Svart blir vitt?

Till en början tyckte inte jag heller att de svarta barnflickorna som kom fram i den nya regeringen var så väldigt farligt. Klart det är dyrt med barnflicka, tänkte jag. Snarare tänkte jag att det nog skulle spela dem rätt, borgarna, med sitt förslag om hushållsnära tjänster till halverat pris. Men nu har det visat sig att åtminstone den ena av de två aktuella familjerna inte var någon "vanlig" arbetar- eller medelklassfamilj som inte hade råd att betala sin barnpassning. Föräldrarna tjänade under 90-talet tillsammans 16,7 miljoner kronor, alltså nära 1,7 miljoner om året. Om en familj med en månadsinkomst på nästan 140.000 kronor (plus förmögenhet om ca 3 miljoner) inte kan betala en barnflicka vitt, hur ska då en vanlig familj med låt säga en månadsinkomst på ca 30-40.000 kr kunna betala ens halva den utgiften? Faller då inte hela argumentet man har från borgarhållet att syftet är att göra marknaden vit?

Två argument har nu lyfts fram i den här diskussionen; för det första hävdar Maria Borelius (som är den ovan nämnda kvinna i regeringen) att hon och hennes make (då; sambo) har separata ekonomier och att avgiften för barnflickan låg på hennes. Ja men det är väl ändå typiskt? Jag skulle inte ens våga säga det offentligt om det så vore så. Han tjänade av dessa 16 miljoner ca 12. Han hade alltså merparten av inkomsten men kan inte ens betala barnpassning för sina barn? Inte ens hälften? Återigen; barnen är kvinnans ansvar. Kan det bli tydligare?

Det andra argumentet jag har hört är att hon då inte visste att hon skulle komma att bli aktiv politiker. Nej men då så. Är syftet med reformen kanske att blivande politiker ska ha råd med vit barnpassning?

Egentligen är det rätt ointressant att det är just Borelius som det hela handlar om. Vad det mera visar är väl snarare att det kanske inte sitter i folks plånbok på så vis att det handlar om överlevnad huruvida man anlitar svart eller vit arbetskraft? Kanske ligger problemet på ett annat plan?

Vad jag förstår är det så att det är ett avdrag det kommer att handla om. Man får alltså dra av halva kostnaden på deklarationen. Alltså måste du ju likaväl ha råd att faktiskt lägga ut stålarna när du handlar tjänsten.

Hörde Sabuni på Lantz i P3 idag. Hon menade också på att detta skulle vara ett led i att få kvinnor att bli företagare (för alla kvinnor vill väl starta städföretag, det är ju det enda vi kan...), för invandrare att få jobb (återigen placeras invandrare i städarklassen oavsett tidigare utbildning etc) och för människor som idag går sjukskrivna (för städa kan ju de flesta som är beviljade sjukbidrag...). Det känns som att detta är deras gyllene lösning på problemen. Och jag köper det inte. Inte alls.
Samma kvinna hävdade att kvinnor måste tvinga sina män att vara hemma med barnen istället för att man inför en individualiserad förädraförsäkring där varje part får hälften. Ah, så det är det vi måste göra? Att vi inte har tänkt på det? Och hur gör vi med de kvinnor som faktiskt inte vill släppa ifrån sig sin föräldraledighet? För de finns också. Kvinnor som på ett eller annat sätt känner att det är deras uppgift, att de är dåliga mödrar om de går till jobbet tidigt etc. Hon överskattar verkligen de sk köksbordsdiskussionerna. Tror hon att det är så det går till i hemmen? Jag tror inte det. I mitt föräldrahem diskuterades sådant inte överhuvudtaget. Där kom farmor och tog hand om oss (inkl pappa) de dagar som mamma låg på BB, inte var det ens tal om att pappa skulle vara hemma mer än de första dagarna.

Jag inbillar mig att inte så väldigt mycket behöver ha hänt i alla leden sedan detta utspelade sig, för 15-25 år sedan. Jag har sett flera unga föräldrar där detta i stort sett är lika naturligt för dem som det var för mina föräldrar. Möjligen behöver man inte farmor riktigt lika mycket, men i övrigt är det inte långt ifrån.

Nej de kvinnor som inte vill vara hemma de får se till att ha barnflicka. Och klarar man inte det på sin egen lön kan man inte komma och be pappan om pengar utan då får man anlita någon svart.