Nackdelen med att behöva vänta mellan säsongerna

När en tv-seriesäsong är över så brukar det ju på sin höjd vara en massiv cliffhanger man behöver komma ihåg. Och minns man den så minns man oftast det viktigaste. Alternativt så börjar efterföljande säsong en bit bort, tidsmässigt, eller med något helt nytt. Så är det tydligen inte alls med Broadchurch (2013). Igår tänkte vi börja se säsong 2 men insåg snabbt att vi i stort sett blev inkastade i samma läge som serien slutade. Och mitt minne är ju uppenbarligen inte med i spelet.

Heja mig, men det kommer väl åter. Jag såg ett avsnitt (M somnade efter 10 min) och kände mig som en förvirrad gnu efteråt. Att både komma ihåg gamla saker (och då menar jag hyfsat centrala saker som vem mördaren var och varför...) och engagera sig i nya var som lite mycket där mittinatten för den här tanten...

The Graham Norton Show

Ikväll har jag återupptagit min återkommande kärlek till The Graham Norton Show (och min önskan att ha alla BBC-kanaler som finns). Youtube är fullt av avsnitt i fullängd så det är bara att söka och titta. Ikväll har jag bland annat sett dessa två:

Underbara Benedict Cumberbatch, den för mig lite okända Miranda Hart och Timothy Spall (vars oscarnominerade film Mr Turner (2014) jag förstås måste se snart). Varje gång jag ser Cumberbatch 'som sig själv' slås jag av vilken total kroppskontroll han måste ha som skådespelare. Det är som att hela hans mimik, kroppsspråk och utseende är annorlunda som sitt mer avslappnade jag. Häftigt, måste jag säga. Missa inte penguin-historien, eller Smaug-rösten för den delen! Must see, alltså.

Sen bör ni inte heller missa avsnittet med Ben Stiller ('B Still'), Ricky Gervais och Rebel Wilson. Den senare delen av programmet med Usher, Jamie Foxx och märkligt stelutseende Cameron Diaz är dock inte alls lika bra, om än sevärt.

Lookie, lookie!

Följ min blogg med Bloglovin

Gnälldrottningen is back

På riktigt, det här året... Kan vi inte bara starta om det? Eller kanske hoppa en bit fram åtminstone? Jag får det inte riktigt att funka för mig i vart fall. Inget överskuggar förlusten av den finaste förstås, men utöver det jävlas det bara. 

I fredags fick jag post till stan i en stor bunt, vari det fanns räkningar från början av december. Påminnelser och ett snabbt inkasso som tom skickats till kronofogden. Så det har jag svettats med den här veckan. Förhoppningsvis är faran bortblåst men helt säker känner jag mig inte. Igår kväll hade jag sån superångest över det där att det knappt blev någon sömn alls natten som var.

Imorse när jag svängde in på jobbet satt det plötsligt en annan skylt på min hyrda p-plats. Fler telefonsamtal och krångel. Imorgon ska jag komma ihåg en ny plats och jag ska ha fått en upptryckt skylt som plåster på såren.

Det och annat som inte skrivs här för tillfället. Känner mig smått manglad. All kraft går till att inte låta det gå ut över mitt ansvar på jobbet.

Gnäll gnäll alltså.

Counting down....

En dryg månad kvar till Oscargalan och nomineringarna släpptes i veckan som gick. Inga stora överraskningar kanske, jag vet att det höjdes på ögonbrynen kring Lego-filmen, men den har jag inte sett än så jag har inte riktigt hängt med i kritiken. 30 filmer har jag på listan över filmer jag skulle vilja ha sett. Då är animerade, kortfilmer, dokumentärer och utländska filmer borträknade. Inte så att jag inte vill se dem också men de är oftast väldigt svåra att få tag i. Animerade är väl enklast av dem, men i övrigt brukar jag faktiskt mestadels gå bet. Det är synd.

Av de 30 har jag hittills sett sju filmer. Några kvar att plöja alltså före den 22 februari. Men det är skojigt, en lite fånig men rolig utmaning jag ger mig själv varje år.

Igår såg vi The Imitation Game (2014) på bio. Den var riktigt bra, även om jag kände till historien om Alan Turing sedan tidigare. Det var faktiskt M som berättade om honom för några år sedan, innan han blev "pardoned" av drottningen julen 2013. En spännande men också ledsam del av vår historia. Jag rekommenderar oavsett filmen och vet du inte så mycket om honom innan så vänta med wiki-sidan tills du sett filmen, det blir nog roligare så. Sen är historien förstås lite strösslad, som brukligt vid en filmatisering. Verkligheten tycks aldrig vara spännande nog. Men jag tror att den över lag håller en ganska korrekt linje faktiskt.

Benedict Cumberbatch var fantastisk som Turing förstås, men jag tror trots det att det blir Eddie Redmayne som plockar hem statyetten i februari. Säkerligen välförtjänt, men för en roll som är ett sånt där typiskt Oscar-vinnande kort. The Theory of Everything (2014) har premiär i slutet av januari och lär vara värd ett biobesök.

Vardag

Motvilligt inser jag att vardagen kommer åter, eller återskapas kanske snarare, även efter en förlust. Vi söker nya rutiner, nya vanor i vår lilla familj. Jag kan le, om än tårögt, åt det faktum att det aldrig tidigare en morgon stått kvar ett fat med fiskrester från måltiden kvällen före. Det hade Mina aldrig tillåtit, men nu är nya tider. Ingen har bråttom ner till lådan och till frukosten på morgonen längre. Ingen påminner mig vid sängkanten om jag ligger kvar en halv minut efter att klockan ringt. Ingen ligger och trycker sig intill mig här på kökssoffan när jag sitter vid datorn på kvällen.

Och jag är så fasligt rädd för att glömma henne.

De andra två har varit mycket i sängen hos oss de kvällar och förmiddagar vi tillbringat där. Det är nytt, men mysigt. Och ett par kvällar har Rosa haft några märkliga stressutbrott och halvsprungit runt och jamat onöjt. Smilla, som förvisso alltid drömt mardrömmar, har ibland flera gånger samma dag jamat högt halvt i sömnen tills vi kommit till henne. Lite otryggt är det på nåt vis. Det går väl över, successivt hamnar vi i vardagen igen.

Och mitt ältande om vad som var rätt och fel har börjat avta. Det känns bra. Inget går hursom att göra ogjort.

Söndag

Det är fortfarande en skum känsla här hemma. Jag kommer på mig med att tycka mig höra Mina komma i trappen eller säga något på nedervåningen. När jag kliver upp på nätterna förväntar jag mig en svart pälsig sak med svans komma rusande och gå kring mina ben före ner i trappen, stanna upp efter några steg och kika mellan trappstegen som att hon kollar om 'kusten är klar', som hon alltid brukade göra. Men ingen svart björnkatt kommer.

Hon fattas oss, och hon fattas uppenbart sina två svansvänner också. De beter sig inte riktigt som de brukar. Rosa ser rent av ledsen ut och även om hon gärna vill vara nära lägger hon sig helst en liten bit ifrån. Vid mattider är de som lite oroliga och ja, det märks helt enkelt att saker är annorlunda. Och varför skulle de inte vara det? De var 1-2 år när Mina bestämde sig för att komma och bo hos oss och sedan har de tre varit ett team i nära 13 års tid. Klart de reagerar.

Imorgon är det jobb och jag måste erkänna att jag inte alls känner för det. Mitt huvud är som nån annanstans. Saker känns lite obetydliga när någon dör, det gäller uppenbarligen, åtminstone för mig, även när ett älskat husdjur dör. Men det är väl bra att ta tag i vardagen igen, jag ligger efter med en massa jobb nu efter lediga helger och sjukledighet förra veckan. Så ta tjuren vid hornen, helt enkelt.

Jag vill dock inte sluta sakna henne, jag vill hålla kvar i känslan av henne. Det är som att jag är rädd att allt med henne försvinner. Hon hade ingen favoritfilt, inget halsband (hon har Houdini när det kommer till halsband), ingen sak som var sådär specifikt henne så det känns som att jag inte har något att hålla i. Säkert en dum känsla, men så känns det.

Award season 2015

Många timmar har spenderats i den här sängen, så också ikväll. Sitter med en katt på var sida om mig och har just sett en inspelning av People's Choice Award som gick veckan som var. Inatt är det Golden Globe-galan men då jag måste upp till jobbet imorgon så får jag stå över. Trots att jag såg att den visas direkt på SvtPlay, vilket var glädjande. Förhoppningsvis går den att se i efterhand imorgon kväll. Får försöka undvika nöjesnyheter fram tills dess.

PCA var dock okej, inte jättekul och lite smårörig men det är kul att award season är igång. I veckan släpps även nomineringarna till Oscargalan så det blir väl till att försöka se lite film sen.

Ska jag vara ärlig så hade jag gärna tagit ledigt fram till Oscargalan i februari och bara legat i den här sängen och sett film och gosat katt. Jag har inte sådär väldigt mycket lust till något annat för tillfället.

Hon fattas oss

Igår kväll låg vi i sängen och grät och pratade om Mina, mest om bra stunder och roliga saker vi minns. Jag letade bilder på datorn och fick lite ångest över att hon är med på så få. Hon var ju så svårfotad vår becksvarta katt som inte gärna låg stilla och poserade. Många suddiga bilder, få där hon är i farten. Nästan inga från de tillfällen hon varit ute. Det finns en video från när hon spelade spel på M:s padda och jag har ett ljudspår med hennes spinnande på.

Vi kunde inte somna någon av oss och när vi väl somnat vaknade jag tidigt på blodsockermätartiden i vanlig ordning. Jag gick ner men jag hade ingen Mina kring benen. Ingen som ivrigt väntade på frukost, de andra två låg i vanlig ordning kvar och sov på övervåningen. Ingen Mina bredvid mig på kökssoffan, tappert väntande på att jag skulle ta blodprovet så att hon kunde få sin mat.

Somnade om igen senare men har inte sovit länge. Idag har ångestkänslorna tagit lite överhanden. Alla tillfällen då jag varit less på hennes ihärdighet kring maten kommer tillbaka, suckarna över alla kisspölarna jag torkat, ångesten över att jag inte tänkte på ev förstoppning redan vid besöket i förrgår. Ångest över att jag inte varit mer påstridig från början, att jag inte gick på min egen tveksamhet över diabetesdiagnosen. Ångest över att hon kanske hade det dåligt sina sista timmar. 

Hon är så närvarande i huset men ändå känns det så tomt.

De andra verkar förstå att något dåligt har hänt. De uppträder lite oroligt. Säkerligen för att vi inte beter oss som vanligt heller. De sista dagarna då hon blev så dålig var de uppe i sängen ibland och luktade på henne och tvättade lite på henne så jag vet att de förstod att hon var sjuk. Så kanske de förstår. Smilla som brukade trängas på kvällarna med Mina om platsen bredvid min kudde ville inte ligga där igår utan la sig nere vid fotändan eller i soffan.

Det gör så ont att hon är borta. Vi är hjärtbrutna, det är då klart. Jag hoppas att ångesten och alla tankar om om, utifall att, om jag bara, vi kanske ändå skulle ha osv försvinner snart. Jag vill åka och hämta hem henne. Säga att jag ångrar mig. Att hon ska vara här lite lite till bara.

Mina 27/12-2001 - 9/1-2015

Vi hade en veterinärtid i onsdags som vi for med Mina på. Vi hade kanske en förhoppning om att hon skulle utredas för något annat än diabetesen, men det var inte riktigt så enkelt. En massa nya prover togs och han försökte flera gånger komma åt att ta urinprov via en spruta i buken, men misslyckades. Vår lilla Mina var tapper men uppenbart alldeles trött och less på att stuvas runt så pass. Veterinären hade startat en tråd om Mina på ett veterinärforum och där gick åsikterna tydligen också mycket isär. Han kände i vart fall att hans kompetens inte längre räckte till och rekommenderade oss att söka vidare om vi kände att vi ville fortsätta. Vi skulle bara först invänta provsvaren.

Och vi var inte beredda att ge upp. Vi planerade att ta kontakten han rekommenderat. Men efter att vi kom hem från besöket så var Mina alldeles tokslut. På kvällen låg hon bara och orkade knappt ta sig upp för att äta. Hennes andning kändes något ansträngd. Vi la henne på handdukar i sängen emellan oss och vi hade vattenskål och lite mat på fat i sängen. Jag var nästan rädd att hon skulle somna in på sängen hos oss under natten. Dagen efter var hon något piggare, gick runt litegrann men var uppenbart fortfarande medtagen och hade svårt att få styrsel på bakdelen av kroppen. Något som kommit till och ökat med tiden, ett känt problem för katter med långvariga blodsockerproblem eller med njurproblem. Hon gick på lådan men orkade sen inte kliva ur utan la sig i den, så jag fick lyfta upp henne och lägga henne på sängen istället. Vi hade fortsatt kontakt med veterinären som gav råd. Vi hoppades att antibiotikan snart skulle börja ge henne lite fart.

Nästa natt blev likadan. På kvällen var det som att hon inte längre orkade hålla sig vaken och sen låg hon bara, med korta andetag. Hon kissade ner sig och vi bäddade runt henne och låg på varsin sida om henne i sängen, alltid med minst en hand på henne. Hon spann när vi kliade henne på huvudet. Dagen efter ringde vi veterinären igen då jag kommit på att jag glömt säga att jag inte trodde hon bajsat på några dagar, kunde det vara förstoppning som bråkade? Det trodde han och vi gav laxeringsmedel med bara litet resultat. Också det jobbigt för henne, även om hon åter var mer vaken. Men hon gnydde nu när vi lyfte henne, spann inte längre när vi strök henne även om hon såg ut att tycka om det. Det var som att hon inte orkade. Veterinären ville vi skulle komma så att han kunde få bort förstoppningen. När vi kom fram var vi ensamma på kliniken. Han hade då precis fått provsvaren vi väntat på och ville börja med att gå igenom dem.

Det var en A4-sida med en massa olika provsvar, säkert fler än 20 värden. I kanten stod ett L eller H på säkert 80% av dem. Det indikerade för låga eller för höga värden. Lågt T4, högt kolesterol, för lite röda blodkroppar, blodbrist, för höga njurvärden, för höga saltvärden, infektionsindikation osv. Det var så mycket och jag förstod vad han ville säga. Han sa att han visst kunde röntga och sen försöka behandla den förmodade förstoppningen som tryckte på hennes kropp så att hon hade svårt att andas. Men det kunde bli långdraget beroende på vad hon skulle svara på. Och jobbigt för henne förstås, utan garantier att det inte skulle bli likadant igen inom några dagar. Och bortsett det så hade vi alla dåliga värden som han inte längre hade några råd för hur vi skulle angripa.

Hon låg på sidan på sin filt på undersökningsbordet och hade nog ont. Hon andades kort och ansträngt. Det var dags och vi förstod det. Jag fick ångest över att det gått så långt men som veterinären sa så hade vi inte provsvaren vid besöket två dagar tidigare. Hon fick lugnande och smärtstillande och vi fick sitta med henne själva en stund. Hon kräktes som vanligt av det, vi torkade och vi strök på henne. Berättade hur mycket vi älskade henne och att vi var så tacksamma för att hon fanns. Vi grät båda och sen kom veterinären tillbaka och satte kanyl på henne. Han frågade om jag ville hålla henne i famnen och det ville jag men jag ville inte trycka ihop henne så hon skulle få svårare att andas. I bilen på väg in hade jag försökt hålla henne istället för att ha henne i lådan men då fick hon svårt att andas. Men oj vad jag ville hålla henne. Jag strök henne när hon slutade andas av medlet hon fick. Det tog slut. Och vi var förtvivlade av sorg.

Vi satt kvar med henne länge. Jag ville känna hennes päls mellan fingrarna, pussa hennes huvud och liksom kapsla in alla intryck av henne för evigt. Jag ville att hon skulle vakna igen. Att vi skulle få åka hem och allt skulle vara som vanligt.

Det var bara vi på kliniken under hela tiden. Det var skönt och kändes nästan tänkt. Vi fick den tid vi ville, hon behövde inte träffa på några hundar eller andra djur på vägen in. Jag hade önskat att hon sluppit åka in, hon tyckte ju aldrig riktigt om det, men vi hade inget val. Innan jag klev in med henne i bilen på väg dit höll jag henne i famnen och hon tittade storögt på all snö i trädgården, såg fåglarna och redan då var det som att jag visste att det skulle vara hennes sista stund där.

Vi kom hem med en tom bur. Hem till ett anpassat hem för vår sjuka katt. Blodsockermätare och kanyler. Kattlådor i varje rum, filtar utlagda för extra sovplatser, matskålar och vattenskålar överallt. Antibiotikatuber och dokumentet där alla blodsockermätningar och hennes hälsa dokumenterats minst två gånger per dag sedan mitten av oktober. Överallt finns hon och vi orkade inte städa undan det. Idag får vi väl försöka ta tag i det. Men jag vill inte riktigt städa bort henne heller. Jag vill att hon ska vara här, komma springande och sno sig kring mina ben som hon brukade. Ligga nära mig vart än jag sitter, som hon brukade. Spinna högt för att få min uppmärksamhet.

Jag hoppas att hon vet och kände ända in i slutet hur oändligt älskad och uppskattad hon var. Att hon förstod att vi gjorde vad vi kunde. Att vi inte menade att hon skulle lida. Vi är stolta och tacksamma för att ha fått vara hennes personal. Hon som inte tyckte om att vara ensam var omgärdad av oss dygnet runt de sista dygnen. Låg med huvudet på M:s hand och med tassen på min hand sista natten.

Hon fattas så att det värker. Älskade, älskade Mina. Tack för allt vår vackra björnkatt, vår Mina-Mi, vår Minuskatt, vår Mini.

Det tar visst aldrig slut

Som en evighetsförkylning det här. Eller är det influensa jag fått? Jag har inte koll och det spelar väl ingen roll egentligen heller. Men nu har det gått två veckor sedan första feberkänningen och även om jag varit feberfri ett tag (tror jag, vem ids kolla ens vid känningar?) så är det inte så bra i övrigt. Det slog mig idag när låtsasmaken for till jobbet (för att få veta att hans avtalsområde inte hade arbetsdag alls idag) att jag med måste piffa till mig och fara iväg och agera ansvarsfull och åtminstone hyfsat snabbtänkt chefsperson om två dagar. Frågan är om det kommer att hålla. Jag har fortfarande hosta som gör att jag tror lungorna är på väg ut några gånger per dag. Vi får väl se.

Men jag är less att vara sjuk. Jag vill ut, jag hade velat gå på stan, träffa vänner och spela spel, umgås med Lil'sis och städa huset. Istället blir det just ingenting. Förutom halvdåliga filmer, Downton-rerun och en och annan stund med julklappsböckerna (när huvudet orkar med). Jag har nog fått i mig honung nog för att hålla världens alla bin sysselsatta ett år till och teproducenterna måste skratta hela vägen till banken. Ungefär så.

Drottningen av gnäll alltså. Men det börjar faktiskt bli bättre. Bara det att jag verkligen hade tänkt spendera mina lediga dagar på nåt helt annat. Det var länge sedan jag var sjuk i två veckors tid.

Sjukdom och självömkan = Downton-maraton

Nu får gärna den här eländiga förkylningen ge sig. Hostan verkar bara bli värre och inatt trodde både jag och M att jag skulle kvävas. Han väckte mig när han blev rädd för att det lät just så och fick mig att sitta upp trots evig trötthet (det har varit ruggigt svårt att få somna ens) och dricka varmt te med honung. Vilket faktiskt hjälpte lite. Annars verkar whisky faktiskt hjälpa lite, men bara för stunden och jag kan ju inte sitta och håva ner whisky i tid och otid.

Jag ska inte klaga mer men jag känner mig less och dessutom besviken över att behöva spendera den så efterlängtade ledigheten på det här viset. Det var inte riktigt planen. M är också trött och halvrisig så istället för att ha hunnit få lite nyårsfint i huset ser det mest ut som huset som nån glömde. Koppar överallt, snytpapper som väller över papperskorgar och i allmänhet ingen ordning. 

Jag har iallafall snart sett mig igenom alla avsnitt av Downton Abbey igen. Jag fick lust att börja från början då jag inte riktigt mindes alla turer och det har varit en trevlig sysselsättning. När jag tittar såhär i sträck känns det som att det varit mer elände än myspys, vilket jag nog inte tänkt förut. Folk dör till höger och vänster och det här med barnafödande verkar ju väldigt olycksförföljt när jag tänker på det. De har alltid varit på favoritlistan men Mr Carson och Mrs Hughes känns än mer som grundpelare i serien och jag har tom utvecklat en högre medkänsla och gillande av Thomas, förvånande nog då han annars varit i botten nästan alltid. 

Jag måste nästan försöka hitta en bok eller serie som ger mig mer utav England under den här tiden. Jag gillar det verkligen. Jag tror rent av att den där önskeresan till England för att se landsbygden och några såna där giganthus som Downton måste göras verklighet av.

Gott Nytt År?

Ja men Gott Nytt År, bloggen! Hittills vill jag dock påstå att det goda har uteblivit rätt mycket. Hela min ledighet tycks präglas av sjukdom. Det går upp och ner och jag har väl inte direkt varit så streetsmart när det kommer till att ta hand om mig. Jag jobbade två dagar där före nyår, med förkylning och sen feberfrossa om kvällarna. Sen var det nyår och jag kunde ju inte gärna låta en vän sitt ensam på nyår så då fullföljde vi planerna att göra middag tillsammans. Men det var väldigt trevligt och en alldeles perfekt nyårsafton. God mat utan att vara överdådigt och sen trevligt med brädspel, hans julklappspel, resten av kvällen och in över på det nya året.

Sen har det åter varit sängläge. Förkylningen i all ära men hostan som följde upp nu har inte varit rolig. Jag kan inte sova, M kan inte sova, det river och eländas i halsen och det känns som att bröstkorgen håller på att ge upp.

Så ja, jag vet hur jag underhåller mig själv under ledigheter jag. Idag och på måndag har jag tagit ut ledighet och det känns ju verkligen värt det. 

Jag hoppas inte det sätter nivån för det här året, riktigt så besvärligt önskar jag mig det inte. Fast jag måste säga att jag av nån anledning inte har sådär väldigt stor övertygelse om att det här året kommer att bli något direkt höjdarår. Jag tror inte det. Nånting säger mig att en snabbspolning ett år framåt inte skulle göra något. Jag hoppas verkligen att jag har fel.

Men jag gick in i det nya året med ett par frågetecken. Framför allt har vi en sjuk familjemedlem som inte är färdigutredd än. Katten förstås. Hon skötte sig ju så fint en hel vecka med att gå på lådan och verka mer tillfreds. Sen första dagen vi var på jobbet där i mellandagarna så kom vi hem till kisspölar igen. Bara någon eller ett par per dag nu förvisso, hon går fortfarande på lådorna vi ställt upp de flesta gångerna, men varför det blivit så har jag ingen aning om. Hon är hetsigare och stressigare kring maten igen och känns inte alls lika lugn som hon gjorde den där drömveckan över jul. Så nu önskar vi bara vår veterinär i tjänst igen så att vi kan ta tag i det här en gång för alla.

Så nej just i år känns det inte så mycket happy happy över nyåret. Men det kan ju ändras. Jag hoppas på det.