Av vikt

Ser på Vetenskapens Värld om 5:2-dieten och även om det inte verkar vara en diet som gör underverk (det är väl få som gör det iofs) så har den länge lockat lite lite. Men jag vet inte, det är väl mest det praktiska, eller snarare det sociala, som talar emot att jag skulle klara det. För att äta lite nån dag, det vet jag att jag kan. När jag jobbade natt åt jag sällan särskilt mycket under jobbdygnen (ett mål om dagen som regel), däremot åt jag ikapp lite sen när jag väl var ledig, vilket antagligen gav en tvärtom-effekt.

Lunchen på jobbet skulle nog inte vara några problem. Det är väl hemma, middagen på kvällen, som jag tror skulle vara svårast. Det är ju en social bit det där. Visst skulle jag kunna äta något annat medan M äter vanlig middag, jag skulle säkert vänja mig vid det. Samtidigt är jag faktiskt sugen på att ta upp tränandet igen, och jag vet inte hur sunt det är att träna med 500 kcal i kroppen under en dag. Men det borde gå att göra olika saker olika dagar.

Nånting borde jag då göra. Men det känns tröstlöst ibland om jag ska vara ärlig. Det känns som att varje försök snarare resulterar i det motsatta. Jag vill må bra, orka och allt det där. Men framför allt vill jag vara nöjd med mig själv, inte känna mig som en strandad flodhäst jämt. Inte titta i spegeln och mötas av en person som jag inte riktigt känner igen, en person jag inte känner mig som. Det känns inte som jag helt enkelt, den där blobben som stirrar tillbaka. Och det är ledsamt och inte så upplyftande.

Så ja, kanske 5:2 är bra. Oavsett vilket behöver jag bestämma mig och försöka hålla en linje trots backlasharna som inträffar bara av den där spegelbilden. En mental coach kanske egentligen är det jag behöver. Eller en öde ö.