Bättre och bättre...

I förrgår när vi kom hem från jobbet fanns bara en liten pöl i huset att torka. Detsamma nu i morse. Ska det vända nu? Jag törs inte riktigt tro det. Men sockret har sjunkit. Från att tidigare ligga på över 30 ständigt börjar vi nu vara under 20 som regel. De sista kvällarna har det dock tokdykt efter kvällsdosen insulin, upp till 11 enheter på ett par timmar. Jag vet inte riktigt om det är så bra. Jag tycker att hon varit lite orolig, varit extremt närhetsbenägen och känts lite ostadig. Fast det sista kan vara inbillning från mig för att jag är orolig. Hon har tickat nedåt 6-7 mmol/L och jag har då tagit lite extra kontroller senare för att se att det inte fortsatt nedåt. Lite läskigt är det faktiskt. Men såklart toppen att det verkar närma sig.

Efter förra rapporteringen tyckte veterinären att det är lite för ojämnt och det lär han nog tycka nu också. Men hur vi ska komma till rätta med det vet jag inte riktigt. Återstår att se vad han säger denna gången.

Nya utrymmen

Jag måste erkänna att det inte blev sådär väldigt många knop gjorda av undertecknad igår. Jag var trött och lite emlig och bortsett att jag bakade en ny typ av dumlekakor jag hittade på nätet samt att köket fick sig en mindre städomgång fram på kvällskvisten så satt jag mest framför datorn och såg ikapp tv-serier, gosade med låtsasmaken (som inte heller gjorde många knop) och klappade svansdjuren. Och jo, jag stickade ett par pulsvärmare till M att ha när han snickrar ute, det var väl lite kärlek det?

Idag däremot fick jag igen för vilan igår. Imorgon kommer nämligen en vän som behöver tak över huvudet nån vecka, och flyttar in i vår lillstuga som det ser ut. Och det är roligt förstås, men då den är sliten är jag lite lite orolig att hon inte ska trivas. Vi har ju haft den uthyrd i stort sett sedan vi köpte huset så jag måste erkänna att ingen av oss riktigt längre hade koll på hur det ser ut därinne.

Men efter några timmar av skrubbande och donande, en rejäl shoppingtur i stans inrednings- och tygbutiker så ser det inte så tokigt ut? Jag hittade ingen ny taklampa så den gamla får hänga och skomakarlampan över köksdelen ska förstås hängas till, men annars ser det väl rätt beboeligt ut? Det rök först in när vi eldade i järnspisen men sen gick det till sig och gav mysvärme.

Resten av stugan består av en hall, en ytterst liten toa med dusch (som vi har plan på att bygga ut vid tillfälle), ett litet "allrums"-utrymme där det möjligen går att ställa in en 2-sitssoffa och en tv om man så önskar, samt ett loft med snedtak (åt båda håll, det går alltså inte att gå upprätt riktigt). Litet men det har inrymt några olika ensamboende som hyrt stugan under längre perioder. Nu har vi dock alltså planer på att använda den lite själv, att inhysa gäster i osv. Det betalar sig inte riktigt att hyra ut (eller, vi har haft för låg hyra) och då vi har ett så pass litet hus själva så är det ju toppen att kunna hysa in gäster någonstans.

Lite pyssel är det att göra med stugan på sikt. Måla om lite, sätta nya tapeter, fräscha till badrummet, göra ny smidigare trapp till loftet och kanske måla bort lite furu (jag är inget fan av furu). Men annars är det fullt användbart. Lite kärlek så blir det där bra...

Kalas-krock

Så har vi då stött på vårt första "gå-bort-problem" som följd av diabetesen. Vi hade nog inte någon av oss riktigt tänkt på det, förrän M sa åt mig att göra mig i ordning eftersom vi skulle behöva åka till hans syster på kalas för systersonen senast kl 17. "Hur blir det då med insulinet halv sju?" Tystnad. Just det.

Det gick inte att komma sent och att ta det vid ett annat tillfälle verkade inte heller vara en lösning så M är på väg själv dit. Lite tråkigt, tycker förstås jag som handlat presenten och sett fram emot att träffa hans systers familj igen, det var nämligen ett tag sedan sist nu. Men jag skulle å andra sidan offra vilket kalas som helst för att svartsvansen ska få må bra. Så är det bara.

Kalas får det bli en annan gång. Sicken tur då att det fortfarande finns städuppgifter kvar hemma åt mig så att jag inte blir uttråkad medan M är iväg och roar sig.... 

Stormar ute och inne

Nån form av snöstorm dånar utanför fönstret (mer storm än snö dock) och jag undrar hur mycket av byggmaterial och annat som ligger där det ska imorgon bitti. Huset är svalt och kattorna verkar inte visa nån större lust att gå ut. Snarare så vill de hålla sig nära och tittar nästan ängsligt mot fönstren när vinden drar tag.

Jag 'skrev' en lång text i mitt huvud på väg till jobbet imorse, men så länge det inte finns en "rec"-funktion för tankar (skapa någon?) så återstod bara fragment när jag väl kom hem och hade tid att sätta mig ner. Säkert lika bra i och för sig, men man vet ju aldrig, på papper kommer det oavsett inte. Men lusten att skriva har successivt kommit tillbaka men formen finns inte riktigt. Jag vet inte vart jag ska göra av det jag har i huvudet. Och just nu snurrar det på ganska bra. Jag tänker bakåt och framåt, mycket inåt och funderar över värderingar och möjligheter. Som säkert bekant kommer det i cykler för min del, grubblandet. Inte nödvändigtvis något dåligt, men det underlättar om det finns lite extra egentid.

Jag är något slags mänsklig lackmuspapper för dålig stämning och blir i vanlig ordning både obekväm, splittrad och lite inåtvänd när det gungar runt omkring mig, oavsett om jag är inblandad personligen eller inte. Den lite övervuxna 11-åringen som låste in småsyskonen i ett av sovrummen och hittade sätt att roa dem medan det stormade i andra delar av huset finns fortfarande kvar men tar sig kanske lite andra uttryck idag. Fortfarande är jag den som försöker se saker nyktert och ger förnuftiga råd till vänner och familj men är kanske inte den man ber om support hos inför ett vågat äventyr då risken finns att det förnuftiga åter tar överhand, och det är ju faktiskt inte jätteäventyrligt. Idag drog jag mig av någon anledning plötsligt till minnes hur jag i ungefär nämnda ålder efter liknande syskoninlåsning greppade telefonen, slog 90000 på rullskivan på telefonen, gav en kort men saklig redogörelse för vad som skett (troligtvis även en instruktion om vad jag ansåg skulle göras av den i andra änden, men det minns jag i så fall inte) och sen avslutade med ett "nu har jag inte tid att prata med dig längre". Jag kan faktiskt le lite åt minnet. Ansvarstagande Sara med kontroll på läget...

Ibland en bra sak, ibland inte. Inte alltid lika bra för mig som för andra kanske. Men ja, ni ser ju hur det snurrar? Det är då ingen fara med mig, låt det snurra. Det passerar, det gör det alltid. Precis som stormen utanför fönstret.

Kråkor, surikater och...maskar

Såhär har vi det ikväll här i 'hyddan'. Inte så tokigt det. Smilla och jag ser ett program på Svt Play om djurs kommunikation och beroende på djurart så visar hon åtminstone visst intresse för det som flashar förbi. Präriehundarna till exempel. Surikaterna var också lite spännande, då kom även Mina upp i sängen och skulle vara med och titta, med öronen vinklandes.

Vi har en lugn kväll. Jag har gjort en komihåglista till jobbet för att släppa lite stress över saker jag måste hinna göra i veckan. Kattorna har fått fisk och verkar fullt nöjda över det. Mindre nöjd var jag just före fiskutfodrandet då Mina i väntan på godsakerna plötsligt kräktes i köket. Inget märkligt i sig, förrän jag skulle torka upp det och hittade en virvlande pöl på golvet, full i genomskinliga äckelmaskar. Huvva! Så vansinnigt vidrigt. Mycket tål jag men maskar och slem är något jag har svårt för och här var de i kombination. Jag slängde på en hög med papper och lät det vara tills magen lugnat sig lite.

Hon har väl inte varit helt nöjd med den sparsamma utfodringen och vi har ju sett hur Mina tuggat i sig blandade möss, annars brukar de aldrig äta dem. Men nu har hon alltså fått mask på köpet. Som om inte allt annat hon kämpar med vore nog. Men ja, så är det i vart fall. Ska rådgöra med veterinär imorgon om vilket medel som passar bäst under omständigheterna.

Vi glömmer det för en stund och fortsätter mysa lite här...

Filmhelg!

Ingen sovmorgon idag heller, men väl en eftermiddagslur bredvid en filmtittande sambo. Bästa lurförutsättningarna, om du frågar mig. Jag har ju svårt för det där med tystnad så att ligga tryggt med huvudet på låtsasmaken samtidigt som han såg nån slags  halvintressant film är så bra jag kan be om. Jag somnade dock i början av nån form av sci-fi-framtidsrulle och vaknade upp just som han börjat se Captain America: The Winter Soldier (2014). Till en början hyfsat förvirrande (jag trodde jag sovit kanske en halvtimme max) men återigen; perfekt timing!

Det har blivit ovanligt (för i år) mycket film den här helgen. Igår var vi på skräckfilmskväll i Simons hus. Vi satt mitt i obygden på hans gigantiska glasveranda, eldade varmt i kaminen och såg film på ett stort uppspänt lakan via M:s projektor. Väldigt hög mysfaktor! Jag vet inte hur mycket 'skräck' det blev dock, vi började med Oculus (2013) som började lovande om än väldigt stereotypiskt men sen inte riktigt levererade filmen ut. Det blev för långdraget och för tråkig upplösning enligt mig. Men jag vill väl inte säga att den var direkt dålig heller. Sen, till vissas stora glädje som alla kanske inte delade, blev det Nya Zeeländsk skräckkomedi; Black Sheep (2006). Den var ganska mycket "Bad Taste" och lyckades få in både prutt och snopphumor mot slutet. Kanske inte det roligaste jag sett men helt okej som plojig film.

Ikväll ska jag se lite tv-serier, tror jag. M har WoW-raid i vanlig ordning på söndagskvällen så jag passar på att se senaste avsnitten av bl.a Parenthood (still the best!), Greys Anatomy och Downton Abbey. Och så borde jag se TBBT som jag bara sett första avsnittet av än, av någon märklig anledning. Samma sak med SoA, jag har bara sett första och sen inte riktigt haft lust för resten. Måtte det inte bli som med Dexter där sista säsongen fortfarande är osedd. Det känns ju lite trist att lämna walkover före slutet. Jag vet inte varför det blivit sådär.

Sovmorgon, ett minne blott

Sovmorgon på helgerna tycks numera innebära 30 minuter. Klockan ringer 6:15 och även om det kändes som att hela min kropp tokvägrade stiga upp egentligen så gjorde jag det. Och när provtagning av en katt, utfodring av tre katter, insulinförberedande och -givande till en katt samt dokumentering av det hela är klart så var den motsträviga känslan som borta och istället kändes det inte värt att lägga sig igen. Jag hinner piggna till den där dryga kvarten och klockan 8 skulle ändå svärfar dyka upp och sen skulle sista väggen rivas så utsikterna till sömn var små utifall att jag kunnat somna om. Kanske jag får till en tantlur i eftermiddag.

Idag ökar vi dosen insulin men efter de första tre timmarna kan jag väl inte direkt se någon drastisk förändring. 23,8 före och 17,8 nu. Jag vet inte vad det är men det känns inte riktigt som att vi lyckas få till någon större balans i det där. Jag kan inte se ett riktigt mönster i hur insulinet fungerar helt enkelt. Men vi får väl se, nästa vecka ska vi skicka dokumentet till veterinären igen.

Jag vet inte vad det är men jag har en allmän känsla av motvind just nu. På nästan samtliga plan.

Torsdag

En trött Sara har checkat in under täcket de senaste kvällarna. Det känns som att hjärnan går för högvarv för tillfället, och på nåt vis både på jobbet och hemma. Det är mycket oro kring diabetessvansen och samtidigt en till synes oändlig ström av saker att sätta på 2-do-listan på jobbet. Ibland skulle jag vilja döpa om mitt yrke till mångsysslare, för man stöter då på alla möjliga och omöjliga uppgifter att lösa. Roligt och givande som oftast, men det kan bli för mycket ibland. Som med allting förstås.

Snart är det helg i vart fall. Vi ska höja insulindosen på kissen och hoppas på ännu lite bättre resultat. Jag hoppas verkligen att vi snart slipper ta blodprov på henne flera gånger om dagen för det är verkligen inte roligt. Sticken i örat känns lite plågsamma och även om hon sitter snällt som oftast så fattar jag att det inte är skojigt. Men ett tag till får vi väl hålla på, tills vi hittat en bra och lagom nivå som håller sig stabil. För även om vi fått ner blodsockret en del, från ständigt över 30 till under 30 (en gång tom under 20) så hoppar det rätt mycket trots en jämn insulinnivå. Så vi får väl se vartåt det går. Men snart vill jag ha en stressfri och glad katt igen. Och det blir hon nog när blodprovandet är över, insulinsprutorna tar hon utan att märka något.

Det vankas ev skräckfilmskväll i helgen också. I Simons nya hus, på hans jätteveranda. Det kan bli väldigt kul och mysigt, jag hoppas det blir av!

Söndag

En riktig mysig höstdag har vi haft idag! Kyligt har det varit hela helgen men det har varit fint väder mestadels och höstlöven har nästan gnistrat i solljuset. Önskar att jag tagit med mig kameran ut. Vår balsampoppel är till exempel som vackrast nu på hösten, om du frågar mig. Kanske jag hinner få lite bilder tagna senare i veckan.

Medan M och svärfar har kämpat på för att hinna färdigt panelarbetet har jag försökt röja upp i trädgården. Styrt upp och sorterat ut allt som på måfå ställts in i vedboden så att vi istället fick plats med de båda uppsättningarna trädgårdsmöbler som vi haft uppställda fortfarande, säkert till nån grannes förtret (jag har ingen aning om det faktiskt). Så nu är de borta och skyddade inför vintern. Även trädgårdskrukorna har fått vinterskydd. Jag försökte också rensa upp lite bland den gamla panel som ligger i högar lite här och var i trädgården just nu. Det gick fort att fylla ett släp kan jag säga och jag lär kunna fylla minst ett par till. Skönt att åtminstone börja få lite ordning efter att ha haft en trädgård som ser allt annat än organiserad och välskött ut typ hela sommaren. Och skönt att komma till nytta i annat än att bistå med lunch och fika då övriga två spikar panel.

Men tjusigt blir det de gör! Huset ser ut som nytt nästan. Väldigt fint, och skönt att äntligen får det klart. Nu är det lite mer än en vägg kvar. Jag trodde kanske att de skulle lämna sista väggen till i vår men de tycks vara bestämda att hinna klart, gärna den här veckan. Det torde i så fall innebära att de fått upp lite fart. Vi får se, oavsett vilket har de gjort det väldigt bra, även om det tagit lite mer tid än vad åtminstone jag fick bild av från början. Vi är såklart tacksamma för den enorma hjälp som svärfar bidragit med. Klart att jag hade kunnat bistå M mer i snickrandet men jag tror de uppskattar att göra det tillsammans. När vi kommer till projekten inomhus tänker jag däremot greppa skruvdragaren/hammaren igen.

Trailers!

Lite film- och serie-snack har det varit på den här bloggen lite för länge nu. Sanningen är att jag varit en sparsam tittare vad gäller båda ett tag nu, men kanske framför allt det förstnämnda. Men nu med höstkylan tror jag lusten har återuppstått hyfsat på riktigt.

Igår satt vi och kikade igenom ett gäng trailers för kommande filmer och jag tänkte passa på att tipsa om ett par som fastnade lite särskilt (det var det iofs ganska många som gjorde...), samt en som varit efterlängtad en längre tid redan:

Tusk (2014) - film av Kevin Smith (Malrats osv) med bland andra Justin Long, Johnny Depp och nästan bortglömda Haley Joel Osment (ni vet pojken som såg "dead people"). Filmen känns som en weird blandning av Lida och den där filmen där de sydde ihop människor (som jag valde att inte se). Oklart om/när den distribueras i Sverige dock:

Autómata (2014) - film av Gabe Ibánez med Antonio Banderas (long time no see?), Birgitte Hjort Sorensen och Melanie Griffith med flera. Den känns förvisso lite som en del andra robotfilmer jag sett, men jag tycker trailern är lovande och tyder på en välspelad rulle. Oklart även där om svensk lansering:

Wish I Was Here (2014) - Film av och med Zach Braff med bl.a Kate Hudson, Mandy Patinkin, Jim Parsons med flera. Braffs efterlängtade andra egna filmprojekt efter den av mig fortfarande så älskade debuten Garden State (2004), som jag dessutom varit med på ett yttepyttelitet hörn och finansierat via Kickstarter. Jag hade chansen att se den på nätet som en reward från just mitt bidrag på Kickstarter men det känns som en film jag vill se på stor duk. Svensk premiär den 17/10. Och ja, jag har nog visat den mer än en gång redan. Här en trailer som inte ger bort så mycket som övriga jag sett:

Helg!

Och själv är jag inte heller helt pigg. När vi kommit hem så la jag mig och sov i ett par timmar och vaknade alldeles febervarm. Just nu känns det lite bättre faktiskt, men bra är det väl inte. Vi får se hur det känns imorgon. Eftersom vi inte kommer kunna fara nånstans i helgen så kommer syrran med pojkvän hit och umgås om jag nu är pigg nog för det. Det skulle vara väldigt trevligt. Men jobbigt förstås om jag inte mår riktigt bra. Men lite mer sömn kanske gör susen. Sömn fram till 6:30 då första blodprovet ska tas...

Men det känns skönt med helg, och faktiskt med hemmahelg även om jag längtar efter en bio-och-middag-kväll också. Men jag är trött och lite småsliten så jag kapitulerar hyfsat enkelt. Enklast förstås för att det gäller Minas hälsa, men även annars.

Fortsatt sjukstuga

Veterinärbesök idag igen. Inte ett så besvärligt för Mina och hon verkade verkligen ta det med ro. Vår veterinär har nån slags magisk lugnande effekt på henne och jag tvivlar att det kommer bli likadant för oss när vi nu ska börja upprepa det vi fick lära oss idag.

Hon tycks ju ha fått diabetes och det tycks som att vi upptäckte det just som det började, därav de motstridiga provsvaren. Imorgon ska vi ta blodsockerprov på henne var tredje timme och på söndag ska vi förutom den proceduren även påbörja insulinbehandling två gånger per dag. Jag är väl lite orolig över hur det ska gå sen i veckan då vi inte är hemma på dagarna. Jag tror inte att jag lyckas vara ledig eller jobba hemifrån på måndag även om jag hoppats på det. Åtminstone inte hela dagen. Jag hade helst velat övervaka henne hemma så att det inte blir tokigt med insulinet under dagen.

En vecka kvar av antibiotikan också. Jag hoppas att det får önskad effekt. Inga fler lyckade kattlådebesök dock vad vi sett. Men hon dricker kopiösa mängder vatten och vattnar golvet med i stort sett motsvarande mängd när vi inte är snabba nog att upptäcka att det är dags. Frustrerande att det inte blir bättre. Diabetesen tror jag att vi kan fixa och jag tror veterinären när han säger att den kan blir bra till och med, men kissandet oroar mig mycket. Det måste ju gå till sig. Vad gör vi annars? Knyter fast en tygblöja på svansdjuret?

Snörvel och kisspölar

Det är fortsatt ganska hög takt på jobbet. Eller ja, bitvis faktiskt väldigt hög takt. Det är mycket som ska göras nu under hösten. Och jag måste fortsätta fila lite på strukturen och hur jag gör för att minnas allt jag måste göra, allt jag lovar försöka göra och det som sägs. För mitt minne är inte min bästa sida, speciellt inte under stress. Till exempel lovade jag mig själv att göra det här redan förra veckan, men se det föll undan sen...

Den här veckan har känts lite motig och jag börjar förstå varför. På nätterna har jag sovit dåligt och vaknat av öm hals eller av att sambon sagt åt mig att jag snarkat. Det är liksom inget jag brukar göra. Igår kväll kände jag av nån form av sjukdomsfeeling i kroppen och idag kändes det starkare redan när jag körde bilen hem. Hela kvällen har det snörvlats, jag känner mig "luddig" och tung i huvudet och fryser lite. Regnet slår på fönstret och allt som allt känns det väldigt höstlikt med annalkande förkylning och allt. The joy.

Imorgon har jag tagit ledigt halvdag för då står veterinärbesök åter i kalendern. Vi får se vad det innebär. Imorse hände dock något som fick mig att tro på framtiden. När jag satt på toa alldeles sömndrucken började Mina pipa utanför och jag förväntade mig att jag inte skulle hinna motverka en kisspöl. Istället kom hon in, gick förbi mig och klev i lådan och kissade. Nu hade hon visso sin stora sötrumpa delvis utanför lådan så det blev allt en kisspöl, men ändå! Aldrig hade jag trott jag skulle bli så glad över en kisspöl. Kanske kanske kanske är det på väg att vända?

Ikea-tripp

Helgen har bland annat bjudit på Ikea-resa för undertecknad tillsammans med en något brokig skara av vänner. Åtta personer i två bilar blev vi till sist och jag blev första släpförare. Så efter 60 mils körning kom jag tillbaka hem medelst ett par fyllda ikea-kassar med stuff samt ett par, tre paket med skruva-ihop-saker. Inga jättespännande fynd, jag köpte faktiskt mest smågrejer till lillstugan som nu behöver möbleras upp och mysas till när hyresgästen flyttat ut. Och ett par kuddar till kuddklagaren jag delar säng med. Och ett gäng väldigt fina vinglas som jag hoppas inviga i en nära förestående framtid.

Men framför allt var det trevligt. Jag har tokfina vänner, det är då säkert.

Weekend update med Crazy Cat Lady

Kort update av kattfamiljsläget; Mina verkar piggare av antibiotikan (som hon dock inte alls stoppar i sig glatt utan snarare efter ett evigt trixande och halvtvingande två gånger per dag), imorse vaknade jag tidigt av att hon berättade att det var dags att stiga upp. Sådär som hon brukar göra annars när hon är frisk. Så det känns glädjande. Även om det var tidigt...

Matransonerandet verkar inte störa övriga i lägret nämnvärt. Nu har ju inte de matneuros i vanliga fall som sjuklingen, så de verkar inte ha svårt för att anpassa sig. Mest trixigt för personalen när alla ska ha mat samtidigt, men inte samma mat. Det kan väl närmast liknas vid jonglering då alla önskar/ska ha olika mat, på olika platser men helst precis exakt samtidigt.

Oktober

Till helgen ska jag försöka tänka på lite annat än oro för små tassar. En dagstur till ikea är planerad med ett glatt gäng. Sju personer blir vi som far till Sundsvall på lördag. Jag har väl eg inte så lång inköpslista men ikea är alltid skojigt och alltid behövs något. Nu har vår hyresgäst flyttat ut från stugan så vi får väl inventera vad som finns där, vi minns knappt själva längre. Nya gardiner och några fina fönsterlampor vore trevligt tex. Det gäller förvisso även vårt sovrum. Jag ska se om jag hinner kolla storlekar på affischer också så att jag kan köpa ramar när vi ändå ska köra med släp. Ja vi får se vad det blir, trevligt tror jag det blir i vart fall.

I övrigt önskas lite vila till helgen. Jag känner mig ganska mör faktiskt. Klart att kattoron påverkar men det är rätt mycket på jobbet just nu. Skojiga saker, men många. Och jag behöver steppa upp min struktur lite nu när jag fått ett par nya ärenden och arbetsgrupper att hålla koll på. Har man guldfiskminne måste man ha god struktur på minneslistorna...

Lite tid för att bestämma mig för en ny mobil hade också varit önskvärt. Just nu orkar jag knappt tänka på det men det börjar bli irriterande att invänta viktiga samtal på en telefon som inte ringer. Jag tycker att jag testat att kolla alla inställningar tusen gånger, jag har googlat felet men utan större resultat. Ny mobil alltså. Nya utgifter.

Inget uteslutet, igen

Sent hemkommen från jobbet (via en kort AW) sitter jag i sängen framför SvtPlay och nyheterna och kelar katt med ena handen. Ikväll vill hon inte äta, vilket är en dålig sak. Jag vet inte om hon var stressad för att vi var lite senare idag, men just nu snarkar hon till synes nöjt bredvid mig i vart fall. Men ätit har hon inte gjort, såvida det inte gått ner något utomhus idag.

Igår blev det en ny tur till veterinären med fler prover. Bla togs urinprov via spruta i buken direkt från blåsan för att få ett så sterilt prov som möjligt (hon låg blick stilla, sötmojen, mycket imponerande). Jag hade hoppats på svar från det idag men det kom inget. Blodproven visade på bra levervärden (yeay!) men fortfarande förhöjda njurvärden. Dessutom kollades munnen för första gången och då upptäcktes det att hon saknar både en framtand och ett par kindtänder och att det var så mycket tandsten att det tryckte mot tandköttet. Det allra värsta kunde skrapas bort på en gång men resten får bli senare. Veterinären sa att den lite krassliga munstatusen kan vara en bov bakom det höga sockret hon haft vid varje besök. Lite märkligt det där. Hon har bra långtidssockervärde men skyhöga sockervärden vid besök. Och veterinären tror inte längre att det bara har med stress att göra så eventuellt blir det ändå insulin framöver. Jobbig väntan på besked...

Det låter som mycket och för varje grej känner jag mig allt mer missmodig. Men veterinären verkar inte ha gett upp. Många saker beror på varandra, det gäller att hitta vad som är vad, verkar hans ingång vara. Och så är det förstås. Han tror att hon fortfarande har en uvi, att smärtan från den lärt henne att kissa på lådan gör ont, att den kan påverka njurarna, att en sämre hälsostatus påverkar pälsen osv. Och så tänderna parallellt då. Ja jag vet inte, än har vi då inte gett upp. Och det hoppas jag inte att hon gör heller. Vår black smoke-stjärna.

Edit: nu äter hon igen :)