onsdag, maj 14, 2014

Dagen då migrän fick en ny innebörd för mig

Gjorde mitt första besök i vuxen ålder som patient på akuten igår. Jag har varit där ett antal gånger tidigare, men aldrig för egen del. Det slog mig en mikrosekund då jag låg där på den obekväma plastbritsen och försökte tänka på något annat än att få panik över känslan av att skallbenet försökte rymma.
Jag fick kraftigt minskat synfält plötsligt i slutet av ett jobbmöte och ganska snart kom ångesten. I takt med att synfältet blev mindre och suddigare blev allt runtomkring vitt, som om jag var i ett vitt rum med stark solljus. Väldigt obehagligt. Jag hann tänka en massa tankar, samtliga gick ut på att jag skulle dö inom en snar framtid. Kollegorna var dock snabbt in action och två av dem satte mig i en bil och körde upp till akuten. Väl där var M redan i väntrummet och väntade. Neuroundersökning, bråk med en automagisk blodtrycksmanchett som hellre ville klämma ihjäl mig än mäta, en sköterska som inte hittade nån puls med stetoskopet och sen ganska snabbt den där britsen bakom ett skynke. Då hade synen börjat komma åter och när läkaren med student tog i hand hade huvudvärken börjat sätta in.

Mer neuroundersökningar, en massa frågor och jag tänkte mest att jag nog fått en hjärnblödning eller att nåt försökte ta sig ut ur huvudet. Alla synintryck blev för starka och sex tabletter las till slut i min hand, kontrollfreaket iddes inte ens fråga vad det var för något, jag minns att jag räknade dem av nån anledning. De hjälpte dock inte och efter ett par timmar i fosterställning och försök att stänga ljud och ljus ute fick jag nog och ville gå hem. Vilket jag inte fick, först iaf. Smärtan var nästan outhärdlig och jag kunde inte hålla ögonen öppna pga den. De ville ge starkare mediciner och hålla mig för observation men jag ville ut och hem. Jag minns att läkaren pratade en massa om mig om do's och dont's, framför allt minns jag att han pratade om faran med p-piller och den här typen av kraftig migrän, att jag aldrig fick äta såna pga blodproppsrisken. Och jag minns att jag satt på britsen blundande och blev irriterad över att han fortsatte förmana trots att jag sagt att jag inte äter några. M tog över och lovade prata med mig senare om det han sagt.

Efter tre timmar sömn hemma vaknade jag av telefonen och såg att jag hade tre missade samtal. Ett par minuter senare ringde det igen och läkaren jag träffat tidigare på dagen ville veta om jag var okej eller om jag skulle åka in igen. Han skulle gå hem men kunde lämna över till nästa, sa han. Trött och ynklig blev jag lite rörd av omsorgen men tackade och sa att jag var okej hemma.

Ett drygt dygn senare har jag fortfarande ont i huvudet. Fast såklart inte i närheten av gårdagens. Jag kände mig trött och manglad igår kväll när det värsta äntligen lagt sig och den känslan dröjer sig lite kvar faktiskt. Gick in på jobbet efter lunch idag men jag vet inte om det var en så bra idé. Jag hoppas att imorgon är en annan dag helt enkelt. Att orken är åter och huvudvärken borta så jag slipper oron för en repris.

Det här med skattefinansierad akutvård är fantastiskt btw...

2 kommentarer:

jagharintebaraenhund sa...

Herregud va obehagligt!
Hoppas du mår mycket bättre idag.

Sara sa...

Ja det var en ryslig upplevelse faktiskt. Känns fortfarande läskigt att tänka på det. Men jag mår mycket bättre även om jag inte känner mig helt pigg än. Tack!