa in på det brittiska kungahuset (igen). Jag blev som nyfiken efter att ha sett serien The Crown, att åter kolla in hur Peter Morgan valde att göra Drottning Elizabeth II och hennes familj i filmatiseringen The Queen från 2006, som koncentrerar sig på hur familjen agerade, inte agerade och (kanske, det vet ju bara de) resonerade då nyheten om Dianas död nådde dem. Det var några år sen jag först såg den.

1947/2007 -stor skillnad?

Det som framför allt slog mig var att Prince Philip var så väldigt annorlunda. Förvisso utspelar sig tv-seriens första säsong under 40-50-talet och filmen 1997, ett hopp på nästan 50 år, men skillnaden är ändå stor. I serien beskrivs han som en lite charmig festprisse som verkar tycka att hans hustru borde släppa lite på de kungliga reglerna och stelheten medan i filmen så är det snudd på att han är mer konservativ än Elizabeth då han uppmuntrar henne att hålla på fasaden och inte bjuder på det minsta empati för sin ex-sonhustru. Jag får lite svårt att få ihop de båda gestalterna och hade jag intervjuat Morgan hade jag definitivt tagit tillfället att fråga om hans uppfattning av de kungliga medlemmarna förändrats över tid.

Efter filmen så fastnade jag igår kväll i ett par dokumentärer på youtube om just Diana och hennes liv med den kungliga familjen. Det är många saker som känns självklara då man väger samman det man faktiskt vet och det man kan ana som konsekvenser av det. T.ex är det spännande att Edward III och hans "disastrous abdication" 1936 fortfarande är klart i rojalistminnet åtminstone fortfarande på 1990-talet. Charles upprepade på ett väldigt intressant sätt sin morfars brors liv då han antagligen egentligen ville gifta sig med en redan gift kvinna men fick nöja sig med en vacker men hyfsat naiv och skör och därtill väldigt ung kvinna att agera lyckofasad med istället. Det är svårt att inte undra om valet mellan det och abdikation faktiskt var hans eget med tanke på hur dåligt han ändå utförde den väg han valde.

Fenomenet monarki är så spännande för att det egentligen är som en dokusåpa. Jag tycker att det är eländigt att människor hindrats från att leva de liv de egentligen önskat, enbart pga monarkin. Det står en förstås fritt att göra som Edward och abdikera, men det tror jag är allt annat än lätt. Lite som att växa upp i en sekt och ha kraften att ta sig ifrån det som vuxen. Men lägg därtill att du lever ditt liv helt i offentligheten och skapar en skandal av gigantiskt mått. Inte enkelt.

Ett annat alternativ är förstås att även de kungliga ska kunna leva lite som 'vem som helst' utan krav på högre moraliska (eller religiöst präglade) ställningstaganden. Lite som den svenska kungafamiljen kanske som numera gifter sig med 'vanligt folk' utan börd, inte har någon formell politisk makt osv. Men vad är då meningen med kungahuset? Det är, enligt mig, väldigt svårt att motivera att staten ska försörja en "vanlig" familj just för att de råkar (eventuellt) vara släkt med tidigare kungliga människor som levde upp till kraven och för vilka kronan faktiskt var lite av en nitlott. Då är vi mer inne på skattefinansierat jetsetliv. En oändligt dyr dokusåpa (utan riktig insyn i dess finansiering). Ska de inte agera traditionsbärare, något av en ständig påminnelse om en tid som varit och nån form av överhet pga det, så vari ligger i så fall poängen? En väldigt kostsam ambassadörhistoria med långt färre än 6-timmars arbetsdag?

Jag tycker som sagt att de europeiska kungahusen är en väldigt intressant del av vår historia. Men det är också det; det är ganska mycket historia. Lite som det konstaterades i slutet av Downton Abbey; tiden för aristokrati är över. Det är dags att gå vidare. Börd är fortfarande till viss del av vikt, men än viktigare idag är utbildning, kunskap och yrkesskicklighet om du ska nå framgång.

Ämlig Sara

Jag hade halsont till och från förra veckan. Och i helgen var jag som trött och konstig. Jag vaknade med helt svullen och öm hals natten till i söndags och sen var jag mest sängliggande den dagen. Feberfrossa, ont i huden, ont i lederna, huvudvärk och i allmänhet väldigt ämlig. M fick åka själv och fira sin pappa på Fars Dag medan jag låg i sängen och kände mig halvt döende.

Idag är andra dagen jag är hemma från jobbet och det känns inte alls kul. Känner mig stressad över att saker kommer att läggas på hög, har dåligt samvete över möten jag fått ställa in och känner mig i allmänhet lite kass. Första sjukdagen på över tre år, och det suger. Jag har väl varit på jobbet lite halvsjuk förut men "det är inte ens att tänka på", som M sa innan han for i söndags kväll.

Jag vet inte varför jag har känslan av att jag "skolkar", men så känns det. Jag vaknade i morse utan ont överallt och kände direkt att jag var hemma i onödan. Men så snart jag är uppe nån längre stund känner jag mig skakig och lite yrslig och inte alls med i matchen. Jag borde kanske vara hemma imorgon också, men just nu känns det bara stressande att tänka på det. Jag svarade på några sms och mejl på mobilen medan jag väntade på att min soppa skulle koka upp och det kändes bra att få ta lite saker som annars kan skapa irritation.

Jag ska försöka att inte fundera så mycket utan fortsätta vila. Det är ju som det är nu. Jobbet står ju kvar.

Big spender

Jag har handlat fler saker än så. Jag har varit lite farlig bakom skärmen det senaste, tror jag bestämt... Nejdå, men jag skrev väl om skorna jag beställde? Jag har fått hem bägge och även om inget av paren får fullpott utseendemässigt så behöll jag båda ändå. För att de är helt okej. Kängorna är bekväma (som alla Rieker-skor, fantastiska sulor för mina kräsna fötter) och faktiskt snyggare på riktigt än på bild. 

Stövlarna hade jag egentligen velat ha högre skaft på och jag tror att jag även hade fixat lite lite högre klack på dem. Men de är också sköna (såklart) och även om de inte är fantastiskt snygga (mina fetvader får aldrig plats i fantastiskt snygga saker) så funkade de bra till klänningen jag hade på jobbet idag. 

Svart och svart, vilket kanske är lite trist. Jag hade som sagt velat ha ett par bruna stövlar men jag hittade inga jag gillade och det är ibland svårare att matcha. 

Men två par nya skor är något av en sensation, skulle jag vilja säga. Jag faller inte in i stereotypen kvinna med många skor. Jag har som oftast kanske två, max tre par skor som jag använder samtidigt tills dess att de gått hål i på nåt vis. Så två nya på hyllan är ju inte dåligt!

Tradera mera

Jag är lite periodare vad gäller Tradera. Det finns ju alla möjliga och omöjliga saker där, till lika blandade priser. Ibland stoppar det vid att jag markerar en massa saker till minneslistan, men ibland så går det hela vägen. Den här veckan har jag hämtat ut totalt tre paket på Ica som alla kommer från Tradera. Två paket ska M få öppna, det är nämligen saker jag köpt till honom (för så snäll är jag att leva med, ser ni). Eventuellt uppfinner jag en "Husses dag" på söndag, i konkurrens med Fars dag, då det annars för min egen del är en dag med lite sorg över sig. Husses dag låter väl rimligt?

Jag hoppas att grejerna hållit resan bara. Det gjorde mitt paket, som tur är. Jag är nu glad och nöjd ägare till två nya tekoppar. Förvisso utan fat och inte helt säkert äkta Gefle-koppar, men det gör som inget. De är fina som de är:

Bilden är lite gul av lampan, men kopparna är förstås vita och sen är mönstret mörkt blått. Jag vet inte om jag kommer att köpa fler, jag funderar på om jag vill ha lite olika tekoppar kanske. Samma med kaffekoppar, som jag i stort sett saknar helt. Jag har inte tänkt klart riktigt än.

Onödig resa, nödvändig semester?

I övrigt har det varit en ganska blandad dag idag. Lil'sis är här sedan igår men är snudd på sjuk och har mestadels spenderat tid i den uppbäddade soffan. Helt okej det med, det är bara mysigt att ha henne här. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid det.

Tanken var att hon skulle stötta upp mig idag då det åter var dags för veterinärbesök och operation av de sista tänderna på Rosa. Men när vi väl var framme hos veterinären fick vi veta att hon som skulle utföra det var hemma och var sjuk. Det kändes oerhört tråkigt att ha åkt 3 mil enkel väg med en väldigt uppstressad och livrädd katt som skrek och dreglade kopiöst i sin bur bara för att få vända hem igen. Sånt kan ju hända men det var ändå lite surt. Jag hade dessutom tagit ledigt hela dagen men det ändrade jag inte på. Rosa var uppstressad och ville vara nära hela tiden så jag försökte finnas till hands, jobbade en liten stund sittandes på sängen och tog det lugnt. Det var inte fel med en ledig dag oavsett. Lil'sis och jag hade tänkt baka men då hon är sjuk så vilade hon istället och jag läste om valet på nätet och tog en tantlur tillsammans med svansarna.

Så trots att det inte blev som tänkt, och trots att det betyder att vi måste göra om det en ny dag, så blev dagen ganska bra. Bra uppladdning inför två helt fullspäckade dagar på jobbet innan det blir helg. Jag hoppas att det blir bra dagar, framgångsrika dagar så att jag kan avsluta nöjt före helgen. Jag börjar känna mig ganska redo för sommarsemester nu, men det är en bit bort väl? 

Såg den här och nu står katt-tipi på uppdragslistan inför jul,
jag kan ha missuppfattat budskapet med bilden... :)

Vi måste inte nå botten för att klättra upp

Vad ska man säga om den här dagen egentligen? Jag vaknade upp till ett nästan säkert besked som jag inte alls ville ha, och faktiskt inte heller hade förväntat mig. Jag hade på intet sätt räknat ut Trump från striden (man ska aldrig räkna ut personer som han) men trodde ändå att Clinton skulle gå segrande ur det hela. 

När jag funderade under dagen så insåg jag att jag känslan jag hade var bekant. Jag drog mig till minnes hur det kändes i början av 90-talet då Saddam Hussein blev ett alltför känt namn för mig. Jag minns att oron gjorde att läraren en dag drog in tv:n i klassrummet och så fick vi lov att se på nyhetssändningar om "gulfkriget" istället för ordinarie undervisning, och så fick vi rita till det. Jag minns att jag tänkte mycket på honom och att pappa sa att det var en opålitlig människa med mycket makt. Jag var rädd, lusläste kvällstidningarna och drömde mardrömmar.

Trump är inte särskilt lik Hussein på det viset, det är inte så jag menar. Situationen är inte densamma. Men den där känslan av oro över vad en människa med mycket makt och åtminstone till synes mycket bristfällig empati faktiskt kan göra är liknande även om jag idag är en vuxen person och kan se saker i ett lite annat perspektiv.

Han är förstås inte ensam som obehaglig ledare i världen. I Ryssland, Turkiet, Nordkorea m.fl länder finns liknande herrar med alldeles för mycket makt. Men USA som land har andra möjligheter, global makt på ett annat sätt. "Koderna till kärnvapnen", som man brukar säga. Ett land som jag under min uppväxt fick lära mig var föregångslandet, där saker hände först, där man gick före i utvecklingen. Något som inte alls är sant idag.

Vi kommer vidare ur det här med. Jag hoppas åtminstone att vi denna gång ska lära oss något. Jag är så less på att missnöje visas genom att man väljer galna människor med galna idéer som kommer att drabba redan utsatta människor än mer. Som att vi måste ner till ultimata botten innan vi kan sansa oss och klättra uppåt. Vi ser det överallt, inte minst i Europa. Det går inte att agera ur missnöje och sen säga att man inte menade det. Så lät det delvis efter vårt förra riksdagsval och så lät det ännu mer efter Brexit i Storbritannien. "Jag ville bara visa mitt missnöje". Det finns andra sätt att göra det på. Vi kan inte fortsätta tro att det är ett vettigt sätt att agera på och sen ångra sig när konsekvenserna blir för besvärliga och (inte sällan) drabbar en själv. Vi måste sluta sätta grupper av människor mot varandra och inse att vi idag har kapacitet att värna om fler samtidigt. Vi måste inte välja mellan att utrota pensionärsfattigdom och att ha en vettig migrationspolitik. Vi har råd med båda. USA också. Det är ju där alla "det var bättre förr"-människor har fel. Vi har möjligheten idag.

Nu tar vi oss ur den här dokusåpa-eran och ser framåt med empati och solidaritet, inte sant?

The Crown

Jag har nu läst i ett par artiklar i efterhand att Netflix nya stora (miljard-) satsning The Crown (2016) inte riktigt passar sig för "binge watching", dvs att sträckse i ett svep. Och det är precis det jag har gjort i helgen. Jag kan i efterhand delvis hålla med, det är en ganska långsam serie och stundvis försvann uppmärksamheten till mobilen eller nåt annat men varje gång fick jag backa tillbaka avsnittet då jag åter var i fokus för trots långsamheten så kräver den sin koncentration. Det händer och sägs så mycket som du inte kan missa.

Sex säsonger är planerade och varje säsong ska skildra ett decennium av Queen Elizabeth II och hennes tid vid tronen. När den här första säsongen börjar är det 1947 och det är hennes far, King George VI (Jared Harris) som regerar och vi får också se hur han, och hans familj, gick från att vara en "bakgrundsfigur" i det brittiska hovet till huvudpersoner då hans bror Edward VIII abdikerade efter ett knappt år på tronen för att kunna gifta sig med en amerikansk kvinna med flera skilsmässor bakom sig. Elizabeth, som spelas på ett väldigt bra sätt av Claire Foy, är inte riktigt förberedd på att ta över när hennes pappa dör och istället för att leva ett hyfsat vanligt familjeliv med sin make Prince Philip (Matt Smith) på Malta där han jobbar i flottan så får de och barnen flytta in i Buckingham Palace.

Peter Morgan har skapat serien och även om jag tror att han tagit sig en del friheter så känns det ändå väldigt trovärdigt. Inte minst just det där stillsamma och kontrollerade som man känner igen från verklighetens huvudrollsinnehavare. För att bryta av finns dock t.ex maken Philip men även lillasyster Margaret (Vanessa Kirby) och förstås farbror Edward (Alex Jennings) som hyser ett stort agg mot allt som har med hovet att göra.  Och sen har vi förstås också politiken, som hänger samman med hovet på ett helt annat sätt än tex i Sverige. Winston Churchill (John Lithgow) är premiärminister och vi får följa ganska mycket av hans bekymmer och hans ganska nära relation till drottningen också under den här första säsongen.

Som sagt är det över lag en välspelad serie. Jag är inte helt övertygad om Lithgow, som absolut är en imponerande skådespelare, egentligen var det bästa valet som Churchill, men det funkar. Och jag vet inte heller om Matt Smith gör Philip mer charmig och mer intelligent än i verkligheten; min bild av honom före serien var inte riktigt så. Jag förvånades också av att kronan genomgående beskrivs som snudd på en förbannelse eller åtminstone som en nitlott och belastning snarare än en önskad makt. Jag trodde inte man såg det så.

Serien är utöver det snygg och miljöerna känns väldigt autentiska, det märks att de har haft en stor budget. Och jag ser verkligen fram emot de kommande säsongerna; hur Morgan ska skildra den kommande generationen med sina "skandalösa" äktenskap och då hovets politiska inverkan minskat. 

Första säsongen av The Crown får en mycket stark 4/5 i betyg.

Det brittiska hovet är ju ganska väldokumenterat i både film och tv-serier, och många gånger på ett väldigt lyckat sätt. Jag som annars inte är rojalist på något vis intresserar mig ändå gärna för det som en intressant del av historien. Framför allt just det brittiska där politiken och hovet som sagt har en intressant relation. Ska jag nämna några så gjorde samma Peter Morgan t.ex The Queen (2006) om samma drottning med samma finess och pappa Georges problem på tronen har skildrats i The Kings Speech (2010) av Tom Hooper.

Snö snö snö!

Det fortsätter att ösa ner snö, det känns som att det aldrig ska ta slut. Gångarna jag skottade fram igår fanns det inte mycket spår av idag då jag gick ut. Det var bara att börja om. Fåglarna äter mat som om det inte finns några fler fågelbord i hela byn, alla möjliga små fågelarter har jag sett och de äter mig snart ur huset. Men det är mysigt. Jag hade ju tänkt ha ett fågelbord även vid syrenen vid köksfönstret så att jag skulle kunna erbjuda kattorna lite underhållning men det hann jag inte innan det blev en meter snö så det får väl vänta till en ev smältperiod.

Trädgårdsbord i fel årstid

Idag har jag pulsat i snön för att plocka in en kvarglömt trädgårdsbord och för att komma åt soptunnan och sen släpa ut den till vägen eftersom det är tömning imorgon. Inte helt enkelt, kan jag berätta. Grannen kom med traktorn och tog bort snö på uppfarten och på vår gemensamma lilla väg ner till byvägen så då blev det lite lättare.

Vårt lilla hus i vinterskrud

Jag måste skaffa nya termobyxor (ett ord jag fö är snudd på ensam om att använda här uppe, har jag förstått) och kanske ett par fodrade stövlar att ha ute när jag skottar. Och tydligen en ny mössa för jag lyckas inte hitta en enda. Jag är ingen stor mössbärare men nog brukar jag ha några i vart fall. Men de har fått fötter eller kanske lagts på "en bra plats". 

Inget är så skönt som att komma in efter en svettig skottomgång utomhus och få krypa ner under en filt eller i snuggien med en varm kopp te. Det är kontrasten som gör myset, tror jag. Att sitta inne i tjocksockar och se snön yra utanför (så länge jag inte får för mig att tänka på kvarlämnade katter som tvingas vara ute istället för att ligga inne hos en snäll människa förstås).

Utsikt från fönster på övervåningen, det är snö på det sneda
entrétaket som lagrats i en imponerande höjd

Lite nervös är jag för att behöva ge mig ut till jobbet imorgon, men som tur är har jag inga möten direkt på morgonen så jag kan ta det ganska lugnt. Känns det för besvärligt får jag väl ta bussen från E4:an istället. Trafiken är helt klart nackdelen i vintervädret.

Mitt eget Tapto (och skoförhoppningar)

Klockan har passerat 21 och Rosa har redan hunnit signalera/larma/jama läggdags flera gånger. Intensivt. När M var hemma i helgen så undrade han vad det var med henne då hon gick runt och lät surt vid den här tiden. Jag fick ju lov att erkänna att jag kanske brukar lägga mig i sängen kring halv nio redan i veckorna. Inte för att jag somnar förrän timmar senare, men ändå. Och det har hon vant sig vid. Tiden då hon larmade vid midnatt är klart förbi... Sad but true.

Och nu sitter jag i soffan och funderar över om jag kommer orka hålla mig vaken tills resultatdelen av Idol. Jag har läst nyheter och bloggar medan jag lyssnat ikväll. Jag vet inte varför men det lyckades inte riktigt fånga hela min uppmärksamhet ikväll.

Kollade också och såg att skorna jag beställde på nätet igår är på väg med posten. Jag hittade både ett par stövlar (som jag antagligen inte får plats med fetvaderna i förhoppningsvis kommer att trivas i) och ett par kängor. Båda från Rieker som mina fötter bestämt sig för är det bästa. Så sköna skor, jag kan till och med ha lite klack i deras skor. Så låt oss hoppas att de kommer på måndag och att de passar! Jag är så i behov av nya skor så att jag kan slänga mina gamla flagnande i soporna.

Summera

Så var arbetsveckan över och jag måste erkänna att jag var rätt mör i eftermiddags. Jag lyckades delegera en uppgift jag skjutit på lite för länge och fick ett efterlängtat besked från en medarbetare just som jag gick till parkeringen. Bra avslutning, med andra ord.

Nästa vecka är snudd på överbokad i kalendern och lite beror det väl på att jag ska vara ledig på onsdag för att fara med Rosa till veterinären. Och så har vi planeringsdag med ledningsgruppen en dag och jag ska hålla planeringsdag med en av mina grupper en annan. Så heldagar försvinner och då blir det inte mycket kvar.

Det är ju höst (vinter?) och min vana trogen så funderar jag mycket över mycket så här års. Så även kring jobbet. Jag försöker fundera på vad jag tycker är som mest roligt och givande, vad som är spännande utmaningar och vad som bara känns slitigt och monotont. Jag funderar över vad jag är bra på och vad jag inte riktigt klaffar med. Jag vet inte om och vad det ska leda till, men det kan ju inte skada att reflektera, tänker jag. Om inte annat så är det bra inför mitt eget medarbetarsamtal senare.

Men nu ska jag släppa jobbet. Mobilen är på ljudlöst i datorväskan och ska försöka hålla den stängd under helgen även om det vore skönt att beta av lite grejer jag vet att jag kommer ha svårt att hinna med veckan som kommer. Vi får väl se vilket som vinner, lusten till det eller lusten till att skotta snö...

Torsdag som uppladdningsprojekt

Tji fick jag den här gången. Inte försvann snön! Snarare har den ökats på i ordentlig fart. Och det fortsätter komma ner snöflingor hela tiden nästan. Mysigt värre, men såklart gör det trafikläget lite mer nervigt, tycker jag. Jag ska verkligen ta tag i det där med att kolla busskostnad och -tider så att jag kan ha det som alternativ till att köra Suzy på stökig vinterväg.

Mörka moln över havet som lovar mer snö

Idag har jag arbetat hemma på förmiddagen vilket var riktigt skönt. Jag betade av en del administrativt, svarade på mejl och rapporterade in utförda timmar i god tid före deadline. Allt från kökssoffan med utsikt över det snöiga vädret. Lil'sis kom hit igår och jag lät henne sova länge innan jag började stöka runt för att väcka upp henne.

Efter lunch stämplade jag ut och så begav vi oss ut i det fina snövädret. Fåglarna (som äter som tokar) fick mer mat, jag skottade lite och så hjälptes vi åt att bära bort det sista som var kvar i carporten som var i vägen för att kunna köra in bilen. Nåt som känns angeläget nu för att slippa mötas av ett par decimeter snö över Suzy varje morgon.

Saffransbullar med mandelmassa

Vi for på nyplogad väg till affären och handlade hem så att vi kunde baka bullar och steka pannkakor. Och det har vi snart gjort färdigt nu. Mysigt verkligen, precis en sån dag jag behövde. Nu finns det lite ork kvar till veckans sista arbetsdag imorgon också.

Första november - första snön!

Vi hade brukarträff på jobbet ikväll så jag for hemåt lika sent idag som igår. I stan var det blött, det har snöat lite till och från men det låg ingen snö på marken direkt. På väg hem växlade det mellan snö och regn med blöta vägbanor. Jag hann tänka att jag längtade lite efter snötäckta vägbanor ska lysa upp min väg hem men ikväll var det bara mörker.

(Jag stannade förstås till då jag tog bilden på väg genom byn)

Tills jag kört av E4:an och in på vägen mot byn då en alldeles vit väg plötsligt låg framför mig. Och vitare blev det ju längre ut mot havet jag kom. Till och med granarna bar ett täcke av snö på de tjockaste grenarna. När jag gick efter posten så knarrade det under skorna, så himla mysigt!

Det kommer säkert vara bort imorgon men det var trivsamt ändå och precis en känsla jag behövde den här veckan. Kattorna var dock lite mer tveksamma då de tvärstannade på bron när jag släppte ut dem... "Not this again!" Alla är inte fans, det är då klart.