I veckan kom så grannkatten Viggo äntligen hem från sitt halvårslånga äventyr i Spanien. Till synes efterlängtad hemkomst, trots att återföreningen (Viggo låg lite nonchalant ute på trädgårdsbordet och liksom väntade när vi öppnade dörren en morgon) blev lite trevande och avvaktande i sisådär nån minut innan allt till synes blev som vanligt igen. Han kommer studsande hit, äldsta katten låtsas lite som att han inte finns, yngsta katten kör "arga leken" en kort stund innan hon försvinner in och mittenkatten ser lite tillgjort obrydd ut tills dess att hon tror att inte personalen ser, då studsar de lite gemensamt runt "ägorna". Sötfjompar.
Återstår att se om min teori håller, att dumkatten som varit här frekvent sedan just efter att Viggo for utomlands kommer hålla sig en bit ifrån igen. Jag hoppas verkligen det i vart fall. Än så länge har jag inte sett tecken på att den skulle ha varit inne under dagtid i veckan då luckan varit öppen och vi varit på jobbet. Kanske har Viggo tagit tillbaka sitt revir och kanske har de nu åter sin allians mot inkräktare.
Tjejerna har förvisso tuffat till sig lite den sista tiden, men den där forna självsäkerheten vi kunde se tidigare i framför allt mellankatten tillika försvarskatten Rosa har inte riktigt kommit åter. Hon sneglar mot dörren på kvällarna om vi inte ställt för luckan och reagerar på minsta ljud nerifrån köket. Det är trist att se, man ska inte behöva vara otrygg hemma. Men det var i vart fall, peppar peppar, ett tag sedan vi hade blodvite nu. Inga fler nästan-avslitna svansar vill vi ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar