Av någon anledning har jag ytterst svårt för att inte bli extremt obekväm av Sascha Baron Cohens karaktärer och filmer, ett faktum som min kära låtsasmake finner väldigt roande. Ikväll tvingade han mig sitta genom delar av The Dictator (2012) och hela Brüno (2009). Mycket obekvämt! Fast på ett plan kan jag visst tycka att han är lite kul och jag förstår poängen med det han driver med. Jag måste erkänna att wrestling-scenen i slutet av Brüno och förstås själva avslutningssången var nog rolig för att jag skulle skratta högt. Hatten av för Gustaf Hammarsten, säger jag bara. Vilken scen att göra i den miljön! Om den nu inte var alldeles fejkad, men det tror jag inte i vart fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar