Bra slut på dålig start

Det som vid hemgångstid kändes som en riktig skitdag med bristfällig motivation och sånt där skräp man får bita ihop och ta när man är chef (trots att man långt ifrån alltid förtjänar det), så blev det ändå en helt okej dag. Jag hade sedan tidigare en inbokad middagsdejt med bästtjejerna, Ulrika och Anna, och även om det kändes som att jag mest ville hem när jag stämplat ut från jobbet så var middagen nog precis vad jag behövde.

Vi testade nya restaurangen i stan, Orangeriet, en utomhusrestaurang inomhus, skulle jag vilja kalla det. Med boulebanor och mat, allt i en riktigt mysig miljö. Det kändes lite som att sitta i en berså faktiskt. Maten var absolut helt okej, inte den bästa svamppasta jag ätit men mer än godkänt. Lite salt men sånt gillar ju jag, jag skulle helt klart äta den igen.

Skönt att få ventilera lite, vilket vi alla tre nog behövde idag, få skratta och filosofera. Jag är glad att vi får till de här kvällsdejterna med rätt jämna mellanrum. Senaste tiden har det sällan gått två veckor mellan varje och det är bra. Snudd på lyxigt. Att vi får till det trots att majoriteten inte längre bor i stan, att majoriteten har barn och vi alla jobbar heltid. Tacksamt!

Hemma bäst

Chefsutbildningen är gjord, för den här gången, och jag måste säga att det varit två ganska bra dagar. Många intressanta diskussioner, ett par hemska rollspelsövningar (som dock gick okej) och mycket "mellansnack" med nya och halvnya chefer från andra verksamheter. Vi var 12 stycken från lite skilda områden med olika mycket erfarenhet (men utbildningen är egentligen tänkt att genomföras första året man är anställd) men alla väldigt trevliga och roliga individer. En av mina favoritkollegor, Sanna, var också med vilket gjorde det hela än trevligare. Och så leddes det hela av två väldigt erfarna personer (den ena numera pensionerad personalchef) från kommunen som verkligen gjorde det bra. 

Jag har med mig en hel del funderingar och tips som känns viktiga och som nog kan bidra till att utveckla mig som ledare, och det känns ju i allra högsta grad relevant. Mycket tankar kring relationsdelen i ledarskapet men också vad för förväntningar och krav som är rimliga att ha på sig själv, vad för styrkor respektive svagheter jag anser mig ha och vad för typ av förutsättningar jag skulle vilja ha eller behöva. Och så vidare. Som sagt; huvudet fullt av funderingar.

Jag sov dock inte jättebra, sängen var obekväm så jag fick ont i ryggen och vaknade en massa gånger. Dessutom väldigt lyhört så jag hörde varje rörelse från rummet bredvid. Men i övrigt inget att klaga på egentligen. Helt okej vegmat, mycket mat och godsaker över lag. Jag lär vara mätt över helgen nästan....

Äntligen hemma :)

Skönt att vara hemma hos svansdamerna dock och jag ser fram emot att sova i min egen säng bredvid dem inatt. Som sagt; borta bra men hemma bäst...

Feber och rollspel

Jag trodde faktiskt att jag skulle ligga sjuk vid det här laget. Det har som varit nåt på gång i kroppen. Redan förra veckan hade jag som kli i halsen och i söndags hade jag ont och trodde faktiskt att jag skulle vakna i typ halsfluss dagen efter, men det uteblev. Idag vaknade jag med feber, låg men ändock, som jag tyckte mig känna av även under förmiddagen på jobbet. Sen blev det bra men nu känner jag mig lite skum igen. Jäkla velande.

Men tur är ju det, den här veckan har jag chefsutbildning ett par dagar som är obligatorisk och missar jag måste jag skjuta på hela den resterande terminen tills nästa för att slutföra. Och det ids jag inte.

Det ska bli kul med utbildningen på sätt och vis. Det är fokus på ledarskap, de personliga utmaningarna man ser i rollen och så vidare. Nyttigt och lärorikt, inbillar jag mig. Men jag har en oro inför tillvägagångssättet. Det finns en, enligt mig, överdriven förkärlek till rollspelsövningar och liknande på såna här utbildningar och jag får på riktigt hundraprocentig ångest bara vid tanken på sånt. Jag kan inte med det alls. Jag har hållit tal och föredragit inför flera hundra personer förut, och trots att det är nervöst och krävande så skulle jag lätt göra det tusen gånger före en enda jäkla rollspelsövning. Jag brukar få migrän bara av ovissheten om det blir sånt eller inte, men det hoppas jag att jag slipper den här gången.

Ja ni får väl hålla en liten tumme för att jag överlever de här två dagarna...

Winter is coming!

Så var då äntligen bästmannen hemma en helg. Det var väldigt trevligt och mysigt. Och vi hade ingen överplanerad helg heller, så det var ett plus. Lördagen spenderades med däckbyte och lunch hos svärföräldrarna följt av en myskväll i soffan med god mat och lite roliga serier på tv:n. 

Söndagen var dock väldigt produktiv. Vi rensade ut carporten som mer eller mindre fyllts på med skräp eller saker som inte riktigt haft nån plats. Och nu behöver jag snart kunna ställa bilen under tak. Och vi flyttade brädhögar, rensade bort en del förvuxet gräs kring husen och plockade in alla sommar- och trädgårdssaker. Och vi hade ovärderlig hjälp av M:s pappa som var här hela dagen. Jag fick lite dåligt samvete över att han fick slita med vårt skräp, men det var väldigt snällt. Han byggde en liten trapp så att jag kommer in i förrådet lättare tex och så fyllde vi hans släp med skräp som han ska köra iväg i veckan. Superskönt att få det gjort, det där rensandet har varit ett dåligt samvete ett tag. Nästa helg måste jag ta tag i pallkragarna så att de placeras ut där de ska vara snart och kan 'vintras'.

Jag har också satt upp fågelholkarna och det är väl strax dags att köpa hem mat till dem och börja utfodra. Det är lite mysigt, tycker jag. Ekorrarna ska också få lite nötter lite då och då och rådjuren brukar komma om kvällarna sen och kalasa på det som fallit ner från fågelbordet. Som ett litet vildmarkszoo. Jag älskar det, det är trivsel på hög nivå. 

Lätta huvuden och variga svansar

Söndag och jag sitter här själv och saknar min partner in crime lite. Ibland är det tydligare än annars att han behövs för balansen på nåt vis. Och det är ju fint, men just nu mest trist att han inte är här. Sista tiden har jag haft en ökad tendens till ångest kopplat till hälsan, eller snarare till rädslan för ohälsa. Just i helgen har jag känt mig lite "light headed", vilket känns som en bättre beskrivning än yrsel, på nåt vis. Men jag tror att känslan kommer just av att det funnits med lite för mycket i bakhuvudet. För det är inte aktiva tankar hela tiden, mer som nåt som gnager i kulissen, på nåt vis. Svårt att förklara riktigt. Plus oro för katten (som nu dessutom fått ett riktigt läskigt sår på svansen, antagligen efter att hon blev påhoppad för en vecka sen, igår sprack en böld som det verkar så hon gick runt och läckte väldigt obehaglig vätska och är nu mest bara ledsen).

Sen har jag väl inte ätit alldeles för bra heller, det blir som bara sämre och sämre ju fler dagar jag är själv. Lite för många middagar som bestått av te och mackor, alldeles för få frukostar och minst lika knackiga luncher som middagar. Jag har nog allt varit hungrig, men inte sugen på att äta.

Idag ska jag just därför göra spenatsoppa till middag. Lite järn och vitaminer och inte minst väldigt gott. Jag kanske till och med gör det tidigt så kan jag äta det både till lunch och middag, för enkelhetens skull. Det och lite halvt påtvingad sårtvätt av en viss svans kanske gör det här hushållet gott idag.

Och nästa helg kommer troligen bästmannen hem. Det känns fint det.

Downton rerun

Förra helgen började jag se om Downton Abby (2010), något jag fortsatt med under veckan och idag. Det ger mig en märkligt bra känsla, av någon anledning. Kanske för att det är välbekant, jag vet inte. För en massa elände är det ju i den men också en massa fint. Och familj, som grundfundament i allt. Jag tror att det kan vara det.

Och trots att jag aldrig varit en påhejare av klassåtskillnader så älskar jag dynamiken mellan "downstairs" och "upstairs". En kanske väl artig men ändå fungerande dynamik, som jag förstås förstår inte alls behövde vara så respektfull i verkligheten. Men kläderna, de väna karaktärerna och det långsamma tempot är precis vad jag behöver mysa in mig i just nu. Det och en kopp te är lite som balsam för själen just nu.

Och jag har fortfarande en önskan om att besöka Highclare Castle, slottet som står som fasad för hela serien, och som också har en historia lik den i serien. Jag kan som inte förstå hur man levde i såna hus, trots serien, så jag skulle mer än gärna vilja besöka det själv. Jag när en liten dröm att få åka till Storbritannien när jag fyller jämnt om ett par år, spendera tid där till att åka runt och besöka platser jag bara sett på tv förut. Jag har en romantisk bild av hela landet, det är så sant, men hur verkligheten än är så bara måste jag dit någon gång. Till London också förstås, men det är inte det som lockar mest alls. Landsbygden desto mer, och de mindre städerna. Vi får väl se hur det blir, det är (som tur är) ett tag kvar dit. Jag har dock förvarnat M om att jag gärna ser att han hittar ett alternativt ressätt till en hemsk flygresa dit...

Och ja, det får gärna komma en ny brittisk serie snart som kan verka som substitut för Downton Abbey, om det ens är möjligt.

Kattänder

Igår var jag som sagt ledig, för att ta med Rosa till veterinären och fixa till tandrötter. Allt gick bra, eller ja, det skedde i vart fall inga dåliga saker. De lyckades inte sätta kanyl och kunde därför inte söva henne med gas som tänkt och de kunde/vågade därför inte ha henne sövd så länge att de hann fixa till alla tänder som behövdes greja med. Så vi måste tillbaka. Bra var att tandroten efter den utslagna tanden, den som var prio ett att ta bort igår, den bedömdes ha blivit bra och slutits in som den skulle. Men FORL-angrepp på en kindtand (bara kronan dock) och så en annan tandrot från en hörntand behöver tas bort.

Hon var rädd, men duktig. Jag fick vara med tills den lugnande sprutan gett effekt och det kändes inget kul att lämna henne även om jag vet att hon är i goda händer där. När jag hämtade henne var hon fortfarande omtöcknad men verkade glad att se mig och la huvudet i min hand så snart jag kom nära. Väl hemma envisades hon med att gå runt, trots att hon knappt kunde hålla sig på tassarna utan ramlade in i både saker och en något förskräckt Smilla. Hon skulle gå i trappen och försöka hoppa upp i möbler så jag hade fullt sjå att hålla koll på henne så hon inte gjorde sig illa. Det blev bättre framåt kvällen men för säkerhets skull så kom Lil'sis hit då och stannade med henne även i förmiddags då jag behövde på kurs med jobbet.

Idag har hon varit ute en liten sväng med mig och verkar som vanligt ganska mycket. Lite extra tillgiven kanske. Hon känns alltid lite 'skör' när hon varit iväg på såna äventyr. Och det smärtar lite att vi snart måste iväg på en till alltså. Men enligt veterinären har hon mest troligt ont av de dåliga tänderna så det är klart att det måste fixas.

Satt och kikade i ett par album jag har från studenttiden som var då jag skaffade kattorna. Idag är Rosa en långbent och stor katt, en ganska bra bit större än Smilla, men annat var det för sisådär 15 år sedan:

Inte så stor då inte... Taget i min studentlägenhet i Örebro, ungefär ett halvår innan Mina kom och bestämde sig för att bo hos oss också. Mina finaste vänner i världen.

Sanering

Konstig vecka har det varit. Jag har knappt varit på mitt kontor alls. Och det är väl tur för just nu är det allt annat än kul där. Vi har haft problem med inomhusmiljön ett bra tag och efter en massa provtagningar och utredningar så hittades nån partikel som tydligen inte är bra att ha i luften så nu ska det rensas i ventilationen och sen ska hela huset saneras. Den här veckan har de rensat just i ventilationen och då har den varit avstängd vilket gjort att det känts som att gå in i ett astmaanfall ungefär, när jag klivit in på kontoret. Jag var där en timme i eftermiddags (förmiddagen var jag på utbildning på stan) innan jag packade ihop mina saker och åkte hem och jobbade istället. Imorgon ska jag vara där några timmar men nästa vecka blir vi evakuerade under tiden för saneringsarbetet.

Bra förstås att det händer nåt, men lite stökigt att ha hela sitt kontor i en väska. Jag har haft det så snart en vecka och känner redan att jag inte har full koll på allt. Jag med min ordning på skrivbordet....nyttig utmaning det här kanske.

Jag hoppas att det ska bli bättre sen i vart fall. Slippa ständig huvudvärk, astmakänningar och klådan i ansiktet jag får i vissa rum på våningsplanet. Andra har fått eksem och andra besvär så det har absolut varit angeläget att få till det. Och superskönt att vi slipper flytta igen, även om jag gärna haft kontor på "rätt" sida av stan för min del.

Film jag sett...del 7

The Life and Death of Peter Sellers (2004)

Jag såg Peter Sellers-filmer med stor behållning redan före tonåren, inte minst Inspector Clouseau var en favorit. Då hade jag inte särskilt mycket koll på mannen bakom men i vuxen ålder har jag då och då ramlat över artiklar som låtit mig förstå att han nog hade en mindre roande sida privat. Kanske rent av en riktigt dålig sida. Och den syns definitivt i den här biografiska filmen om hans alldeles för korta liv.

När filmen börjar är Sellers (Geoffrey Rush) ingen känd filmpersonlighet utan kämpar snarare för att bli en. Sen får vi följa honom in i filmvärlden och samtidigt se hur hans övriga liv bli allt mindre betydelsefullt. Han är ingen trevlig make och inte heller någon vidare värst varm pappa heller, åtminstone inte i den här versionen. Viktigt är däremot framgång, att synas, dyra saker och vackra kvinnor (så länge de vill det han vill). Till och med hans mamma Peg (Miriam Margolyes), som tidigt i filmen målas upp som en viktig och inte minst pådrivande person i hans liv, hamnar långt bort i periferin vad det lider. Riktigt eländigt känns det när han träffar och hastigt gifter sig med den svenska fotomodellen Britt Ekland (Charlize Theron), ett kort äktenskap som snabbt blir tragiskt och på nåt vis också början till slutet för "filmgeniet" Sellers.

Regissören Stephen Hopkins lyckades bra i castandet av Rush som Sellers, det måste jag säga. Han gestaltar framgångsrikt en ganska splittrad och till viss del också plågad människa, ofta med ett målande kroppsspråk bara. Även övriga gör fina insatser, där även Emily Watson (som första hustrun Anne) bör nämnas. Filmen blir en bra påminnelse om att ingen människa är rakt igenom ond/god och att Sellers i allra högsta grad hade ett stort spektra och det fick mig att som så många gånger förr fundera över om en människas yrkesmässiga framgångar blir värdelösa pga privata idiotiska handlingar/värderingar/etc? Jag har inget färdigt svar än, men klart är att framgångarna åtminstone inte blir utan naggade kanter. Betyg svag 4/5. (Viaplay)

The Wolfpack (2015)

Jag trillade över den här dokumentären nästan lika slumpartat som filmens regissör Crystal Moselle trillade över storyn från början. Hon mötte en dag några långhåriga killar på gatan, klädda som om de kom direkt från inspelningen av Tarantinos De Hänsynslösa, med en aura som skrek att det fanns en story bakom det hela. Och det gjorde det verkligen. 

Killarna hon mötte var de sex bröderna Angulo som till fram tills dess varit instängda i en liten lägenhet på Manhattan tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Pappa Oscar var den enda med nyckel och som kom och gick som han vill, som skötte alla ärenden utanför lägenheten sedan 14 år tillbaka. Mamma Susanne som till synes lämnat hela sitt tidigare liv, även sin egen familj, bakom sig för att helt ägna sig åt sin make (samt föda barn) och vars viktigaste syssla varit att hemskola familjens barn (vilket också inbringade den enda inkomsten) påminner närmast om en trogen sektmedlem i filmen men behövde inte mycket skrap på ytan för att den skulle krackelera lite.

Förutom hemskolandet, som definitivt resulterat i väluppfostrade, hänsynsfulla och vältaliga barn med mycken syskonkärlek, så ägnar barnen en väldig massa tid till de tusentals filmer som Oscar skaffar hem. Idel kult och klassiker finns på deras filmhylla och dessa tycks sönerna sluka varje sekund av. En utav dem ägnar tid åt att pausa efter varje replik, skriva ned den och på så vi skapa sitt egna manus som bröderna sedan kan lära sig och agera på egen hand, med hjälp av smått imponerande rekvisita byggd av det som fanns hemma. Filmerna blir världen på nåt vis och det är därför det är just Tarantinos karaktärer som Moselle mötte där på gatan.

Till sist öppnar nämligen en av bröderna på lägenhetsdörren och ger sig ut. Just den utflykten slutar både olyckligt och lyckligt på samma gång men framför allt så är det mer än lägenhetsdörren som öppnats på glänt. Moselle kommer märkligt nära familjen och även om en del svar kommer under filmens gång så kvarstår många när eftertexterna kommer. Men historien är varm, glädjefull såväl som sorglig på samma gång. Absolut en måste-se-film för alla dokumentärälskare som liksom jag uppskattar riktigt udda och intressanta personöden. Betyg 4/5. (SVT Play)

Lördag

En rekordslö dag har jag haft. Verkligen på riktigt. Jag vaknade tidigt i vanlig ordning, åt frukost i sängen framför teven och låg sen kvar länge. Och därefter har det som lite fortsatt på samma vis. Jag har läst i soffan, surfat runt en del, sett lite mer teve och kelat en massa katt.

Nu har jag dock varit rastlös ett tag, i väntan på att Lil'sis ska dyka upp. Hungrig och rastlös. Vi ska äta nåt gott och se film och bara hänga vi två. Det ska bli mysigt.

Och vila har nog varit bra. Jag har varit lite halvhängig ända sedan gallstensgrejen. Inte haft så mycket matlust, illamående som kommit och gått lite och känt det som, vad jag åtminstone före läkarbesöket trodde var, magkatarr igen. Inga större bekymmer, men jag har inte känt mig helt pigg heller. Det går säkert till sig bara jag fortsätter att ta det lite lugnare och äta bra.

Men allra bäst var den nya kattmynta-musen

Jag beställde hem specialfodret som Smilla ska äta för sina bråkiga njurar och hade flyt att det kom idag, samma dag som jag fått slut på foder hemma. I nån vecka har de fått 'vanligt' torrfoder eftersom jag inte kommit ihåg att beställa, inte ultimat förstås men inte superkris heller. Jag hällde i vart fall upp veterinärfodret då jag kom hem och hon gick fram och nosade. "Har du inget annat?", såg hon ut att säga då hon såg på mig. "Hm, jo kolla, de skickade med provförpackning på ett annat njurfoder!", och så hällde jag upp det. Gissa vilket som gick hem?

Jag kräsen? What?

Hon får då hålla tillgodo tills dess att 2-kilos-påsen är slut, den lilla finsmakaren. Men det andra fodret kan förstås vara ett tips. De har alltid tyckt om att byta foder/smak lite nu och då så det vore ju bra att kunna fortsätta så.

Heja fredagseftermiddagar

Vi har ju simmat varje fredag eftermiddag ett antal veckor nu, Li'sis och jag. Men idag blev hon utringd på jobb så vi bestämde att vi får ta igen det nästa vecka istället. Och istället blev jag påmind om hur skönt det faktiskt är att jobba lite senare på fredagseftermiddagarna. Många kollegor flexar ut tidigt (välförtjänt efter långa dagar), administratörerna har kortdag, det är få möten på kontoret och utöver det så är telefonen oftast ganska tyst och det plingar inte särskilt ofta om mejlen heller.

Arbetsro, helt enkelt. Och lite småmysigt. Jag har spenderat många såna sena eftermiddagar, inte minst sedan M började jobba i Sundsvall. Även de helger han kommer hem så dyker han upp som tidigast vid 22-tiden så jag har som ingen brådska. 

Och idag hann jag lösa en del bemanningsluckor framöver vilket är så väldigt skönt att inte ta med sig hem att grubbla på. Jag la in ett schema som ska gå igång i november, hann skriva ut lite avtal, skriva ut ansökningshandlingar inför intervjuer på måndag, prata en stund med en medarbetare som behövde prata av sig lite, spika en jobbannons som ska ut och uppdatera vår facebooksida. Med mera. Produktivt alltså.

Och inte minst är det en vinst att den mesta fredagsmysstressen är borta i butiken när jag trillar in vid 18-19-tiden.

Och jag blir lite kär varje gång jag kommer ut från kontoret
och ser fina Suzy troget stå och vänta på mig

Örngott

Och idag fick jag hem ett traderainköp jag gjorde före helgen. Tre fina gamla örngott för några tior. Jag älskar att sova på sådana, de är så svala och behagliga. Hade jag inte haft dubbelsängstäcke och -lakan så hade jag bara använt gamla sänglinnen. Jag är ganska kräsen med mina sängkläder, de får inte vara sträva, måste vara svala men inte glansiga på något vis. 

Superfina, inte sant? De ser lite gula ut på bilden men det var de faktiskt inte. Välstrukna och fina, jag är då väldigt nöjd.

Veckan som susade förbi

En berg-och-dal-bane-vecka är snart slut. Den har både gått fort som attan som långsamt, på nåt vis. Det är väl ofta så. Helgen som gick var så äntligen M hemma och även om vi var ganska uppbokade hela helgen så fick vi lite tid tillsammans också. Fint det. Vi hann ta upp båten, äta middag ute med Lil'sis och Robin samt fira svärmor som fyllde 75 år förra veckan. Bara trevligheter alltså.

Både M och jag hade mycket räkningar och vi behöver hålla i lite pengar så att vi inte blir halvt ruinerade (vilket vi kanske blir ändå) av den kommande tandrotsoperationen som ska göras på Rosa på onsdag nästa vecka. Det lär väl inte bli ett billigt kalas. Men det måste göras så att hon slipper ha ont. Jag är lite nervös inför det hela och hade gärna haft M hemma. Inte minst då han är hennes favorit i personalen. Men det ska nog gå bra. Lite svårt att blunda för att hon trots allt är 15 år gammal och att det är en operation hon måste sövas för. Jag pratade med veterinären som ska göra det och hon hade läst på om Rosas svårigheter att sövas så hon hade tänkt i förväg vilken narkos som ska passa osv. Så det känns ändå som att hon är i goda händer.

Jag har tagit ledigt en och en halv dag nästa vecka och hoppas att det ska räcka för hennes konvalescens. Jag hoppas att det också ska gå bra, i värsta fall får jag väl arbeta lite hemifrån istället.

Ja, och så har nattfrosten kommit. Vissa mornar den här veckan har det varit ner mot 5-6 minusgrader ute. Jag har bestämt mig för att ta det säkra före det osäkra och försöka få däcken bytta i början av nästa vecka. Kanske tidigt, men det stressar att inte veta på mornarna, halka är läskigt.