Det finns ljusa stunder i kvällspressen

Vad ska man säga? Huvudet på spiken?

Vaccin mot cancer?

På DN idag kan man läsa en debattartikel, skriven av tre personer från Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, som mer eller mindre angriper den senaste tidens vurmande och haussande av det så kallade livmoderhalscancervaccinet. Personligen läser jag den med intresse och en känsla av "äntligen". Jag tror att det är det första jag läst som alls ifrågasätter detta vaccin, och det gör hela debatten lite mer trovärdig, anser jag.

Jag tycker självklart att det är strålande att forskning bedrivs på sjukdomar av det här slaget och att man nu nu nått framgång i att se vad som orsakar det och vad som kan tänkas förebygga det. Det är inte det. Men det känns som att vaccinet har tolkats som något alltigenom positivt som ska rädda hela den kvinnliga befolkningen från framtida livmoderhalscancer.

Till att börja med har jag en viss skepsis mot allt vad vaccin heter. Jag ser fördelarna med det när det är befogat, men ibland tycker jag att vi har skapat en slags övertro på vaccin och inte på något sätt ser följderna som kan komma av det. Precis som överanvändandet av antibiotika har lett till resistenta bakterier undrar jag vad ett ökat användande av vaccin innebär? Och, framför allt, vad innebär det för människors beteendemönster?

I artikeln står det i klartext som jag funderat över, nämligen att det man vaccineras mot är inte livmoderhalscancer i sig utan mot två typer av infektioner som "associeras" till livmoderhalscancer. Vad betyder det? På reklamskyltar och annonser i tidningar som jag sett har jag inte fått någon annan bild än att det är själva cancern man vaccinerar sig emot. Så är alltså inte fallet.

Om ett ökat vaccinanvändande innebär att de regelbundna cellprovtagningarna som vi kvinnor blir kallade till idag, kanske inte blir kvar, utsätter vi inte därmed kvinnor för högre risker? Speciellt om ett vaccin inte är 100-procentigt? Vore det inte bättre att på olika sätt verka för att fler kvinnor faktiskt drar sig iväg till provtagningen? Att överhuvudtaget skapa bättre kontakter mellan kvinnoklinikerna och kvinnorna. Och, självklart, utöka kunskapen om sådana här saker, risker och följder bland landets ungdomar i en bättre, välutvecklad sexualkunskap som inte bara fokuserar på själva befruktningen...

Jag säger alltså inte att vaccinet är ett bakslag och inte bör användas, det jag menar är att jag efterfrågar en diskussion kring det, där risker och följdanalyser kommer fram. Och att man inte utmålar ett vaccin som den stora räddningen.

Boktips: En desertörs bekännelse

Jo, jag köpte en pocketbok på Arlanda som jag bara måste tipsa om. Började den på flyget och har nästan läst ut den redan. Den är väldigt bra. Otäck, men bra. "En desertörs bekännelse" av Joshua Key med underrubriken "historien om en vanlig soldat som fick nog av kriget i Irak". Jag kan ha nämnt den tidigare, och den finns med på min "101 saker på 1001 dagar"-lista (som jag inte än offentliggjort). Kanske får plocka bort den nu.

I alla fall så är den skriven av en soldat som i tron om att alla muslimer och irakier var terrorister, for till Irak och var med och terroriserade och plågade civila irakier. Det är en ärlig berättelse, som börjar med hans barndom och bakgrunden till varför han tog värvning i armén, hur han ganska snart hamnade i Irak och hur han väl där insåg hur hans lands president och andra ljugit för honom. Han berättar öppet om den upprepade misshandel av civila han gör sig skyldig till, hur nära han är att döda oskyldiga människor, och den grymhet han ser och deltar i som amerikansk soldat på frihetsuppdrag. Det är en ganska fruktansvärd historia, som jag tror ingen kan läsa utan att bli berörd av.
Under en permission i USA så deserterar han, och gömmer sig och sin familj i flera år i sin vägran att åka tillbaka till kriget. Släkt, vänner och det egna landet vänder honom ryggen och kallar honom feg.

Det är en väldigt bra bok, skriven med en uppriktighet som är svår att inte respektera. Den är inte på något sätt ursäktande och Key försöker inte smita ifrån ansvaret för de hemska saker han faktiskt gjort sig skyldig till.

Vid en koll på wikipedia kunde jag läsa att hans familjs ansökan om att få stanna i Kanada, dit de flytt, har blivit avslagen så sent som i november förra året och att de nu väntar på ett överklagande. Vad som händer om de skickar tillbaka honom till USA vet jag faktiskt inte, men jag tror att det kan vara dödsstraff på att desertera från krig. Ironi, med tanke på att landets president så vitt jag vet, själv deserterat från en tidigare krigsplacering.

Ja, jag ska inte rabbla på mer, utan läs den bara!

Klassblind demens?

Som vanligt är jag trött. Fick aldrig nån sömn igår under dagen så när jag kom hem från jobbet imorse hade jag varit vaken lite mer än ett dygn. Jag kan säga att jag väldigt trött inatt på jobbet. Som "tur" var hade jag en liten dam som höll mig aktiv hela natten.

På tal om äldre damer så läste jag att prinsessan Lilian hade förts till sjukhus efter att ha ätit något "otjänligt". Arbetsskadad som jag är tänkte jag inte i första hand på dålig fisk eller sur mjölk utan snarare på saker som mossa från julstakar, plastbitar, delar av en tidning, blomblad, servetter etc vilket är det vanligaste "otjänliga" som de på mitt jobb stoppar i sig. Man vet ju aldrig. Kanske även blåblodiga blir dementa med komplikationer? På mitt jobb har vi kanske inga kungliga, men väl människor från alla klasser och olika yrkesbakgrunder.

Ledig inatt och så jobbar jag igen imorgon. Passar på att tvätta och ha huvudvärk idag. Tänkte försöka skriva färdigt det jag har kvar sedan styrelsemötet i helgen, men får se om jag orkar. Har lite svårt att sitta vid en dataskärm, känns det som.

På väg hem igen

Bra att få en dag till lite jobb och återhämtning igår. Hann med en promenad i Fiskis, som jag måste säga är ganska fint på sina håll. Inatt har jag för första gången drömt om styrelsearbete och vaknat till ett par gånger av att jag tänkt att jag glömt nåt. Som jag sen inte har... Lite mycket fokus igår kanske.

Nu ska jag packa och ta mig till Arlanda. Ska bli lite skönt att komma hem, som alltid. Till mina gosekissar m.fl. Även om det varit en väldigt trevlig helg, trots att Joakim legat sjuk hela tiden.
Lite stress blir det idag trots allt. Är hemma vid ett, packa upp och vara lite social. Måste hinna sova ett par timmar eftersom jag nu lyckats vända dygnet helt och vaknar vi sju-åtta på morgonen. Sen möte med Ume-fi om kongress m.m och sen jobba natt igen.

Nu; flygångest. I helgen vill jag vara social och soffmysig!

Att gå till val eller inte

Det är ju intressant att se att rubriksättningen i de större tidningarna efter Gudrun Schymans presskonferens idag i stort sett är identisk och därmed också identiskt missvisande. Eller ja, rubrikerna lyder unisont: "Fi ställer upp i nästa val", och det är ju inte alls klart än. En oenig styrelse tog beslutet att föreslå extrakongressen i maj att ta det beslutet, men först måste ju kongressen få säga sitt. Men, å andra sidan ser det mer intressant ut medialt än om det stod att vi kanske ska ställa upp... Och läser man artiklarna så framgår det att styrelsen vill att man ska ta det beslutet, inte att det är taget redan.

Personligen röstade jag inte för ett riksdagskandiderande, men står såklart bakom beslutet eftersom jag inte gjorde någon reservation. Jag tror att oenigheten i styrelsen i frågan kommer att finnas representerad bland medlemmarna, vilket nog bara är bra. Oenigheten kan bli en styrka genom att vi då förhoppningsvis får en bra och grundlig diskussion och att fler blir medvetna om vad ett sådant ev kongressbeslut betyder i ekonomiska och personella resurser. En medvetet engagerad medlemsbas skulle göra att vi utan problem faktiskt kan ro hem en valrörelse till. Förra valrörelsen tror jag kom lite som en chock för de flesta. Det var oerhört mycket jobb.

Oavsett så är det en intressant Fi-vår som ligger framför oss. Jag hoppas vi alla får lite ny fart.

Saltsjöbanan -där klasser mötas

På tal om Saltsjöbanan så är det nog den bästa smältdegel (?) jag sett där klasser möts på ett inte alltför konstlat sätt. Utmed banan ligger det nämligen ganska blandade bostadsområden, alltfrån de lite slummigare där de som av olika anledning kallas lägre privilegierade (ordvalet kan diskuteras såklart) bor, typ Fiskis, men här finns också fina områden med röda trähus och stora trädgårdar och senaste audisarna på uppfarten. Och så är slutstation Saltsjöbaden, detta Wallenberg-grundade ställe, där människor som kallas privilegierade bor. Det gör att banans vagnar delas alla möjliga sorters människor. Inte minst då av dessa kvinnor i päls och välsittande hatt. Mer sällan har jag sätt pälsdamernas herrar, men det kanske kan antas att de inte räds stadstrafiken, har körkort och kör audisen.

Mina fördomar gör att jag faktiskt förvånas över att pälsdamerna och en och annan pälsdamsman tar detta sunkiga pendeltåg när de ska till stan. Det är skitigt, oerhört slitet och bullrigt. Men det är ju bra att ens fördomar får lite smäll ibland. Faktum är att jag tycker företeelsen är ganska häftig. Man skulle vilja göra en fotosession av det hela...