Det är lite lite uppförsbacke i mitt "lilla projekt" just nu. Men, som min lilla men starka hejarklack skrev i morse som respons på den känslan; "Bättre du hittar vanor och sätt som du kan trivas med än att det ska gå fort. Även lite skillnad i taget blir mycket skillnad om ett år." Sant förståss.
Fem veckor in nu och jag har tappat just under 5 kilo på den tiden. Låååååångsaaaaaamt var ordet. Men jag börjar på riktigt bli van och tillfreds med både sättet att tänka kring mat och med motionsrutinerna. Ibland tar det emot, men oftare går det lättare. I måndags simmade jag själv och kände mig taggad så jag stannade längre, tog i lite extra och fick några extra längder med mig. Det gäller att passa på de dagar som det känns just lätt. Sötsakssuget känns åtminstone just nu inte som ett problem. Jag är nöjd med de lösningar jag har om det dyker upp kvällstid och det är betydligt lättare nu att passera godishyllorna i butiken. Såvida jag inte är tokhungrig eller har mensvärk, då krävs det lite viljestyrka också.
Nästa förändring är att få ordning på nån slags frukostrutin. Antingen att jag hittar nåt enkelt och snabbt att stoppa i mig hemma som jag inte blir illamående av (vilket är lite problemet just så tidigt), eller nåt som jag kan stoppa i mig med mitt morgonte framför datorn på jobbet. Jag vet inte vad än bara. Nu har jag vissa mornar druckit en färdig nutrilett-smoothie i bilen som frukost, men min mage är inte riktigt kompis med dem.
Än har jag då inte gett upp i vart fall. Jag inser att mitt mål med ett kilo per vecka fram till sommaren är ett högt satt mål. Men om jag så kommer 75% av sträckan på den tiden så lovar jag att försöka vara nöjd.
Och så bannar jag mig själv lite för att jag nånstans har en fåfäng längtan efter att komma över kullen och hamna i läget där det faktiskt börjar synas att jag gått ner i vikt. Jag behöver den fåfänga belöningen, dumt eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar