Levande, döda och omlevande

Det blev en natt till. Sista natten på helgen så blev en av mina/våra patienter dålig och jag tryckte ganska hårt på att man nog borde sätt in en extra person som vakade över henne. Något som förut var kutym, något som man nu inte tycks ha/ta sig råd till längre. Människor får hellre dö i ensamhet. Ja, då jag hade beklagat mig över detta fick jag också ställa upp att vaka natten efter. Såklart. Jag behöver pengarna, och det är en väldigt viktig sak, anser jag. Så jag åkte in en extra natt.

Sjukt nog (vilket Anna påpekade redan innan jag for till jobbet) hade jag med mig min zombie-bok. Den var så spännande att jag ville läsa klart. Och det gick bra. Fast det blev lite skräckfilmsmässig i slutet. Läskigt värre... Men visst, det kändes lite absurt att sitta och hålla en döende i handen samtidigt som jag läste om människor som vaknade upp från de döda...

Vid två var boken utläst och klockan fyra blev det helt tyst i rummet. En stund innan märkte jag att det var nära. Kan ni tänka er Sara sittande på sängkanten, hålla handen och tyst småsjunga på blandade psalmer (som hon halvt glömt bort texterna till)? De som känner mig sedan långt tidigare tycker nog att det är märkligt att jag ens sitter bredvid en som dör. Sara med hysterisk dödångest. Men på något sätt så är dödsögonblicket i ett sådant läge väldigt omärkvärdigt. Högtidligt, men omärkvärdigt på samma gång. Och lite svårbedömt.

I alla fall, när hon var konstaterad, tvättad och klädd etc så skulle jag åka hem. Klockan var 5.15 när jag steg in i hissen och for ner i kulverten. Då kom zombie-skräcken smygande, kan jag säga. Absurt. Jag gillar verkligen inte kulvertar i allmänhet, men in detta läget var de nästan den sista platsen jag ville vara på. När jag väl skyndat mig att klä om, sprungit upp och ut över parkeringen och satt mig bilen fick jag tom känslan av att en död, halvt rutten människa skulle dyka upp i baksätet. Hihi.. Fy Anna, att du fick mig att läsa den där boken... Men den var superbra, jag gillade den verkligen. Fast det kommer nog dröja länge innan jag skakat av mig alla omlevande igen...